Precis som Khaled Hosseinis bok Flyga drake utspelar sig Tusen strålande solar i Afghanistan. Ett Afghanistan som förändras över tiden; där kvinnor inte längre har rätt att färdas utan sällskap av en manlig släkting till exempel. Huvudpersoner i boken är Mariam och Laila. Två kvinnor. Som inte är fria på det sätt som du och jag är.
Det är ofattbart för mig att det här är verklighet på många ställen i världen. Vill säga upp mig med en gång från den Stora Organisationen för att ägna mig åt att hjälpa de här kvinnorna. Det gör ont i mig. Varför har inte de det lika bra som jag har? Och då tycker inte vi i Sverige att vi har kommit så långt när det gäller jämställdhet. Men allt är ju relativt som det heter.
De liv som beskrivs i boken är orättvisa och jag vill stampa i golvet och skrika ”Nej”. Jag vill inte gå med på det.
Jag sträckläser. Jag läser och läser och läser. Jag ligger i Rålis. Jäl och killarna spelar fotboll brevid mig. Ibland pratar de med mig. Jag hör inget. Jag vill inget höra. Jag läser och det är viktigt!
Jag läser om vänskapen mellan två kvinnor. Om allt man får offra. Om att saker som jag aldrig skulle tänka, det tänker de. Jag läser om att foga sig. Rätta in sig i ledet. Pippi Långstrump inom mig skriker och vill ut. Jag får liksom kippa efter andan för jag glömmer bort att andas. Jag måste andas! Jag måste ut, eller jag menar dit! Ahhh!
Sista sidan av Flyga drake grät jag, hulkade. Befriande.
På sista sidan av Tusen strålande solar svämmar ögonen över igen. Men det är en annan sorts gråt. Det rinner. Jag kan inte kontrollera det. Det är känslan av att jag är maktlös. Att allt kan gå fel, men också att det kan gå bra. Jag kan inte påverka det. Jag kan inte hjälpa till. Priviligerade jag vet inte hur.
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Tusen strålande solar av Khaled Hosseini.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar