Vi ska ju som bekant på bröllis imorgon. Jag har ju tjatat något otroligt mycket om det, jag vet. Men eftersom jag är totalt självcentrerad så börjar jag och Jäl diskutera vårt eget bröllop. Hur vill vi ha det?
Vi är inte så mycket för tradition. Som vita prinsessklänningar, slöja, hundrafytioelva gäster, björkris överallt, tal som börjar med frasen "Ja, jag är ju ingen talare men..." eller "Jag ska fatta mig kort..." eller "Jag träffade er första gången bla bla bla". Inte heller är vi intresserade av bröllopspresenter. Eller jag är inte, Jäl är lite mer vänligt inställd till dem. Men jag kan liksom inte känna glädje inför det. "Åhhh, en prickig soppskål. Mmm, fiiiin. Verkligen!" Eller "Här har ni vår Giriglista. Finns massor av förslag på saker vi har pekat ut på Nordiska kompaniet."
Köp en get till en fattig familj på Sri Lanka istället vettja.
Så det blir inget tradbröllop. Det blir cool Pippi-klänning, billig ring och middag på ett New York steak house. Fast nu börjar Jäl vilja dra det ett steg längre:
Han ska själv sjunga "I still haven't found what I'm looking for" samtidigt som vi går ut ur kyrkan. Och så ska han ha ljusblå sammetskostym (tänk Jim Carrey i Dum dummare).
Jag tänker att det kommer att bli ett straight Pride. Up yours till etablissemanget. Fast vi är för gamla för att göra revolt. Egentligen. Men det skiter vi i!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar