När jag fyllde 18 fick jag Linda Norrman Skugges Samlade krönikor 93-95 i present av min kompis Lisa. Jag hade redan läst alla krönikor i Expressen men boken blev ändå snabbt en kär ägodel. Linda var en stor inspirationskälla och jag frossade i hennes texter.
På den tiden la jag och Lisa alla våra pengar på cd-skivor och konsertbiljetter. Lindas krönikor i Expressen på fredagarna var obligatoriska. Varje krönika diskuterades och kommenterades. De var bara så bra. Vi skrattade ofta högt: Hennes liv verkade så ballt. Och vilket liv hon levde! Hon hängde på Melody min sina tuffa kompisar, hon reste till London och USA och besökte klubbscenerna där. Hon gjorde allt vi längtade efter!
Och det säger jag er, att om 2000-talet är mode var 90-talet musik. Mina cd-skivor från den tiden är fortfarande bland mina bästa: Dinosaur Jr, Radiohead, PJ Harvey, Live, The Charlatans, Oasis, The Cardigans, Suede, Blur… Listan kan göras hur lång som helst. Och Linda hade koll. Inte bara det - Linda spydde galla över småbarnsmorsor som pratade töntigt med sina barn på bussen, förfasades över bimbotjejer som kräktes på toaletten på krogen och hon vävde in sylvass samhällskritik i de dagboksliknande krönikorna. Hon var kaxig och sjukt rolig. Linda triggade mig! Jag triggas inte alls av tjejerna som syns i media idag, dvs ”modebloggerskorna”. Helt ärligt tycker jag att Elin Kling, Ebba von Sydow, Sofi Fahrman mfl är tråkiga, intetsägande etc.
Lindas texter från nittiotalet är fortfarande en stor inspirationskälla för mig. Hon var vass helt enkelt. Men de senaste åren har jag varken läst hennes krönikor eller hennes blogg. Det har känts som att vi har vuxit ifrån varandra. Som att vi inte har särskilt mycket gemensamt. Kanske är det inte så. Jag vet bara att jag tycker att hon har blivit mamman som pratar töntigt med sina barn på bussen. Hon har blivit de hon själv hånade. Och hon har blivit bitter. Kanske har hon bara vuxit upp: verkligheten kom ikapp Linda Skugge och allt blev jävligt surt. Man får barn, värderingar förändras, livet tar en ny vändning bla bla. Kanske var det vad som hände. För mig framstår hon i alla fall som en sur tant, en bitter morsa som ägnar sig åt personangrepp och påhopp utan substans. Och please, jag orkar inte ens bry mig om senaste bråket med Ebba von Sydow. Ebba är bara den senaste i raden.
Men det har i alla fall fått mig att minnas, att undra...
Så igår tog jag fram min gamla slitna pocket med Lindas samlade krönikor. Jag gjorde det för att jag ville veta om hon verkligen var underhållande eller om det är som med Fragglarna - när man ser reprisen blir man allt annat än imponerad.
Jag hoppas att det är som med musiken. Jag hoppas att det fortfarande är bra som fan! Men man har ju blivit besviken förr...
2 kommentarer:
Åh, helt med dig. Boken sönderläst, skivorna sönderspelade. Konvoluten, liggandes på sängen. Texterna memorerade. För alltid.
Så sant så sant. Ah... tider det.
Skicka en kommentar