Kåren

Frågan om att slopa kårobligatoriet är på tapeten igen. Det känns sunt tycker jag. För det faktum att vi fortfarande har tvingande föreningsmedlemskap är efterblivet. Samtidigt har jag svårt att tänka mig att studenterna (fattiga satar) skulle betala kåravgiften om de inte måste.

Jag hade inte pungat ut.

Inte en chans.

När jag pluggade var de som engagerade sig i kåren töntar som inte hade en sportmacka att landa ett jobb med lön. Och visst, jag kan se syftet med att de här människorna får ”arbetsträna”. Herregud, såklart alla ska få känna sig delaktiga i samhället. Jag är så för Samhall till exempel (finns Samhall fortfarande?). Men som jag ser det höll de här jönsarna på kåren mest på med trams som jag personligen inte hade ett dyft nytta av. De ”arbetsmarknadsdagar” och ”föreläsningar” som ordnades ger jag inte ett skvatt för.

Jag gillade att kaffet kostade en femma. Men på alla andra plan undvek jag kåren och folket där så mycket som möjligt. De var ju typiskt sådana som blev kvar efter studietiden. De fick inga jobb och fortsatte att engagera sig i kåren och klä ut sig i overall och solglasögon. Till slut blev de politiker, stackarna.