Min pappa är en luttrad man

Mamma frågade mig för ett tag sedan om jag gillar Skavlan och om vi brukar se det. För hon tycker själv att Skavlan är ett toppenprogram. Han är så himla käck. Jag svarade att nej det har vi nog missat. Vilket var ljug men nödvändigt för så fort man säger ja blir allt så stort. Då har man helt plötsligt "nåt gemensamt". Och jag orkar inte det. Hade jag sagt ja skulle min mamma springa iväg och köpa biljetter till Skavlan på en gång. Jättebra trettioårspresent hade hon tänkt och "nåt vi kan göra tillsammans". Snark. Jag önskar mig Simone de Beauvoir, Vännerboxen och en yogamatta i födelsedagspresent - inte en stursk liten norrman. Haja det liksom.

Iallafall.

I fredags,när mamma och pappa var över på middag, sa jag (för att vara schysst) att nu börjar det där Skavlan.

Och min mamma ba: Vad är Skavlan? (inte ett spår av ironi på rösten. Hade jag inte förväntat mig heller, men så att ni förstår...)
Så jag ba: Eh...? Hallå! Det är bara han du älskar men det kanske du har glömt?!

Sen: Jävla Alzheimerstant! *mumlar*

Mamma, helt livrädd, ba: Jaja just det. Han ja. *piper* *fattar fortfarande inte*

Jag: 1, 2, 3, 4...*tänker* (Vuxen nu man får inte paja familjemiddagar hur mycket man än vill)

Jag blir galen! Jag fattar inte varför för jag borde verkligen ha vant mig vid det här laget. Men det gör jag inte. Nä då. Jag fortsätter att bli upprörd över oviktiga saker som inte spelar någon som helst roll.

Varje fuckin gång.

Men jaja.

När de gick hem frågade mamma pappa hur han hade satt på sig ryggsäcken egentligen. (Alltså hur kan hon fråga det? Jag hade mördat henne.) Men pappa är luttrad. Brusar inte upp en millimeter utan svarar helt lugnt att han "har satt på sig den rätt". Då blev hon tyst, för vad ska hon svara på det?

Pappa, han vet hur en slipsten ska dras.

Jag har mycket att lära.