Förortsliv

Livet är allt bra roligt. När man tror att det ska bli på ett sätt så tar det hela en ny vändning. Det jag trodde skulle bli ett halvtaskigt inlägg om huruvida rätt låt vann i schlagern eller inte blir istället ett inlägg om min nära döden upplevelse i förorten.

Jag vill varna känsliga läsare redan nu. För det här inlägget kan verka både fördomsfullt och skitnödigt. Kanske till och med rasistiskt. Och inget kunde vara längre från sanningen. Men jag ska inte försköna. Det vore inte rättvist. Jag tar det från början.

Jag var alltså ute i förorten. Hos Felictas och hennes kille Krill the krill. Kollar melo, har det najs. Från början tänker jag att jag ska sova över för jag är lite orolig över att ta mig hem (kommunalt) mitt i natten. Vet inte längre hur sånt funkar i förorten. Men sen känner jag att det är ändå rätt skönt att vakna hemma. Jag är ju "stora tjejen". Tuff. Så jag bestämmer mig för att ta bussen.

Fick man veta att man lever, eller! Värsta "ruska om"-upplevelsen. Är ff helt skakig.

Iallafall. Eftersom jag bor i stan har jag ingen bussbiljett. Men vid hållplatsen finns en maskin där man kan lösa enkelbiljett. Man kan få magsår för mindre för automaten bara förutsätter att man ska veta vilken "zon" man är i och vilken zon man ska till. Jag vet inte! Jag har ingen aning! Tycker faktiskt att det är sjukt dåligt att det inte finns någon bild som förklarar det här med zonerna. Frågar en kille som också väntar. Han blir typ helnöjd med att någon vill prata med honom. (Hjälp!) Blir rädd för hans hystersika intresse och dissar. Ni vet, vänder mig bort, börjar fippla med mobilen. Sen kommer bussen och jag kliver på. Fast på fel buss såklart (pinsamt, killen bara glor på mig när jag åker iväg). Hoppar av på nästa hållplats men har redan börjat stressa upp mig. Kommer aldrig klara det här med att åka kommunalt! Buhu. När jag går av felbussen står det en liten invandrarkille där. Jag känner på en gång att det här är trouble. Ni vet, man bara vet.

Han: Ey, bryden! (snackar "blatte")
Jag: Jaa? (snackar "tant")
Han: Ey, dy bryden. Var dy ska? Vad heter dy? (börjar gå efter)
Jag: eh...? (skraj)

Bussen kommer (den rätta) och jag går på. Sätter mig på en ledig plats och håller hårt i handväskan, har den tryggt placerad i knät. För det fattar jag ju att här i förorten blir man garanterat rånad. Invandrarkillen sätter sig såklart brevid. Såklart. Blir inte ett dugg förvånad. Men han lutar sig mot mig. Alltså jättemycket. Och det är faktiskt lite äckligt. Jag hatar kroppskontakt med människor som jag finner direkt motbjudande. Markerar stenhårt genom att 1) sucka högljutt och 2) luta mig överdrivet mycket mot fönstret. Är orolig för plånis och mobil. Men vågar inte öppna handväskan för att kolla om de är kvar. För då kommer han bergis sno dem.

Han: Men dy vät, var ska du tjejen?
Jag: Asså, jag vill inte prata... Sorry!
Han: Men varför? Jag vill prata. Hur gammal är dy? Vaheterdy, vaheterdy?
Jag: Jag vill inte. Jag tycker inte att du är så charmig liksom, såatte hej då.
Han: Men kom igen då bryden. (försöker charma)
Sedan upprepas den här konversationen arton gånger. Alltså, inte okej. Han vägrar ge sig. Absolut vägrar. Jag orkar inte!
Jag: Ursäkta! (jättesyrligt. Reser mig hetsigt upp och tränger mig förbi. Han garvar.)

Går och sätter mig brevid kille i ful täckjacka som sover. Tänker att fan, nu blir man väl spydd på. Men hellre det. Kanske.

Det är jättemycket folk på bussen. Och alla är på glatt humör och lite fulla. Tjejerna på Förortsbussen är allihop blonderade, har orange foundation, för mycket make kring ögonen och tuggummi. Det är som att jag upplever alla klychor på en gång. Tror nästan att jag drömmer. Men eftersom jag känner mitt hjärta nästan poppa ut ur bröstet av rädsla vet jag att jag inte gör det. Det här är for real.

I Sköndal kommer det på ett grabbgäng som börjar "sjunga" på en låt. Den går typ såhär: "Socker, grädde, mandel och havrefras med en liten ros av marsipan. Vad säger du om det?". Eller nåt sånt. Hela bussen skrattar och tycker att de är himla tokiga de där pojkarna. Efter ett tag skrålar alla med i sången. Alla förutom jag dårå som försöker att se så sur ut som möjligt för att ingen ska få för sig att det är fritt fram att börja prata med mig. Dessutom tycker jag att de är fula. Alla är fula och har fula kläder. Fulafulafula!

På Gullmars blir det nästan bråk. Jag får värsta adrenalinkicken och fruktar för mitt liv. Det är en kille (jättestor, tänk "anabola") som börjar kasta massa grejer och ha sönder saker. Är livrädd. Det är fan livsfarligt att åka buss. Alla börjar springa (typ vana). Jag börjar också springa. Springer till fyran (panikslagen) och är så sjukt nöjd med att jag inte måste ta tunnelbanan. Grabbgänget från Sköndal tar också fyran. Och pratar konstant om Hammarby, bortaresor och vilka tjejer som "visar fittan för ett popcorn". Vissa gör tydligen det och det är fett med cred. Jag himlar med ögonen och hoppas att de ser. Fast då blir jag rädd igen. För de kanske är psycho och typ våldtar eller så. Men de går av vid Hornstull och jag andas ut. Och när jag gör det inser jag att jag har suttit med axlarna uppe vid öronen sedan jag gick på fel buss. Jag har inte andats sedan dess. Är helt slut faktiskt. Tar ett djupt andetag och tänker att imorgon är det flow. När vi är över Västerbron och alltså officiellt på Holmen lossar jag det krampaktiga greppet kring handväskan. Jag känner att jag börjar slappna av. Äntligen hemma i lugna, lugna stan.

Fy fan det var nära ögat. Jag höll på att DÖ! Vilken kväll.