genus och så

ibland poppar det upp arga bebisgenusdiskussioner här på la netz. Inte skyldig länkar. I min mammagrupp är det flera av mammorna som har strumpbyxor på sina killar av den anledningen att det är ett så sjukt praktiskt plagg. strumpa och byxa i ett som håller blöjan på plats, woho. Inget konstigt tycker jag.  Det verkar ganska vanligt nu. Jag har jätteofta strumpbyxor på Dejan och ingen verkar riktigt koppla ihop det med att hon är tjej. Många tanter på stan brukar fråga "vad heter den här lille killen då?" även om hon har "kalasbyxor" (BÄSTA ordet, kommer ni ihåg??).

Men gör man det enkelt för sig är de här mammorna "normbrytande" när de har strumpbyxor på sina barn medan jag blir en bakåtsträvande genusmotståndare. Så är det ju inte. Men visst är det JOBBIGT att kläder på bebisar ska bli het debatt, att det fortfarande spelar roll, att vi fortfarande är så låsta i vårt tänk kring "pojkigt" och "flickigt" och att hela jävla grejen fortfarande är så trevande och osäker?

Jag tycker att Dejan passar i starka, klara färger. Typ röd, grön, blå, gul, mörklila. Kanske tycker jag att hon passar i det eftersom jag gillar starka, klara färger? Jag vet inte. Jag orkar inte reflektera över det så mycket längre. Det här är tröttsamt. Vi sätter på henne de kläder hon har (de mesta har vi fått) och vi har favvisar som är bekväma och som känns "glada" (mkt pop). Vi har färg på vår vagn (den är blå) för jag tycker att barn ska ha färg omkring sig. Men vad bryr sig Dejan? Tror inte so much.

Innan jag fick barn var jag mkt mer "på hugget", gick in med inställningen att nu jävlar ska här tänkas på genus i varenda bebisval. Men jag orkar inte. Jag tänker på det ibland. Och ibland får det bara vara helt enkelt. För mig är det viktigaste att hon uppfostras till en person som får utveckla de egenskaper hon har, de intressen hon vill.

Det viktigaste: Barn gör som vuxna gör. Alltså ska vi inte "lära" henne genus. Vi ska leva i en jämställd, kärleksfull, rolig, omtänksam familj så att det är en självklarhet för henne att "så här är det". Det är vi som ska göra. I vår relation, i vårt vuxna liv, i hur vi är mot varandra, mot andra, i hemmet, på jobbet etc etc. Hon ska inte göra jobbet för att vi inte orkar i våra liv. Om jag klär mig hur jag vill kommer hon också göra det. Om Jäl lagar mat kommer hon också vilja det. Om jag gillar min karriär kommer hon lära sig att det är okej osv i all oändlighet. Mkey?