Änglagård

Jag tänkte droppa en grej här på bloggen, för det kan ju inte ni veta. Men Jälen är från Göteborg. Vi brukar inte berätta det så där på en gång. För folk blir så konstiga. Får värsta tvångsbeteendet: ”Åh! Är du från goa Götet? Goa gubbar i Göteborg! Feskekôrka, Avenyyyyyn. Det va la roligt detta! Höhöhö.”

Så vi brukar försöka mörka Götetgrejen.

Fast egentligen, om vi ska vara riktigt ärliga så är han inte från Göteborg. Det är värre än så. Han är från ett ställe som ligger cirka fem mil utanför Göteborg. En liten, liten håla. Tänk Änglagård. Jag är Helena Bergström och alla andra är den galna tanten.

Första gången jag var där, i egenskap av den stroppiga flickvännen från Stockholm, var jag i total chock.

Det var typ… Åshöjdens BK. Allt kretsade kring fotbollslaget: alla killar var med och alla tjejer (mödrar, fruar, flickvänner, döttrar) kollade på. Oavsett om det var match eller fest dårå. Tjejerna satt bredvid kollade ändå.

Jag visste inte att det var så på riktigt!

Det blev en liten kulturkrock.

Jag gillade inte dem och de gillade definitivt inte mig.

Och Jäl var ledsen.

Nu har vi mötts på mitten. Jag gillar dem och de gillar mig.

Eller, jag gillar de flesta och de flesta gillar mig. Det är faktiskt rätt rart där. Vi har det riktigt mysigt ihop! Går på årliga fotbollsfesten. Har det skoj. Partajar järnet.

Och Jäl är glad.

Det är ju det som är huvudsaken!