Lull lull!

Min mamma, Daisys mormor, asså folket, HON HAR NOLL SJÄLVINSIKT! Jag har iaf självinsikt nog att veta att jag inte har ngn självinsikt. Mamma fattar inte ens det. Hon bor i sin egen värld. Och det är inte så här "egen lilla värld" så att hon kommer ut till den riktiga ibland. Nej, den är tillräckligt stor så att hon kan tillbringa all sin tid där. Om man vill får man komma på besök. Typ.

Iaf, va hemma hos mamma och pappa i måndags. När Dejan vaknar typ SPRINGER mamma och pappa fram till dejan och ba "HEJHEJHEJEHEJ LILLUNGE ÄR DU OCH HÄLSAR PÅ MOMMO MOFFA HEJHEJHEJHEJ" (med sina ansikten en centimeter fr barnet) varpå Dejan (nyvaken) blir helt jävla livrädd. Börjar gallskrika så att supermum (jag) får trösta barnet. Sen, när jag käkar lunch och Dejan ligger på golvet och jollrar i godan ro, så ska mamma dit och pilla. Dejan, som minns det hemska uppvaknandet, börjar grina igen (asså illvråla) och mamma ba "jag tror att hon är sjuk, hon är nog ff lite förkyld..." och man ba "sure, hon är förkyld, det är vad hon är."

Vi går på promenad, då ba säger mamma "ja det var ju synd att morfar skrämde dig när du vaknade lilla gumman. Man får ju ta det lite lugnt. Jaaaa då, annars blir man ju rädd".

Ja det var ju synd att morfar gjorde det. *asså*

Anyhoo, det sjukaste på hela dagen är när mamma (fd dagisfröken) säger så här "ja sen när de börjar lära sig att sitta, då ska man säga "lull lull". Då tappar de inte balansen. Det sa jag till dig, "lull lull", det gick jättebra".

Lull lull? LULL LULL?

Nu förstår jag varför jag har blivit sån här. Bitarna faller på plats. Jag förstår nu. It all makes sense! Jag lärde mig sitta till "lull lull". Det var lull lull som höll mig uppe. Jag blev sån här.

Jebus.