När jag var liten tjej spelade pappa fotboll med polisen. Jag fick sitta brevid på gräset och titta på/leka. Jag var tvungen att vara utanför det vita strecket och så nära det vita strecket att jag kunde ta på det. Det var tråkigt. Jag ropade massor på pappa och han fick springa fram och heja på mig. Pappa spelade på topp och han jobbade inte "hemåt" så ofta. Han väntade på den perfekta passningen. Jag kan fortfarande känna frustrationen i kroppen över att va tvungen att vara nära det jävla strecket och över att pappa inte kom tillräckligt fort när jag ropade.
När jag blev äldre kastade jag lyra med de andra polisungarna. Hierarkin gick på ålder. Tjejerna var lika bra på lyra som killarna. Det var småglinen som inte kunde. Ibland såldes det lotter i samband med matcherna. Då fick jag en tio (obs, sedel inte mynt) att handla för i pausen.
Pappa tog med mig på handboll. Då tittade han bara. Kanske fick han ngt slags medlemspris för att han var medlem i polisen. Jag tror att det var när de spelade i högsta serien. Gör de det nu? Jag sprang allt vad jag kunde mellan bänkarna. Upp och ner, fram och tillbaka. Pappa försökte säga åt mig att sitta still och titta men det var trist. Jag sprang. De andra i publiken skrattade åt mig och sa att det nog var världsrekordfart.
När jag blev äldre gick vi på hockey. Där blöd "klienter" som vi mötte på Dajm. Det är lika vanligt att en polis hejar på en annan polis som att en "klient" hejar på en polis. "Hej konstapeln" sa de fast pappa inte är konstapel. "Inte fan visste jag att du är Djurgårdare! Vill lilltjejen ha en dajmbit?".
"Ta en dajmbit du" sa pappa. Så då gjorde jag det.
Alltså, det var knarkarna som bjöd på dajm. Inte poliserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar