Värsta ever

Värsta ngnsin hände igår när vi skulle sova. Vi låg och läste i sängen (vi är ju gifta nu) och hade fönstret lite på glänt. Utanför ösregnade det.

Då hörde vi ett lesset litet ”mjau” utanför.

EN LITEN KISSEKATT VAR UTESTÄNGD PÅ INNEGÅRDEN!

Den bara jamade och jamade och lät så förfärligt olycklig. Den liksom grät. Grät. Det tog aldrig slut. Det var outhärdligt. Jag sa till Jäl att nu står jag inte ut längre, det värker i hjärtat. Nu går jag och hämtar in den. Den får sova hos oss. Mellan oss i sängen. Jag ska torka den med en handduk och värma den. Pussa på den. Älska den för evigt.

Men Jäl ville inte.

Han sa att det är varmt ute och att katten klarar sig alldeles finemang.

Så vi släckte lampan och stängde fönstret.

Förfärligt.

Jag kunde inte sova.

Låg och vred mig i flera timmar och mådde dåligt över katten.

Imorse var katten borta.

Är så orolig. Fyfan. Känner mig som en dålig människa. Jag är alltså en sån som inte ens tar hand om en liten hjälplös, hemlös, dyblöt, kall kissemiss.

Förskräckligt.