Som feminist vill jag säga något om Anna Anka. Jag hade först inte tänkt göra det. Jag hade inte sett programmet utan bara följt uppståndelsen på nätet och tyckte inte att det var lönt. Idag gick programmet i repris och jag hann se några minuter.
Min första reaktion är att jag tycker synd om Anna Anka. Hon verkar vara en mycket olycklig, närmast livegen person. Hon vet att hon inte kan göra egna val, hon styr inte över sitt eget liv och bakom hennes utspel döljer sig bitterhet och sorg. Anna Ankas uttalande är inget annat än självförsvar. Jag tror inte alls att hon egentligen tycker att det är så tragiskt att svenska pappor byter blöjor eller att kvinnor får skylla sig själva om deras män är otrogna (om de inte har tillfredsställt ALLA sexuella behov som deras män kan tänkas ha). Men det gör mer ont att erkänna att livet med en "stjärna" inte riktigt levde upp till förväntningarna. Alltså är det lättare att säga att alla andra har fel. Det är vi andra som lever ett patetiskt liv. Anna Ankas liv är så långt ifrån ett jämställt förhållande man kan komma. Hon vet det och därför är det skönt för Anna att tycka att hon inte vill ha det jämställt. Att jämställdhet är trams.
För mig får Anna gärna leva det liv hon gör, jag bryr mig inte nämnvärt. Jag tycker bara att det är synd att hon verkar så pass besviken över sitt livs utveckling att hon måste basunera ut att ett annat liv vore patetiskt, att jämställdhet är patetiskt.
Anna verkar vara en otroligt ensam och olycklig människa. Jag hoppas att hon fortsätter vara för dum nog för inse det själv.
Läs den spökskrivna "debattartikeln" på Newsmill här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar