Jag vet inte hur ni har det. Alla verkar ha helt perfekta familjer. Kommer så bra överens med sina mödrar. Åker på gemensam semester och håller på. ”Vi är mer som kompisar.” Ha. Inte jag och min Mami. Vi kan, max, tillbringa två dagar tillsammans innan jag känner ett enormt behov av att:
Fräsa
Himla med ögonen
Sucka
Säga emot allt hon säger
Peta i maten
Sätta på stereon på högre volym än vad som är nödvändigt
Se uttråkad ut
Fråga om jag får gå på bordet, det är en grej på tv jag vill se. Jag vill inte haaa efterrätt.
Jag är alltså, tack vare min Mami, inte ett dugg konflikträdd. Tvärtom. Jag muckar gärna lite. It’s what I do. Det är mitt trademark. Mitt ödmjukaste tack.
Min mami lär mig även hur jag kan knyta eventuella framtida döttrar till mig genom en metodik som går ut på att säga en sak, men se ut på ett helt annat sätt. Martyrtaktiken kallas det. Det är lite som ironi. Man gör en sak men menar en annan. Jag är supermottaglig. Det kan verka som att det bara är att säga nej. Som att det är en ärlig fråga och man kan göra som man vill. No hard feelings. Som att det inte kommer att bli gråt och tandagnisslan längre fram. Om man till exempel inte ska fira jul hemma. Killar har svårt att förstå. Det är så subtilt. Jag och Mami har tränat på det här hela mitt liv. Hon är sjukt snabb också. Det går på ett ögonblick:
Hon ringer. Vi pratar lite. Om vem som har gått i pension, blivit sjuk, fått barnabarn. Skoj och stim. Sen helt plötsligt: Vill vi komma på middag?
Nej vi kan inte.
Tystnad.
Tystnad.
Tystnad. (Obehaglig tystnad, tänk thriller)
Nej det är okej.
?
Ja, det är säkert.
?
Det var så länge sedan nu bara.
Två veckor…
Ja.
Ja!
Jag ringer ju aldrig. Det var bara det. Hon längtar.
Vi pratade ju igår!
Då var det hon som ringde. Räknas inte. (Suckar, lite uppgivet)
(Panik)
Eh, vi kanske kan komma på söndag då. Ska kolla med Jäl.
Frågar Jäl. Som inte alls uppfattar mina signaler. Jag trodde vi hade en connection. Men tydligen inte. Det går bra. Gratis mat, tjoho!
(Suck.)
Jag vidarebefordrar till Mami.
Å vad roligt. Vad vill vi ha?
Spelar ingen roll.
Fråga Jäl.
Frågar Jäl.
Kött.
Kött.
Vad för kött?
Vad för kött?
Nöt.
Nöt.
Nöt? Hmm, kanske med en svampsås… Vi hittade så fina kantareller på landet sist. Bla bla bla.
Jaja, det blir bra. Jag måste gå nu.
Och så kanske vi kan göra en rabarberpaj till efterrätt. Fick så god rabarberpaj hos Majsan nu senast. Superenkelt recept man tar bara…
Jo visst. Jättebra. Jag måste gå nu.
Hörde du förresten att Babs dotter är gravid? Ni är i samma ålder vet du? Det var väl roooooligt? Vaa? Ni lekte så fint när ni var små. Babs är jätteglad. Ska gå ner i tid på jobbet för att kunna hjälpa till.
(Grr)
Är hon? På tjocken alltså. Haha inget mer vin för henne. Sucker.
Gravid.
Va?
Gravid. Inte på tjocken, gumman.
Va? Äsch. Jag måste faktiskt gå nu.
Ja det är klart. Du har aldrig tid för din lilla mamma.
(Ilska. Jag har JÄMT tid.)
Nej det har jag inte (fräser fram). Jag. Ska. Göra. En. Grej!
Vadå?
En grej… Jag ska… eh… träna.
Klockan tio på kvällen?
Ja! Får jag inte det eller?
Jojo, visst. Okej puss puss. Vad kul det ska bli. Å vad roligt. Pappa kommer bli jätteglad också. Hej hej, ses på söndag.
Som Felicitas sa en gång:
Jag blir sur bara jag ser att det är hon som ringer!
Ni fattar ju: Hon fick precis som hon ville. Vi kommer på middag. Hon får insinuera om barnbarn. Jag får hjärtinfarkt av ilska och inte ens maten behöver hon tänka ut!
11 kommentarer:
"Hon får insinuera om barnbarn. Jag får hjärtinfarkt av ilska och inte ens maten behöver hon tänka ut!" Så underbart klockrent! ha ha
Och just det där med subtila signaler och martyrskap (typiskt mamma-dotter?). Lite som ett hemligt klingon språk som liksom passerar obemärkt förbi de som inte är insatta... ;)
Kanske skulle du träna Jäl lite i teckenspråkskomunikation? Typ; "Om jag skakar energiskt på huvudet och gör förtvivlade miner= du ska svara nej."
Åh!! Så mycket känslor som bubblar upp med en gång..
Det finns ingen i hela världen som på SÅ kort tid kan göra mig SÅ irriterad som mamma. Älskade, manipulativa mamma!
Men tänk, det är mamsen som lär oss de bästa (värsta?) knepen.. Suck.
Ninde: Ja, måste definitivt lära Jäl lite teckenspråk :-)
Felicitas: jag vet, ingen får en så arg som mamma...
Och vet ni, jag fick till och med dåligt samvete bara av att skriva det här inlägget...
Hehe, nej inget teckenspråk till mig. Du måste lära dig att bli arg på din mamma svårare än så är det inte.
"Inte konflikträdd" jodå.....
Jäl: DU är konflikträdd!
Ja, alltid det där dåliga samvetet!! Numera försöker jag verkligen KÄMPA för att inte ha sådär otroligt kort stubin gentemot mamma, för jag får så himla dåligt samvete efteråt. Och det enda hon begär är ju trots allt lite telefontid (samvetet där igen, japp).. Men det är SÅÅÅ svårt att inte bli irriterad direkt! Varför?!?
Man blir ju nästan ledsen vid blotta tanken på att ens barn någon gång i framtiden kommer att vara lika odrägliga mot mig som jag kan vara mot mamma.. Kharma liksom. Nu fick jag ÄNNU mer dåligt samvete.
Nä, mina barn kommer alltid att älska mig och aldrig ifrågasätta. Aldrig tycka att jag är dryg och överbeskyddande. Aldrig tycka att jag är tjatig, pinsam och rentav hemsk. Vi ska vara de bästaste vänner.. Promise.
Felicitas: yeah right. De kommer att tycka att du är skitjobbig (om det är döttrar). Men de kommer också få så dåligt samvete så att de ställer upp ändå. Om du får söner så kanske de inte kommer att störa sig riktigt lika mycket, men de kommer inte komma och hälsa på dig på jul med barnbarnen och inte heller på hemmet. Hårt är livet...
PUSS
Aha...där ligger felet... Man ska inte vara kompis med sina päron aldrig bra. Tänk chef inte kompis.
JÄl: vem ska vara chef, dotter eller mamma? :-)
Beror på vilken relation man har, i mitt fall är jag utan tvekan chef. Det kan vara en son-mor pryl kanske inte funkar dotter-mor. Katten: i ditt fall är du clerk och din mor chef.
Skicka en kommentar