Det är inte så creddigt att sitta på kräftskiva (läs parmiddag) och känna sig som Bridget fast ens fästis bara befinner sig ett samtal bort. Men jag gör det ändå. Högljutt representerar jag alla singlar. Vet e x a k t hur det funkar på Stureplan och hur nätdejting går till (alltså alla gör det!). Jag talar om för paren att de är så totalt konventionella. Det är ute: vad är det som säger att tvåsamheten är så eftersträvansvärt? De framtida barn vi planerar kanske mår bättre av att mamma och pappa är lyckliga framför att de leker familj men hatar varandra i smyg. Kanske är bättre att skaffa barn med en kompis, sannolikheten att vänskapen består är mycket större bla bla. Glömmer totalt bort att jag själv representerar den här tvåsamheten som jag sitter och hånar.
Det är ändå jag som börjar gäspa först. Undrar om det inte är någon som vill dela en bulle? Dags nu. En dag i morgon också, höhö (fast egentligen skämtar jag inte). Mike och Äpplet kan tänka sig att åka. I taxin tjatar jag på om par. Jag har verkligen hakat upp mig. Jag känner det själv men kan inte vara tyst. Omöjligt. Förordar Bridget. Det hör fanimej till allmänbildningen att läsa den pladdrar jag på. Killar också. Alla som inte har läst Bridget är
i d i o t e r kommer jag fram till. Äpplet hummar lite inställsamt. Mike suckar. Jag drar ett skämt för att lätta upp stämningen. Herregud vad rolig jag är. Börjar fnittra okontrollerat. De fattar inte. Varför fattar de inte? På Hantverkargatan ramlar jag ur taxin, fortfarande fnissandes åt mitt skämt. Ringer Jäl, som har stängt av mobilen. Jävla Jäl! Jag ville ju berätta om mitt roliga skoj. Vad var det nu igen? Nåt om par...
Måste sova nu. Så himla trött och man ärt ju integetn unfgdom. Klarar inte spriten så bra löngre. Go natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar