Jag gjorde det!

Vi bor i stan. Oslagbart. Alla som bor på landet är lurade. Lovar. Allt är bättre i stan: finare natur, renare vatten, bättre luft.

En enda sak är jobbig. Den där skylten när man ska parkera. Vad står det? Vad betyder den? Och varför måste jag ta hänsyn till den? Nu har Jäl parkerat på en gata där man inte får stå på nätter på torsdagar. Så då är jag tvungen att parkera om Twiggy (som är till salu men ingen vill köpa). Snark.

Jag gillar inte att köra bil. Jag ville aldrig ha körkort. Jag blev tvingad av min far. Tillhör tydligen någon slags allmänbildning. Jag fattar inte vem gubben som godkände mig var. Helt uppenbart att han var mutad. Stor konspiration - hela världen mot mig. Och nu, när Twiggy måste parkeras om, då måste jag göra det. Jag som inte ens tycker om att köra bil!

Men jag är inte den som är den. Så utan att knussla tar jag bilnycklarna och ger mig iväg.

Åker runt de tre närmaste kvarteren i ungefär en kvart. Börjar bli svettig. DET FINNS INGA PLATSER! Ska jag åka runt så här hela natten? Ingen mobil har jag heller. Typiskt. Blir trafikstockning på Pilgatan. Så oförskämda folk är i trafiken. De ska bara fram! Tar ingen hänsyn. Folk som går rakt ut i gatan. Jag får tvärnita. Börjar verkligen bli helt rödflammig i ansiktet nu och blöt under armarna. Skit också.

Åh, där. En liten lucka. Jippi!

Neeeeej! Det kräver fickparkering. Flämt! Jag kan inte. Stresspanik, mer svett, liten gråtattack.

Seså. Skärpning nu!

Och då helt plötsligt (som i en trissreklam) minns jag vad han sa, billäraren. Ligga längs med, lägga om vid backspegel, räta ut vid bilens bak. Jag och Twiggy smälter samman till ett. Vi glider in i en perfekt båge.

Det är så vackert:
Jag har fickparkerat. På första försöket!