Det här är ingen blogg det är ett feministiskt manifest

Det här är ett långt inlägg. Bara så du vet.

Vad jag hatar, det är att känna mig jobbig på grund av att jag är feminist. ”Oh, nej nu börjar hon igen.” Både tjejer och killar suckar och stönar. Förrädare är ni hela bunten som gör så. Det är slentrian att ha smygåsikten att feminister är rabiata vänsterflator.

Bland det töntigaste jag vet är när killar kallar varandra vid efternamn. Till och med på jobbet är det så. Kvinnor kallas vid förnamn och män vid efternamn. Då kan männen på ett smidigt sätt exkludera kvinnor ur innegänget. Vi har en kvinna som sitter med i ledningsgruppen och hon har berättat att det är exakt så. De kallar varandra Svensson och Nordlund eller vad de nu kan heta. Medan hon, som ensam kvinna, är ett förnamn. Hjälp aldrig till med det. Kalla inte gubbsen vid efternamn. Det här är inte lumpen.

Kvinnor som spär på myten om sitt eget kön: skottpengar på det! Till exempel det här med att tjejer är mer bitchiga. ”Det går inte att umgås med tjejer. Det blir ju bara bråk.” Det är en myt och vi måste slå hål på den NU. Om du träffar en tjej som tycker så, säg: Jaså. Det kanske är du som är lite svår att umgås med då och inte de andra tjejerna? Jag tror att du får omvärdera detta. Det kanske var jobbigt på högstadiet, när alla skulle hitta sig själva yada yada yada. Men är det verkligen så nu?”

Killar som spär på myten om det kvinnliga könet: ”Vi kan inte anställa en tjej, jargongen är för hård, rå och speciell.” Kan inte en kvinna jobba där är det inte henne det är fel på utan på männen som jobbar där och framförallt ledningen. Grottmänniskor undanbedes.

Killar exkluderar gärna tjejer: det är ”killgänget” som ska göra något. Varje aktivitet är en liten minisvensexa. No girls allowed. Om det är enkelt att exkludera i privatlivet är det inte svårt att utesluta i arbetslivet. Tänk på det killar. Spelar det någon roll om en av tjejerna vill vara med och spela fotboll på midsommar? Låt henne vara med då. Hon kanske är bättre än er. Kanske till och med gör ett mål. Är det så jobbigt?

Och vad är det här med att tjejer inte hjälper varandra. Madeleine Albright sa: Det finns en särskild plats i helvetet för alla kvinnor som inte hjälper varandra. Liza Marklund och Lotta Snickare skrev en bok om det. Och jag tycker, håller med och instämmer.

Det är bara att inse. Vi har pluggat ihop, är i samma ålder och vi kommer att söka samma jobb. Dags att vi börjar hålla varandra om ryggen. Arbetsmarknaden för kvinnor är inget noll summespel. Även om man kan tro det ibland.

Liza och Lotta skriver även i sin bok om hur det redan från barnsben daltas med killar. Tjejer ska vänta på sin tur. Killar får uppmärksamhet direkt. Eller att små flickor är rara söta dockor och små pojkar, stora starka prinsar. Rosa kläder = näpet litet flickbarn. Blå kläder = framåt, tufft pojkbarn. Blir så irriterad. Och det värsta är att jag själv lätt skulle kunna falla i den fällan.

Killar, på anställningsintervjun: fråga inte om vi ska ha barn. Klart som fan vi ska det. Och ska vi inte det så ska ni skita i det. Fråga männen varför de är så ointresserade av sina barn att de inte är föräldralediga. Att dela på tiden hemma med barnen är det nya lumpen. Lovar. Omvänd frågetaktik således.

Om fler pappor vabbade skulle inte barnen vara så mammiga och vid trettio års ålder undra var deras pappor har varit hela uppväxten. Ska till Papis försvar nämna att han jobbade oregelbundna tider och var hemma titt som tätt. Till exempel var det han som hjälpte mig när jag fick mens. Otroligt pinsamt då. Men nu är jag glad att det nästan alltid var han som följde med mig till läkare, tandläkare, skjutsat till träningar och varit hemma när jag var sjuk. Att det var han som bakade kakor och bullar hemma hos oss. Att min mamma är bättre på att snickra och måla. Att det var hon som åkte de läskiga karusellerna med mig på Gröna Lund.

Men tillbaka till ämnet nu: Det är lätt att vara idealist så länge det inte rör plånboken. Eller hur? ”Det är väl mest jämlikt att varje familj väljer sjävla hur de vill dela på föräldraledigheten. Vad som passar dem bäst.”

Nej. Kanske inte.

Det handlar inte bara om rättigheter. Med rättigheter kommer skyldigheter. Det kanske inte är så kul att lämna bebin till pappan precis när det börjar bli mysigt och ni har hittat era rutiner, er vardagslunk, du och din bebi. Det är inte norm än att dela lika och det är alldeles för lätt att luta sig på till exempel ekonomin som anledning. ”Han tjänar mer än mig, så det lönar sig för oss att jag är hemma.” Visst. Och när du kommer tillbaka från mammaledigheten har du hamnat ännu längre efter. Så då är det ju lika bra att det bara är du som vabbar också? Och killar för helvete: Ta ert ansvar. Ingenting kommer att hända innan männen också tycker att det är ett problem med ett icke jämställt samhälle. Låt ditt barns mor göra karriär på samma villkor som du.

Det är lätt att skylla på ekonomin. Men om inte pappan kan ta hand om barnet lika bra som mamman så har man nog skaffat barn med fel man.

Världen är svart eller vit, i gråskala eller färg. Det spelar ingen roll. Du måste likförbannat ta det på allvar! Vara en jävla pain in the ass.

Det är som en muskelknut. Tryck, bara tryck! Någon gång ger den med sig.

Är ni med?

Små bejbisteps liksom.

Kom igen nu då.

Och kolla in Belindas Olssons blogg. Det pågår en livlig diskussion där nu gott folk.


Tack o hej!