Men jag har ju undivikt dig hela kvällen så varför pratar du med mig? Varför!

Maskisen. Ser direkt att Tutt-Lisa är där. Jag och Tutt-Lisa gick i samma klass när vi läste marknadsföring. Hon är inte riktigt min kopp te när det gäller vänner. Hon är nämligen sjukt irriterande. En sån där tjej som är trevlig på ett falskt sätt. Som säger en sak och det ska låta som att hon är omtänksam och gullig men hon vill egentligen bara hävda sig själv. Spya på sånt alltså!

Undviker henne hela kvällen. Jag är smurf, helt blåmålad, så det är ganska svårt att känna igen mig. Jag glor lite på henne. Hon har inte ens klätt ut sig. Hon bara försöker att vara snygg. Shit vad jag tycker att det är sorgligt. Tutt-Fisa har med sig sin pojkvän, Assface. Han är utan tvekan den fulaste, mesigaste, mest intetsägande tönt jag träffat i hela mitt liv. De passar bra ihop.

Jag klarar mig bra. Står hon på ena sidan rummet hänger jag någon annanstans. Ni hajar, allt flyter. Och sedan är klockan mycket och vi ska gå. Jag ska bara tvätta av det blå i ansiktet och Jäl måste på toa så vi går till badrummet.

Och då (helvetes jävla skit) kommer hon dit! Jag vill ju inte prata med henne. Jag bryr mig inte vad hon jobbar med, jag bryr mig inte om hon och Assface har gift sig, jag bryr mig inte var hon bor, jag bryr mig inte vilka hon håller kontakten med.

Jag.Bryr.Mig.Inte.

Men hon fattar inte. Börjar prata direkt:
Tutt: Men, oj, alltså, öh, har inte vi gått i samma klass?
Jag: Jo.
Tutt: Alltså guuuuud, jag kände inte igen dig! Assface, jag känner smurfen! Smurfen och jag har gått i samma klass!

Jag:...
Tutt: Jaha, vad kul!
Jag: Mmm...
Tutt: Alltså jag kan inte fatta att jag inte kände igen dig. Jag borde verkligen ha kännt igen dig! (Hon säger det som att jag verkligen kommer att gå hem och grina för detta, som att jag bara har väntat i fyra år på att vi ska stöta på varandra igen så att vi äntligen äntligen kan bli vänner. Jippie hurra för mig att äntligen ses vi igen! Och då känner hon inte igen mig! Åh nej mitt liv är över.)

Jag: Eh, du det är okej.
Tutt: Kände du igen mig???
Jag: Ja. (Så du borde ju fatta att jag i n t e v i l l p r a t a med dig)
Tutt fyllepladdrar om hur otroligt sjukt det är att hon verkligen inte kände igen mig.
Jag: Du det slog mig nu, fan vad lik hon i Stjärnor på is du är. Du vet hon friidrottstjejen.
(Jag menar givetvis Malin Ewerlöf-Krepp. Den fula kvinnokarlen. De är verkligen lika. Ingenting jag bara hittar på!)
Tutt: Jaha (fattar inte). Ja, alltså vi pratade precis på jobbet om att folk liknar kändisar och så. Ja jag jobbar med events nu. Jätteroligt vi gör paketlösningar åt bla bla bla och då brukar vi bla bla bla bla...
(I DON'T CARE!!!)
Tutt: Vad jobbar du med?
(Varför tror den här människan att hon får prata med mig? Varför?)
Jag (suckar): Jag jobbar med marknadsföring.
Tutt: Jaha!
(Hon hajar till lite. Hon trodde väl att jag är arbetslös eller jobbar som städare på toaletterna på t-centralen eller nåt)
Tutt: Vad kuuuuuul! Eh, vardå?

Jag berättar var. Sedan håller jag käften. Jag tänker inte småprata med henne!
Tutt tittar på mig. Hon bara väntar på mer info. Jag kniper.
Under hela den här tiden sitter Assface och glor på oss. Han ler av stolthet.
Jag äcklas.

Jag: Du jag måste gå, ha det.

Och håll dig borta! Usch usch usch för dig!

Det där sista sa jag i och för sig inte, men ni skulle ha sett vilken blick jag gav dem när jag gick iväg. Den var inte att leka med I tell you!