Farozon?

Har pratat med min chef. Han är så bra. Han håller koll på mig. Är lite orolig. För jag är precis en sådan där tjej som ligger i farozonen för att gå in i väggen. Jag är duktig, presterar högt, vill komma vidare, tar för mig. Jag måste passa mig. Framförallt nu, han ser ju att jag är skör nu. Chefen har också haft ångest. Han vet hur det är. Det känns tryggt.

Vi kommer överens om att jag inte får jobba övertid. Och att det är okej att inte överprestera. Allt måste inte bli 100 % varje gång tycker han. Men jag vet inte det jag. Jag är tveksam. Det kanske kan bli 95 % bra ibland undrar chefen. Vad gör det om hundra år? Kanske inget, men jag grämer mig ju nu i så fall. Men jag behöver inte bevisa mig gång på gång. Han vet vad jag kan. Det kanske är jag som inte vet? Vi skakar i alla fall hand på att det inte måste gå så fort, saker kan ta lite längre tid. Det måste inte gå i 180 varje dag.

Chefen har googlat mina symptom, han har flera papper utskrivna. Han tycker inte att det känns helt stabilt att jag redan är tillbaka och jobbar fulla dagar. Speciellt inte eftersom jag börjar grina om någon frågar hur jag mår. Jag är bräcklig nu så här precis efter att jag bröt ihop. Vi kommer överens om att jag ska ta lite långlucher ibland och gå en promenad eller så, jobba några halvdagar, kanske till och med ta någon semesterdag.

Och världens bästa kollegor har jag också. Sms:en bara trillade in när jag var hemma och alla har varit väldigt snälla nu när jag är tillbaka. Jag blir faktiskt lite rörd. Jag visste ju att de är bra men jag visste nog inte att de är så här bra. Världen bästa helt enkelt!