Jag ska börja på sista boken av Stieg Larsson. Pappa har precis läst ut den och jag och Jäl har varit hos honom och mamma och hämtat boken. Vi blev bjudna på middag medan vi ändå var där så det var fullpott.
Den andra boken i serien om Mikael Blomkvist och Lisbet Salander slutade ju väldigt spännande. Man undrar ju liksom hur det ska gå. Därför gör jag nu ett undantag från pocketregeln (att endast läsa pocket). Jag inte orkar vänta på att den ska komma ut i fickformat. Jag har ju gjort undantag för JKR tidigare. Nu gör jag undantag för Stieg L. Kanske måste revidera regeln om det ska fortsätta så här.
Egentligen är det lite lustigt att jag gillar de här böckerna. Jag gillar nämligen inte Mikael i boken. Tycker att han är rätt fånig. Har en fånig relation till Erika Berger, som i sin tur har en fånig relation till sin man konstnären. Är Mikael Stieg Larssons dröm om hur han själv hade velat leva sitt liv? Ha sex med en massa olika kvinnor? Det är lite snarkvarning på karaktären Mikael faktiskt. Jag bryr mig inte om att han tror att han är värsta casanovan. Som jag ser det är de väl desperata, kvinnsen som ligger med honom.
Det går dock inte att bortse från att det ska bli spännande att läsa den tredje boken. Men en liten give away är väl att Stieg L hade planerat att skriva typ tio böcker om Mikael och Lisbet...
lördag 22 september 2007
Erkas örsnibbar
Jäls kompis Erka har världens största örsnibbar. Han kan stoppa in dem i sina öron och få dem att stanna så. Om han har tillräckligt med vax i. När vi blir fulla brukar det vara ett uppskattat partytrick.
Jag är fascinerad av örsnibbar. Det är samma sak med hundar. De alltid gosigast och lenast på öronen. Och Erka brukar låta mig leka med hans örsnibbar. Det är jättemysigt.
Jäl däremot hyser ingen som helst förståelse för min öronsnibbefetisch. Han tycker att det är obehgligt när man tar på dem. Han har även konstiga klumpar i sina örsnibbar. Som brosk. Jag fattar inte hur det kan bli så och tycker att Jäl borde få pengar från Försäkringskassan för att operera bort dem. Det vill inte Jäl. Han ser klumparna som det enda som håller ordning på mig. Jäl tror att jag skulle jag gå omkring på stan och hålla honom i örsnibben istället för i handen annars.
När jag är hos Jan-E och Krille så får jag gosa med Xenas öron istället. Hon gillar det. Och hon är min guddotter så det är bäst för henne att hon gör som jag säger. Xena är en boxer. Ja, alltså inte en boxare utan en hund. Hon är helt spattig. Får spel och bara hoppar och morrar. Jan-E säger att hon leker så. Jag vet inte. Lite ouppfostrat är det ju. Men hon har bra öron. Erka med.
Jag är fascinerad av örsnibbar. Det är samma sak med hundar. De alltid gosigast och lenast på öronen. Och Erka brukar låta mig leka med hans örsnibbar. Det är jättemysigt.
Jäl däremot hyser ingen som helst förståelse för min öronsnibbefetisch. Han tycker att det är obehgligt när man tar på dem. Han har även konstiga klumpar i sina örsnibbar. Som brosk. Jag fattar inte hur det kan bli så och tycker att Jäl borde få pengar från Försäkringskassan för att operera bort dem. Det vill inte Jäl. Han ser klumparna som det enda som håller ordning på mig. Jäl tror att jag skulle jag gå omkring på stan och hålla honom i örsnibben istället för i handen annars.
När jag är hos Jan-E och Krille så får jag gosa med Xenas öron istället. Hon gillar det. Och hon är min guddotter så det är bäst för henne att hon gör som jag säger. Xena är en boxer. Ja, alltså inte en boxare utan en hund. Hon är helt spattig. Får spel och bara hoppar och morrar. Jan-E säger att hon leker så. Jag vet inte. Lite ouppfostrat är det ju. Men hon har bra öron. Erka med.
fredag 21 september 2007
Detox
I dagarna tre har jag och Bollan (fd kollega) hållit på med detox. Vi rensar kroppen på gifter och slaggprodukter. Det innebär att man i princip är vegan. En vegan som äter fetaost, halloumi och chevré, men som absolut inte dricker kaffe, te eller alkohol. Man får inte ens salta maten (vilken mat?)!
Det går knappt att beskriva hur de första dagarna var. Huvudvärken var total. Armen bara skulle till kaffeknappen på automaten på jobbet. Jag gick ut i köket och hämtade saltet, fick vända och ställa tillbaka det. Somnade redan vid tio på kvällen. Barnsligt trött. Andra dagen var bättre. Som dag ett minus lite huvudvärk. Dag tre har varit bra. Nu väntar jag bara på att börja glänsa. Enligt Bollan gör man nämligen det. Glänser. Det lyser om en, så fräsch blir man. Hennes kompis gjorde det i alla fall. Och gick ner fyra centimeter över rumpan. (!!)
Men nu, dag tre, är huvudvärken över och jag inväntar mitt glänsande. Ska bli så kul att vara en sån tjej som lyser. Ser verkligen fram emot både det och att bli av med fyra centimeter över stussen!
Nästa gång ni ser mig kanske ni inte känner igen mig för att jag är så fräsch…
Ps. Idag fick jag blommor på jobbet! Fredagar rules!
Det går knappt att beskriva hur de första dagarna var. Huvudvärken var total. Armen bara skulle till kaffeknappen på automaten på jobbet. Jag gick ut i köket och hämtade saltet, fick vända och ställa tillbaka det. Somnade redan vid tio på kvällen. Barnsligt trött. Andra dagen var bättre. Som dag ett minus lite huvudvärk. Dag tre har varit bra. Nu väntar jag bara på att börja glänsa. Enligt Bollan gör man nämligen det. Glänser. Det lyser om en, så fräsch blir man. Hennes kompis gjorde det i alla fall. Och gick ner fyra centimeter över rumpan. (!!)
Men nu, dag tre, är huvudvärken över och jag inväntar mitt glänsande. Ska bli så kul att vara en sån tjej som lyser. Ser verkligen fram emot både det och att bli av med fyra centimeter över stussen!
Nästa gång ni ser mig kanske ni inte känner igen mig för att jag är så fräsch…
Ps. Idag fick jag blommor på jobbet! Fredagar rules!
söndag 16 september 2007
Pensionärshelg
Den här helgen har jag varit en riktig tant. I fredags var vi ute och käkade med Håkanbråkan och en tjejkompis till honom. Jag var så trött att det gjorde ont i kroppen.
I går var jag och Jäl på Plantagen och köpte blommor till balkongen. Jag skulle bland annat köpa en vit ljung. I kassan ser jag att flumkillen som tar betalt har slagit in något som heter ”6-pack 59 kronor”.
Jag: Vad är det här sexpack för någonting? (Vi hade köpt två varor)
Flumkille: Eh... ja, alltså du har tagit en ljung som man bara kan köpa i sexpack...
Jag: Ja men, alltså då vill jag ju inte ha den. Jag vill ju bara ha en!
Ursäkta mig, men Plantagenflummet kanske kan häva ur sig det då. Han tänkte bara ta betalt! Pucko. Nu kan ju inte jag handla där mer. Jag kan inte uppmuntra sådan idioti. Alltså måste jag hitta en annan blomaffär till våren. Skit också.
Efter Plantagen fortsatte pensionärshelgen med att vi åkte till konditori Lyran och åt lördagslunch och fikade. Jag tog en kanelbulle och Jäl en äppelkaka. Mums. Gott kaffe också. Sen gick vi en sväng nere vid vattnet. Där fanns en samling med stora stenar som var lutade mot varandra så att det såg ut som grotta ungefär. Det blåste så mycket att det gick gäss på sjön. Det var grått men vackert. En speciell stämning. Som första sidorna i en bok ungefär.
Jag: Om det här hade varit en deckare så hade vi hittat en kropp nu. Vi hade inte varit några huvudpersoner. Vi hade bara varit vittnena som hittade offret på de första sidorna. Sen är vi inte med mer.
Jäl: Tur att vi inte hittade någon döing då.
Jag: Ja... Det kanske är en roman! Då är vi definitivt huvudpersoner. Då handlar det bara om oss!
Det hade ju faktiskt varit trevligt. Att vara huvudperson i sitt eget liv.
I går var jag och Jäl på Plantagen och köpte blommor till balkongen. Jag skulle bland annat köpa en vit ljung. I kassan ser jag att flumkillen som tar betalt har slagit in något som heter ”6-pack 59 kronor”.
Jag: Vad är det här sexpack för någonting? (Vi hade köpt två varor)
Flumkille: Eh... ja, alltså du har tagit en ljung som man bara kan köpa i sexpack...
Jag: Ja men, alltså då vill jag ju inte ha den. Jag vill ju bara ha en!
Ursäkta mig, men Plantagenflummet kanske kan häva ur sig det då. Han tänkte bara ta betalt! Pucko. Nu kan ju inte jag handla där mer. Jag kan inte uppmuntra sådan idioti. Alltså måste jag hitta en annan blomaffär till våren. Skit också.
Efter Plantagen fortsatte pensionärshelgen med att vi åkte till konditori Lyran och åt lördagslunch och fikade. Jag tog en kanelbulle och Jäl en äppelkaka. Mums. Gott kaffe också. Sen gick vi en sväng nere vid vattnet. Där fanns en samling med stora stenar som var lutade mot varandra så att det såg ut som grotta ungefär. Det blåste så mycket att det gick gäss på sjön. Det var grått men vackert. En speciell stämning. Som första sidorna i en bok ungefär.
Jag: Om det här hade varit en deckare så hade vi hittat en kropp nu. Vi hade inte varit några huvudpersoner. Vi hade bara varit vittnena som hittade offret på de första sidorna. Sen är vi inte med mer.
Jäl: Tur att vi inte hittade någon döing då.
Jag: Ja... Det kanske är en roman! Då är vi definitivt huvudpersoner. Då handlar det bara om oss!
Det hade ju faktiskt varit trevligt. Att vara huvudperson i sitt eget liv.
torsdag 13 september 2007
Excel
När man gillar ord, meningar, stycken, kapitel, böcker; då ska man inte jobba i Excel. (Skitprogram)
Grinfärdig.
Jobbar just nu med försäljningsuppföljngng. Ha! Allt är helt ologiskt och ostrukturerat. Jag fattar inte hur det gick till när det bestämdes hur och vad vi skulle mäta. Fattar inte heller vem som kom på Excel. Det är ju helt omöjligt att arbeta i så jag antar att personen är sadist. Sitter och gottar sig: ”Haha, en person i minuten får nervsammanbrott på grund av mitt äckliga program, moahahahahaha…”
Så bara för att en elak sadist har uppfunnit ett megajobbigt program så måste jag, med mina begränsade IT-kunskaper, skapa världsfred. Varför?
Det är så orättvist! Alla andra får göra saker som går att lösa. Inte jag!
Grinfärdig.
Jobbar just nu med försäljningsuppföljngng. Ha! Allt är helt ologiskt och ostrukturerat. Jag fattar inte hur det gick till när det bestämdes hur och vad vi skulle mäta. Fattar inte heller vem som kom på Excel. Det är ju helt omöjligt att arbeta i så jag antar att personen är sadist. Sitter och gottar sig: ”Haha, en person i minuten får nervsammanbrott på grund av mitt äckliga program, moahahahahaha…”
Så bara för att en elak sadist har uppfunnit ett megajobbigt program så måste jag, med mina begränsade IT-kunskaper, skapa världsfred. Varför?
Det är så orättvist! Alla andra får göra saker som går att lösa. Inte jag!
måndag 10 september 2007
Tisdagsböcker!
Jag har varit tillbaka på jobbet i en vecka och en dag. Har jag verkligen haft semester eller var det en snabb dröm?
Nu:
Kallt
Regnigt
Blåsigt
Mörkt
Mörkt
Mörkt
Mörkt
Mörkt
Hösten är i alla fall en härlig boktid. Det har Expressen tagit tillvara på. Varje tisdag får du en bok när du köper tidningen.Toppen! Här är listan, en grym sådan:
11 september, August Strindberg - Hemsöborna.*
18 september, Selma Lagerlöf - Gösta Berglings saga.
25 september, John Steinbeck - Möss och människor.*
2 oktober, Hjalmar Söderberg - Doktor Glas.*
9 oktober, Virginia Woolf - Mrs Dalloway.
16 oktober, Harry Martinson - Nässlorna blomma.
23 oktober, Jane Austen - Stolthet och fördom.*
30 oktober, Karin Boye - Kallocain.
6 november, William Golding - Flugornas herre.
13 november, Pär Lagerkvist - Dvärgen.*
20 november, Thomas Mann - Döden i Venedig.
27 november, Hjalmar Bergman - Markurells i Wadköping.
4 december, Albert Camus - Främlingen.
11 december, Marguerite Duras - Älskaren.
18 december, Ernest Hemingway - Den gamle och havet.
25 december, Hermann Hesse - Stäppvargen.
1 januari, Joseph Conrad – Mörkrets hjärta.
8 januari, Carl Jonas Love Almqvist – Det går an.
15 januari, Elsie Johansson – Mosippan.
22 januari, Oscar Wilde- Dorian Grays porträtt.
29 januari, Francoise Sagan – Bonjour tristesse.
5 februari, Fjodor Dostojevskij – Spelaren.
12 februari, Ivar Lo-Johansson – Måna är död.
19 februari, Franz Kafka, Förvandlingen.*
26 februari, Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken.*
4 mars, Harper Lee, To kill a mockingbird (Dödssynden).*
11 mars, John le Carré – Spionen som kom in från kylan.
18 mars, Selma Lagerlöf - Kejsaren av Portugallien.
25 mars, Evelyn Waugh – En förlorad värld.
1 april, D.H Lawrence – Lady Chatterleys älskare
Jag har satt en stjärna efter de böcker som jag har läst. De är bra allihopa. Så jag har stora förhoppningar om resten av listan.
Heja Expressen.
Nu:
Kallt
Regnigt
Blåsigt
Mörkt
Mörkt
Mörkt
Mörkt
Mörkt
Hösten är i alla fall en härlig boktid. Det har Expressen tagit tillvara på. Varje tisdag får du en bok när du köper tidningen.Toppen! Här är listan, en grym sådan:
11 september, August Strindberg - Hemsöborna.*
18 september, Selma Lagerlöf - Gösta Berglings saga.
25 september, John Steinbeck - Möss och människor.*
2 oktober, Hjalmar Söderberg - Doktor Glas.*
9 oktober, Virginia Woolf - Mrs Dalloway.
16 oktober, Harry Martinson - Nässlorna blomma.
23 oktober, Jane Austen - Stolthet och fördom.*
30 oktober, Karin Boye - Kallocain.
6 november, William Golding - Flugornas herre.
13 november, Pär Lagerkvist - Dvärgen.*
20 november, Thomas Mann - Döden i Venedig.
27 november, Hjalmar Bergman - Markurells i Wadköping.
4 december, Albert Camus - Främlingen.
11 december, Marguerite Duras - Älskaren.
18 december, Ernest Hemingway - Den gamle och havet.
25 december, Hermann Hesse - Stäppvargen.
1 januari, Joseph Conrad – Mörkrets hjärta.
8 januari, Carl Jonas Love Almqvist – Det går an.
15 januari, Elsie Johansson – Mosippan.
22 januari, Oscar Wilde- Dorian Grays porträtt.
29 januari, Francoise Sagan – Bonjour tristesse.
5 februari, Fjodor Dostojevskij – Spelaren.
12 februari, Ivar Lo-Johansson – Måna är död.
19 februari, Franz Kafka, Förvandlingen.*
26 februari, Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken.*
4 mars, Harper Lee, To kill a mockingbird (Dödssynden).*
11 mars, John le Carré – Spionen som kom in från kylan.
18 mars, Selma Lagerlöf - Kejsaren av Portugallien.
25 mars, Evelyn Waugh – En förlorad värld.
1 april, D.H Lawrence – Lady Chatterleys älskare
Jag har satt en stjärna efter de böcker som jag har läst. De är bra allihopa. Så jag har stora förhoppningar om resten av listan.
Heja Expressen.
söndag 2 september 2007
Världens sista roman
Imorse (förmiddags) när jag och Jäl åt frukost var det en författare som blev intervjuad på radion. Han har skrivit en roman som heter Världens sista roman. Urbra namn på en bok tycker jag. Han var född 1977 och det här var hans tredje bok. Imponerande.
Jag önskar dock att jag inte hade lyssnat på intervjun. Att jag liksom hade nöjt mig med det faktum att han hade skrivit en bok med en apbra titel och att han var ung. Att jag hade stängt av radion och druckit ur mitt kaffe. Bra så.
I intervjun verkade Daniel Sjölin, som han heter, så himla pretto. Han såg sig själv, inte som en författare utan som en misslyckad poet. Han ville att det skulle ta tid att läsa hans böcker. Det var ju så utmattande att skriva dem. Han tänkte igenom varje ord så noga. En och en halv sida per dag kunde han skriva. Max. Så utmattande är det att vara författare. Förlåt, misslyckad poet.
Det stör mig så mycket när folk ska vara så där djupa och konstnärliga. Särskilt om de vill styra hur jag ska läsa deras böcker, se deras filmer, fotografier eller tolka deras tavlor. Det bestämmer väl jag själv? Om jag inte vill läsa hans bok långsamt så är det upp till mig. Det är ett fritt land, luften är fri och så vidare.
Jag har faktiskt svårt att förstå den här långsamgrejen. Jag vill att det ska gå fort. Jag läser fort. I like it. Om jag reser vill jag att det ska gå fort. Om jag står i kö vill jag att det ska gå fort och om jag har ont någonstans vill jag att det ska gå över. Fort.
Det verkar som om hela samhället vill att allt ska gå långsamt. Därav lång vårdkö; jaha du vill ha en ny lever, det tar bara åttahundrafyrtioelva år. Grattis. Fortkörningsböter, det får inte gå för snabbt ajabaja. Ta det lugnt i trafiken. Det bor ingen här på ettusen mil men inte över nittio!
Daniel Sjölin är alltså en etablissemangsförfattare. Inhyrd av staten att förespråka det långsamma. Passa er kids! Join the revolution.
Ps. Jag ska ändå läsa hans bok med den coola titeln. Fast fort. Man är ju lite av en rebell.
Jag önskar dock att jag inte hade lyssnat på intervjun. Att jag liksom hade nöjt mig med det faktum att han hade skrivit en bok med en apbra titel och att han var ung. Att jag hade stängt av radion och druckit ur mitt kaffe. Bra så.
I intervjun verkade Daniel Sjölin, som han heter, så himla pretto. Han såg sig själv, inte som en författare utan som en misslyckad poet. Han ville att det skulle ta tid att läsa hans böcker. Det var ju så utmattande att skriva dem. Han tänkte igenom varje ord så noga. En och en halv sida per dag kunde han skriva. Max. Så utmattande är det att vara författare. Förlåt, misslyckad poet.
Det stör mig så mycket när folk ska vara så där djupa och konstnärliga. Särskilt om de vill styra hur jag ska läsa deras böcker, se deras filmer, fotografier eller tolka deras tavlor. Det bestämmer väl jag själv? Om jag inte vill läsa hans bok långsamt så är det upp till mig. Det är ett fritt land, luften är fri och så vidare.
Jag har faktiskt svårt att förstå den här långsamgrejen. Jag vill att det ska gå fort. Jag läser fort. I like it. Om jag reser vill jag att det ska gå fort. Om jag står i kö vill jag att det ska gå fort och om jag har ont någonstans vill jag att det ska gå över. Fort.
Det verkar som om hela samhället vill att allt ska gå långsamt. Därav lång vårdkö; jaha du vill ha en ny lever, det tar bara åttahundrafyrtioelva år. Grattis. Fortkörningsböter, det får inte gå för snabbt ajabaja. Ta det lugnt i trafiken. Det bor ingen här på ettusen mil men inte över nittio!
Daniel Sjölin är alltså en etablissemangsförfattare. Inhyrd av staten att förespråka det långsamma. Passa er kids! Join the revolution.
Ps. Jag ska ändå läsa hans bok med den coola titeln. Fast fort. Man är ju lite av en rebell.
lördag 1 september 2007
Tjuvkikat
Jag har varit inne på Jan-Es (Felicitas) blogg och tjuvkikat. Varje dag tar hon ett kort på sig själv och bekriver sina kläder och smycken. Hon listar märken och inköpsställen.
Tänk om jag skulle göra det:
”Emster har i dag satt på sig fem extra kilo, fett blont hår och mascara som klumpar.”
Mmm. Snyggt
Tänk om jag skulle göra det:
”Emster har i dag satt på sig fem extra kilo, fett blont hår och mascara som klumpar.”
Mmm. Snyggt
fredag 31 augusti 2007
Sambolivet - om Jäl, Jan-E och nektarinen
Vi har en del parkompisar. Jan-E och Krille är ett av favoritparen. Trots att de är ingenjörer. Båda två. De håller också på och bygger hus. Jag får en märklig känsla av att vi håller på att bli vuxna. Men att jag och Jäl lever i någon slags förnekelse. Vi kan inte köpa lägenhet. Vi ska ju jobba utomlands, resa och och och... göra en massa saker. Först.
Jäl fick ett mms från Jan-E häromdagen. Det var en bild på en nektarin som följdes av texten: ”Varje gång jag äter en nektarin kommer jag att tänka på dig.” Jäl är mycket sur över meddelandet. Säger att det är mitt fel. Han kan för sitt liv inte komma på vad han ska skriva tillbaka som är av samma kaliber.
Jag måste berätta historien om nektarinen. Jäl kom hem från jobbet en dag och var uppspelt. Han hade hittat en ny frukt. Det är hans nya bästa frukt sa han. Som en persika fast utan päls!
Jag bara gapade.
Jäl: ”Det heter nektarin”(överlycklig, som en stolt katt som släpar hem en död mus).
Jag: ”Har du aldrig ätit en nektarin förut?”
Jäl: ”Jaha, du vet vad det är?” (besviket)
Jag: ”Eh... Klar att jag vet vad en nektarin är. Är du knäpp?”
Sen kom jag på att Jäl är från landet. Han var på Mc Donalds första gången när han var 14. Inte så konstigt att han inte vet vad en nektarin är.
Jag berättade för Jan-E. Hon tycker att det är otroligt roligt. Hon retar Jäl mest hon kan. Jag är mycket stolt över att vara uppviglerska till detta lilla minikrig!
Annars tycker jag som Grynet: Frukt är inte godis.
Och ta ingen skit!
Jäl fick ett mms från Jan-E häromdagen. Det var en bild på en nektarin som följdes av texten: ”Varje gång jag äter en nektarin kommer jag att tänka på dig.” Jäl är mycket sur över meddelandet. Säger att det är mitt fel. Han kan för sitt liv inte komma på vad han ska skriva tillbaka som är av samma kaliber.
Jag måste berätta historien om nektarinen. Jäl kom hem från jobbet en dag och var uppspelt. Han hade hittat en ny frukt. Det är hans nya bästa frukt sa han. Som en persika fast utan päls!
Jag bara gapade.
Jäl: ”Det heter nektarin”(överlycklig, som en stolt katt som släpar hem en död mus).
Jag: ”Har du aldrig ätit en nektarin förut?”
Jäl: ”Jaha, du vet vad det är?” (besviket)
Jag: ”Eh... Klar att jag vet vad en nektarin är. Är du knäpp?”
Sen kom jag på att Jäl är från landet. Han var på Mc Donalds första gången när han var 14. Inte så konstigt att han inte vet vad en nektarin är.
Jag berättade för Jan-E. Hon tycker att det är otroligt roligt. Hon retar Jäl mest hon kan. Jag är mycket stolt över att vara uppviglerska till detta lilla minikrig!
Annars tycker jag som Grynet: Frukt är inte godis.
Och ta ingen skit!
torsdag 30 augusti 2007
Porr i bokhyllan
På Jäls farmors landställe finns en bokhylla. Den är fylld med finglas och böcker. I den finns Nattens barn av Traci Lords. Den står mittemellan Ida och Emil i Lönneberga och Sju sorters kakor. Mest för att jag har ställt dem så, men i alla fall. Det ser helt sjukt ut. Jag går förbi och tittar hela tiden.
Jag undrar hur det kommer sig att en bok av en av världens mest kända porrskådisar finns i Jäls farmors bokhylla. Gick hon på bokrean en dag och tänkte: ”Den här Traci Lords verkar vara en trevlig flicka.”? Det hela är mycket märkligt. För det kan ju inte vara hon som har köpt boken. Och att Jäls pappa skulle ha gjort det är uteslutet. Jag kan bara inte tro det. Kanske är det hans fru, men hon har precis blivit mormor och då vill man väl inte läsa tragisk livshistoria om porrstjärna. Går inte ihop. Jäls lillasyster är 18, men hon är så oskyldig av sig att hon är den minst troliga att ha köpt boken. Jag tror inte ens att hon har varit full än.
Jag får liksom inte ihop det. Just nu lutar det ändå åt att det är farmor. Hon kanske var lite förvirrad och gick in på Åhléns och sa till expediten att hon ville ha ”tantsnusk” och då blev expediten så nervös av att en respektabel Lorensbergsdam ville ha snusk att hon liksom bara slängde fram Traci Lords. Och Jäls farmor blev supernöjd och trodde att det var den nya Jackie Collins eller nåt.
Idag kommer Ia ut hit. Vi ska fira hennes nya jobb. Jag och Jäl har köpt en flaska skumpa och så ska vi sitta på altanen, bli berusade och tala om alla roliga saker vi ska göra när hon flyttar upp. Som att sitta på vår balkong i Åsen och bli berusade och göra upp planer på alla roliga saker vi ska göra nu när hon har flyttat upp.
Måste komma ihåg att fråga Ia vem hon tror har köpt boken.
Jag undrar hur det kommer sig att en bok av en av världens mest kända porrskådisar finns i Jäls farmors bokhylla. Gick hon på bokrean en dag och tänkte: ”Den här Traci Lords verkar vara en trevlig flicka.”? Det hela är mycket märkligt. För det kan ju inte vara hon som har köpt boken. Och att Jäls pappa skulle ha gjort det är uteslutet. Jag kan bara inte tro det. Kanske är det hans fru, men hon har precis blivit mormor och då vill man väl inte läsa tragisk livshistoria om porrstjärna. Går inte ihop. Jäls lillasyster är 18, men hon är så oskyldig av sig att hon är den minst troliga att ha köpt boken. Jag tror inte ens att hon har varit full än.
Jag får liksom inte ihop det. Just nu lutar det ändå åt att det är farmor. Hon kanske var lite förvirrad och gick in på Åhléns och sa till expediten att hon ville ha ”tantsnusk” och då blev expediten så nervös av att en respektabel Lorensbergsdam ville ha snusk att hon liksom bara slängde fram Traci Lords. Och Jäls farmor blev supernöjd och trodde att det var den nya Jackie Collins eller nåt.
Idag kommer Ia ut hit. Vi ska fira hennes nya jobb. Jag och Jäl har köpt en flaska skumpa och så ska vi sitta på altanen, bli berusade och tala om alla roliga saker vi ska göra när hon flyttar upp. Som att sitta på vår balkong i Åsen och bli berusade och göra upp planer på alla roliga saker vi ska göra nu när hon har flyttat upp.
Måste komma ihåg att fråga Ia vem hon tror har köpt boken.
Maskerad
MA ska ordna maskerad. Det är helt otroligt. Han har hyrt ett valv i Gamla Stan. Vi ska gå på en riktig maskerad. I november, när det är ruggigt och mörkt och olidligt tråkigt i Stockholm. Då ska vi på maskerad. MA har någon lam anledning till festen: Klackis fyller år då i krokarna. Flämt! Det är väl det minsta problemet. En flaska Jack, grattis!
Det här är verkligen en fest som handlar om vad man ska ha på sig!! Vad ska jag vara? Vad kommer alla andra att gå som? Jag är helt uppspelt! Det lutar åt att jag går som katt eller Margret Thatcher. Jäl vill gå som skridskoåkare eller pensionär med rullator och dropp (bestående av alkohol).
Jag skulle även kunna tänka mig att gå som:
• Fotboll (kul att vara en stor hoppig boll hela kvällen.)
• Elizabeth Bennet (från Stolthet och Fördom av Jane Austen, under förutsättning att Jäl går som Mr. Darcy – han skulle vara en perfekt Mr. Darcy. Jag är en perfekt Elizabeth)
• Lisabeth (från Madicken av Astrid Lindgren – Jag liksom ÄR Lisabeth. Om det inte var så att jag faktiskt inte kände Astrid när hon levde så skulle jag tro att hon hade baserat Lisabeth på mig.)
• Bill Clinton (skulle bara gå omkring hela kvällen och säga: ”I did not have sexual relations with that woman”. Vilket ju faktiskt hade varit sant. I mitt fall.)
Jäl funderar även på att gå som:
• Brad Pitt (i Thelma and Louise – det vill säga i t-shirt och cowboyhatt. Phille gjorde det en gång och ingen kunde gissa vem han föreställde.)
• Monty Burns (från the Simpsons, med äcklig peruk, långa naglar och gul feja.)
• Mr. Darcy (ahhh...snälla gode guuuud!?!)
Jag vet att jag borde vara katt, men om jag är Margret Thatcher kommer Bettan att bli grymt avundsjuk. Thatcher är hennes idol. Jag och Jäl skulle vara det grymmaste paret om vi kom som Elizabeth och Mr. Darcy. Om det är någon annan som har läst Stolthet och fördom förståss.
Annars kan jag ju alltid gå som Bridget. Behöver inte ens klä ut mig. Ett panikalternativ alltså.
Det här är verkligen en fest som handlar om vad man ska ha på sig!! Vad ska jag vara? Vad kommer alla andra att gå som? Jag är helt uppspelt! Det lutar åt att jag går som katt eller Margret Thatcher. Jäl vill gå som skridskoåkare eller pensionär med rullator och dropp (bestående av alkohol).
Jag skulle även kunna tänka mig att gå som:
• Fotboll (kul att vara en stor hoppig boll hela kvällen.)
• Elizabeth Bennet (från Stolthet och Fördom av Jane Austen, under förutsättning att Jäl går som Mr. Darcy – han skulle vara en perfekt Mr. Darcy. Jag är en perfekt Elizabeth)
• Lisabeth (från Madicken av Astrid Lindgren – Jag liksom ÄR Lisabeth. Om det inte var så att jag faktiskt inte kände Astrid när hon levde så skulle jag tro att hon hade baserat Lisabeth på mig.)
• Bill Clinton (skulle bara gå omkring hela kvällen och säga: ”I did not have sexual relations with that woman”. Vilket ju faktiskt hade varit sant. I mitt fall.)
Jäl funderar även på att gå som:
• Brad Pitt (i Thelma and Louise – det vill säga i t-shirt och cowboyhatt. Phille gjorde det en gång och ingen kunde gissa vem han föreställde.)
• Monty Burns (från the Simpsons, med äcklig peruk, långa naglar och gul feja.)
• Mr. Darcy (ahhh...snälla gode guuuud!?!)
Jag vet att jag borde vara katt, men om jag är Margret Thatcher kommer Bettan att bli grymt avundsjuk. Thatcher är hennes idol. Jag och Jäl skulle vara det grymmaste paret om vi kom som Elizabeth och Mr. Darcy. Om det är någon annan som har läst Stolthet och fördom förståss.
Annars kan jag ju alltid gå som Bridget. Behöver inte ens klä ut mig. Ett panikalternativ alltså.
Bridget
När jag läste Bridget första gången var jag nydumpad (Onde H hade varit otrogen och efter fyra års förhållande tyckte han att det var ett respektfullt sätt att berätta det per telefon). Jag var nere. Sviken. Åt två vindruvor och en rostad macka på en vecka. Konstant illamående. Psykbryt.
Det såg ut som skit hemma. Jag hade grisögon. Rödsprängda av gråt. Livet sög.
En morgon i slutet av den veckan kom en hantverkare hem till mig klockan 7 på morgonen för att sätta upp persienner. Det hade jag ingen aning om. Det är alltså det som är tacken för att man ser till att Phille betalar ens hyra i tid (jag har fobi för att betala räkningar). Livet dubbelsög.
Ia sa att jag borde läsa Bridget Jones Dagbok av Helen Fielding. Humörhöjare. Jag sträckläste. Hela natten. Ville inte att det skulle ta slut. Bridget är unik. Hon är som när man visar sig från sin sämsta (fetaste, fulaste, knäppaste) sida. Hela tiden. Det är underbart. Jätteroligt.
Uppföljaren, På spaning med Bridget är om möjligt ännu bättre. Filmerna är rena skiten i jämförelse, men så är det väl alltid.
Jag behöver väl inte säga att jag blev kär i Mr. Darcy. Har man blivit kär i en Mr. Darcy är det kanske lätt att bli kär i en till. Det var därför jag var så nyfiken på hur de skulle lösa problemet med att Bridget intervjuar Colin Firth i den andra boken. Eftersom han spelar Mr.Darcy. I Stolthet och Fördom alltså. Och så spelade han Mr. Darcy i filmen om Bridget, och Bridget är kär i honom. Mr. Darcy. Ja, alltså hon är ju kär i Mr. Darcy i boken men hon är ju kär i Colin Firth som Mr. Darcy i Stolthet och Fördom (serien) också. Hur skulle de lösa det? Hänger ni med?
Sedan visade det sig att filmen var skit (tvåan, ettan var bra) och de tog bort hela Stolthet och Fördom-grejen. Oförlåtligt!
Slutsats:
Läs alltid boken, se inte filmen! Du blir bara besviken.
Det såg ut som skit hemma. Jag hade grisögon. Rödsprängda av gråt. Livet sög.
En morgon i slutet av den veckan kom en hantverkare hem till mig klockan 7 på morgonen för att sätta upp persienner. Det hade jag ingen aning om. Det är alltså det som är tacken för att man ser till att Phille betalar ens hyra i tid (jag har fobi för att betala räkningar). Livet dubbelsög.
Ia sa att jag borde läsa Bridget Jones Dagbok av Helen Fielding. Humörhöjare. Jag sträckläste. Hela natten. Ville inte att det skulle ta slut. Bridget är unik. Hon är som när man visar sig från sin sämsta (fetaste, fulaste, knäppaste) sida. Hela tiden. Det är underbart. Jätteroligt.
Uppföljaren, På spaning med Bridget är om möjligt ännu bättre. Filmerna är rena skiten i jämförelse, men så är det väl alltid.
Jag behöver väl inte säga att jag blev kär i Mr. Darcy. Har man blivit kär i en Mr. Darcy är det kanske lätt att bli kär i en till. Det var därför jag var så nyfiken på hur de skulle lösa problemet med att Bridget intervjuar Colin Firth i den andra boken. Eftersom han spelar Mr.Darcy. I Stolthet och Fördom alltså. Och så spelade han Mr. Darcy i filmen om Bridget, och Bridget är kär i honom. Mr. Darcy. Ja, alltså hon är ju kär i Mr. Darcy i boken men hon är ju kär i Colin Firth som Mr. Darcy i Stolthet och Fördom (serien) också. Hur skulle de lösa det? Hänger ni med?
Sedan visade det sig att filmen var skit (tvåan, ettan var bra) och de tog bort hela Stolthet och Fördom-grejen. Oförlåtligt!
Slutsats:
Läs alltid boken, se inte filmen! Du blir bara besviken.
onsdag 29 augusti 2007
Alla vill till Sthlm
Jippie! Ia har fått jobb i Stockholm. Hon kommer att flytta. I oktober. Nu ska jag och Jäl gå visningar för att Ia ska få en så bra lgh som möjligt. Jäl tycker att det bästa och billigaste alternativet måste vara att hon blir ihop med Klackis, som passande nog också är singel. Och har en lgh vid Odenplan. Perfa. Och alla andra i gänget har redan hånglat med Klackis och kan liksom gå i god för honom. Typ.
De senaste dagarna har jag och Jäl varit väldigt kära. Som nykära. Mycket blickar och ta på varandra och meningar av typen: ”Nej du är söt”, ”Nej du säg först.” och så vidare. Vi har även haft diskussionen ”Men du kan bara inte vara lika kär som jag är”... Tror att vi verkligen behövde semester nu. Plus att jag precis har läst Marian Keyes Är det någon där? Den är rätt sorglig och nu är jag väldigt orolig att något ska hända Jäl. Skulle inte klara det.
En annan sak; jag saknar Internet. Det låter osexigt och inte så semestrigt men jag vill bara kunna kolla mailen och facebook. Kommer aldrig kunna flytta till ställe utan anständigt bredband.
På lördag ska jag och Jäl till Hell Mary, aka HM, och Krillian. De har precis byggt hus. Major vuxenpoäng. Vi ska kolla in villan, äta havskräftor och dricka omåttliga mängder brännvin (det finaste vinet enligt Krillians kompis). Det kommer att behövas eftersom Krillian i detalj kommer att förklara precis hur alla skruvar, spikar och muttrar har tillverkats, fraktats, tagits upp ur kartongen och sedan spikats fast någonstans i huset. Jäl kommer att tycka att det är intressant och kunna ställa relevanta frågor.
Det kommer inte jag kunna.
De senaste dagarna har jag och Jäl varit väldigt kära. Som nykära. Mycket blickar och ta på varandra och meningar av typen: ”Nej du är söt”, ”Nej du säg först.” och så vidare. Vi har även haft diskussionen ”Men du kan bara inte vara lika kär som jag är”... Tror att vi verkligen behövde semester nu. Plus att jag precis har läst Marian Keyes Är det någon där? Den är rätt sorglig och nu är jag väldigt orolig att något ska hända Jäl. Skulle inte klara det.
En annan sak; jag saknar Internet. Det låter osexigt och inte så semestrigt men jag vill bara kunna kolla mailen och facebook. Kommer aldrig kunna flytta till ställe utan anständigt bredband.
På lördag ska jag och Jäl till Hell Mary, aka HM, och Krillian. De har precis byggt hus. Major vuxenpoäng. Vi ska kolla in villan, äta havskräftor och dricka omåttliga mängder brännvin (det finaste vinet enligt Krillians kompis). Det kommer att behövas eftersom Krillian i detalj kommer att förklara precis hur alla skruvar, spikar och muttrar har tillverkats, fraktats, tagits upp ur kartongen och sedan spikats fast någonstans i huset. Jäl kommer att tycka att det är intressant och kunna ställa relevanta frågor.
Det kommer inte jag kunna.
Filmen om mitt liv
Jag: otroligt vacker journalist. Orädd. Driven. Smal.
Bor i USA. Jobbar. Singel.
Någon lämnar en video (VCR) i min brevlåda. Den visar de första rapporterna om flygplanet som störtade pga. heroiska amerikaner den 11 september. (se ”konspirationsteori”)
Jag bryr mig inte värst.
Får ett mystiskt mail: De döljer sanningen.
Inser att jag har ett scoop a la Watergate på G. Börjar med min grävande journalistik. Det vill säga det jag gör bäst. Får kontakt med en modig åklagare (Tom Cruise fast längre). Det är han som är filmens Jäl. (Jäl älskar Tompa)
Vi bygger upp ett fall, blir jagade, springer, äter middag, pratar med folk, går till flummiga bibliotek och letar upp information som fallit i glömska, talar med en gammal militär som ”inte existerar på papper”. Du vet, det är spännande. Jag och Jäl (Tom Cruise fast lång) har hett sex, har ett litet gräl (hur ska det gå?).
Sedan ska vi sätta dit dem, de som döljer sanningen för folket.
Rättegång. Stort medieuppbåd. Åklagar-Jäl-Tompa är vass och hård i rättssalen.
Till slut säger gubbmilitär: ”What do you want?”
Jäl: I want the truth!
Gubbmilitär: You can’t handle the truth!
Tystnad.
Gubbmilitär skrattar rått.
Sedan kommer jag inspringande. Har hittat försvunnet vittne. En av de piloter som flög planet som sköt ner det, eh störtade planet, vill träda fram.
Jordskredsseger.
Jag blir intervjuad av alla. Mkt beundrad. Heidi Klum säger i en intervju hos Jay Leno att hon önskar att hon var lika snygg som jag. ”Äsch, det är insidan som räknas Hedi!”
Det lugnar ner sig. Jag jobbar på. Plötsligt står Jäl (Tompa) nedanför mitt fönster, spelar gitarr och sjunger att han ääääälskar mig. Vi har hett sex.
Slut.
Vad tycker ni? Jäl tycker att det är rip off på en annan film. Är inte alla filmer det? Har hört att det bara finns typ sju grundhistorier och att allt annat är variationer på det. Tycker att jag har ett spännande liv.
Bor i USA. Jobbar. Singel.
Någon lämnar en video (VCR) i min brevlåda. Den visar de första rapporterna om flygplanet som störtade pga. heroiska amerikaner den 11 september. (se ”konspirationsteori”)
Jag bryr mig inte värst.
Får ett mystiskt mail: De döljer sanningen.
Inser att jag har ett scoop a la Watergate på G. Börjar med min grävande journalistik. Det vill säga det jag gör bäst. Får kontakt med en modig åklagare (Tom Cruise fast längre). Det är han som är filmens Jäl. (Jäl älskar Tompa)
Vi bygger upp ett fall, blir jagade, springer, äter middag, pratar med folk, går till flummiga bibliotek och letar upp information som fallit i glömska, talar med en gammal militär som ”inte existerar på papper”. Du vet, det är spännande. Jag och Jäl (Tom Cruise fast lång) har hett sex, har ett litet gräl (hur ska det gå?).
Sedan ska vi sätta dit dem, de som döljer sanningen för folket.
Rättegång. Stort medieuppbåd. Åklagar-Jäl-Tompa är vass och hård i rättssalen.
Till slut säger gubbmilitär: ”What do you want?”
Jäl: I want the truth!
Gubbmilitär: You can’t handle the truth!
Tystnad.
Gubbmilitär skrattar rått.
Sedan kommer jag inspringande. Har hittat försvunnet vittne. En av de piloter som flög planet som sköt ner det, eh störtade planet, vill träda fram.
Jordskredsseger.
Jag blir intervjuad av alla. Mkt beundrad. Heidi Klum säger i en intervju hos Jay Leno att hon önskar att hon var lika snygg som jag. ”Äsch, det är insidan som räknas Hedi!”
Det lugnar ner sig. Jag jobbar på. Plötsligt står Jäl (Tompa) nedanför mitt fönster, spelar gitarr och sjunger att han ääääälskar mig. Vi har hett sex.
Slut.
Vad tycker ni? Jäl tycker att det är rip off på en annan film. Är inte alla filmer det? Har hört att det bara finns typ sju grundhistorier och att allt annat är variationer på det. Tycker att jag har ett spännande liv.
söndag 26 augusti 2007
Hänt Extra
På golvet på toaletten på Jäls farmors landställe ligger en Hänt Extra. Det är nog Jäl som har lagt dit den. Det spelar egentligen ingen roll vem som har lagt den där. Det viktiga är vad som står i den. Den ligger där – den uppslagna sidan visar en bild på JKR. Rubrik: Harry Potter skulle dö.
Jaha. Så var det med det.
BALLETIDNING!
Från och med nu har jag startat en intensiv "hata Hänt Extra-kampanj" utan dess like. När jag kommer tillbaka till civilisationen skall jag... ja, jag vet inte vad jag skall göra men det kommer att vara värre än det värsta åskväder som världen har skådat. Värre än natten då Ronja föddes.
Jäl har precis läst Karin Alvtegens Skam. ”Varför gör de inte filmer av hennes böcker?” undrade han. Sedan svarade han sig själv: ”Det finns väl inte tillräckligt bra svenska skådisar”. Kanske är det så. Det jag tänkte på medan vi, som ett gulligt pensionärspar, låg och läste på varsin sida av sängen var att jag blev fruktansvärt rädd av att bara veta att Jäl läste läskig bok av Alvtegen. Om någon psykopat skulle vilja göra oss något så skulle jag inte ens kunna ringa SOS och säga var vi är. Jäl fick visa mig en lapp som hans lite glömska farmor har satt upp vid telefonen. Där står vad fastigheten heter och vilken kartkoordinat (?) den har. Måste bara komma ihåg att telefonen är urkopplad så jag får använda mobilen (som har laddat ur, hjälp!).
Vi har haft tur med vädret. Det är sol och varmt. Jäl läser en nu bok om konspirationer. Han är mycket nöjd med att han kommer ihåg att de bröt Godmorgon Sverige på en lördag och sa att Palme hade blivit skjuten. Alla andra säger att det var på en söndag menar han. Han borde kanske jobba på Säpo. Eller som historiker.
Idag ska vi åka in till Stenungsund och hälsa på Ia (bästis). Vi ska berätta om hur fantastiskt det är att ha semester när alla andra jobbar och hur underbart det är att det fina vädret äntligen har kommit.
Sedan ska vi gå till Pressbyrån och bränna alla Hänt Extra.
Jaha. Så var det med det.
BALLETIDNING!
Från och med nu har jag startat en intensiv "hata Hänt Extra-kampanj" utan dess like. När jag kommer tillbaka till civilisationen skall jag... ja, jag vet inte vad jag skall göra men det kommer att vara värre än det värsta åskväder som världen har skådat. Värre än natten då Ronja föddes.
Jäl har precis läst Karin Alvtegens Skam. ”Varför gör de inte filmer av hennes böcker?” undrade han. Sedan svarade han sig själv: ”Det finns väl inte tillräckligt bra svenska skådisar”. Kanske är det så. Det jag tänkte på medan vi, som ett gulligt pensionärspar, låg och läste på varsin sida av sängen var att jag blev fruktansvärt rädd av att bara veta att Jäl läste läskig bok av Alvtegen. Om någon psykopat skulle vilja göra oss något så skulle jag inte ens kunna ringa SOS och säga var vi är. Jäl fick visa mig en lapp som hans lite glömska farmor har satt upp vid telefonen. Där står vad fastigheten heter och vilken kartkoordinat (?) den har. Måste bara komma ihåg att telefonen är urkopplad så jag får använda mobilen (som har laddat ur, hjälp!).
Vi har haft tur med vädret. Det är sol och varmt. Jäl läser en nu bok om konspirationer. Han är mycket nöjd med att han kommer ihåg att de bröt Godmorgon Sverige på en lördag och sa att Palme hade blivit skjuten. Alla andra säger att det var på en söndag menar han. Han borde kanske jobba på Säpo. Eller som historiker.
Idag ska vi åka in till Stenungsund och hälsa på Ia (bästis). Vi ska berätta om hur fantastiskt det är att ha semester när alla andra jobbar och hur underbart det är att det fina vädret äntligen har kommit.
Sedan ska vi gå till Pressbyrån och bränna alla Hänt Extra.
Exodus
Exodus av Leon Uris är en bok som fick mig att följa med Carman till Israel. Boken är magisk, underbar, spännande – ja, allt du kan tänka dig. Har du inte läst den så har du mycket bra läsning framför dig. Här är mina egna erfarenheter från Israel:
Jag har aldrig besök ett land som har berört mig så mycket. Allt är historia. Levande historia. Du kan inte förstå hur det är om du inte har varit där. Det börjar redan på flygplatsen. Jag och Carman flög till Tel Aviv. ”Bli inte arg nu Emster.” sa Carman när vi hade landat. ”Men det här kommer att ta tiiiid.”
”Inga prblem för mig”, tänkte jag, ”vi har ju semester”. Men det tog åtskilliga timmar innan vi var igenom alla kontroller, hade svarat på alla frågor och skrivit ner adresser där vi kunde nås. Eller rättare sagt, innan jag hade kommit igenom alla kontroller, svarat på alla frågor och skrivit ner adresser där jag kunde nås under min semester i Israel. Jag började faktiskt bli lite sur. Eftersom Carman hade varit där så många gånger vinkades hon liksom bara förbi. Jag fick bara en massa röda klistermärken i passet. De betydde att jag kanske var terrorist. Tips numero uno inför Israelresan: Packa mycket tålamod.
Vi tog en taxi från flygplatsen. Chaffisen körde som en galning. Jag trodde att min sista stund var kommen. Det yrde damm omkring oss och jag svär att jag hörde bromsarna gnissla, nästan ge upp. När vi var framme på vandrarhemmet så var det inte bara värmen som hade gjort mig svettig. Tips nummer två inför Israelresan: Ta med lugnande tabletter, eller i alla fall ”äventyrslusta”. Och extra deo.
Det jag upptäckte härnäst var att alla, och då menar jag alla, unga killar går omkring med vapen lite nonchalant slängt över axeln. Jag fick nästan panik. ”Jag kommer att dör här”, sa jag till Carman. Hon skrattade. Tips nummer tre: Ta med en väst, av typen kevlar (inte teflon som jag först skrev innan jag insåg att det såg konstigt ut).
British Airways hade slarvat bort Carmans väska så vi var tvungna att köpa lite nya kläder till henne. Vart vi än gick in så skulle vakten kolla våra väskor. Jag tyckte att de var sällsynt korkade som kollade våra väskor innan vi gick in i en butik. Om jag är en snattare så är väl liksom poängen att kolla mig när jag går ut tyckte jag. Då såg Carman faktiskt på mig som om jag var dum. På ritkigt. Hon förklarade, mycket noga och långsamt så att jag verkligen skulle förstå, att de inte brydde sig ett skit om jag var en tjuv. De tyckte liksom att det var lite mer av intresse att kolla om jag hade en bomb i väskan. Svettattack nummer två. Efter det visade jag upp min väska utan att de behövde be om det. ”Ni gör ett bra jobb”, mumlade jag. Tips fyra: Visa väskan!
När jag hade accepterat dessa skillnader i kultur så blev vistelsen i Israel helt underbar. Jag slappnade av. Njöt av att gå i Jesus fotspår, besöka klagomuren, bestiga Masadaberget, bada i Döda havet, äta falafel, besöka marknader, umgås med människor från hela världen, sola och gå på klubb. Det finns så mycket att se! En av mina överlägset bästa semestrar. Även om jag inte hade klarat det utan Carmans expertis. Tips fem: Stanna länge, länge, länge!
Jag har aldrig besök ett land som har berört mig så mycket. Allt är historia. Levande historia. Du kan inte förstå hur det är om du inte har varit där. Det börjar redan på flygplatsen. Jag och Carman flög till Tel Aviv. ”Bli inte arg nu Emster.” sa Carman när vi hade landat. ”Men det här kommer att ta tiiiid.”
”Inga prblem för mig”, tänkte jag, ”vi har ju semester”. Men det tog åtskilliga timmar innan vi var igenom alla kontroller, hade svarat på alla frågor och skrivit ner adresser där vi kunde nås. Eller rättare sagt, innan jag hade kommit igenom alla kontroller, svarat på alla frågor och skrivit ner adresser där jag kunde nås under min semester i Israel. Jag började faktiskt bli lite sur. Eftersom Carman hade varit där så många gånger vinkades hon liksom bara förbi. Jag fick bara en massa röda klistermärken i passet. De betydde att jag kanske var terrorist. Tips numero uno inför Israelresan: Packa mycket tålamod.
Vi tog en taxi från flygplatsen. Chaffisen körde som en galning. Jag trodde att min sista stund var kommen. Det yrde damm omkring oss och jag svär att jag hörde bromsarna gnissla, nästan ge upp. När vi var framme på vandrarhemmet så var det inte bara värmen som hade gjort mig svettig. Tips nummer två inför Israelresan: Ta med lugnande tabletter, eller i alla fall ”äventyrslusta”. Och extra deo.
Det jag upptäckte härnäst var att alla, och då menar jag alla, unga killar går omkring med vapen lite nonchalant slängt över axeln. Jag fick nästan panik. ”Jag kommer att dör här”, sa jag till Carman. Hon skrattade. Tips nummer tre: Ta med en väst, av typen kevlar (inte teflon som jag först skrev innan jag insåg att det såg konstigt ut).
British Airways hade slarvat bort Carmans väska så vi var tvungna att köpa lite nya kläder till henne. Vart vi än gick in så skulle vakten kolla våra väskor. Jag tyckte att de var sällsynt korkade som kollade våra väskor innan vi gick in i en butik. Om jag är en snattare så är väl liksom poängen att kolla mig när jag går ut tyckte jag. Då såg Carman faktiskt på mig som om jag var dum. På ritkigt. Hon förklarade, mycket noga och långsamt så att jag verkligen skulle förstå, att de inte brydde sig ett skit om jag var en tjuv. De tyckte liksom att det var lite mer av intresse att kolla om jag hade en bomb i väskan. Svettattack nummer två. Efter det visade jag upp min väska utan att de behövde be om det. ”Ni gör ett bra jobb”, mumlade jag. Tips fyra: Visa väskan!
När jag hade accepterat dessa skillnader i kultur så blev vistelsen i Israel helt underbar. Jag slappnade av. Njöt av att gå i Jesus fotspår, besöka klagomuren, bestiga Masadaberget, bada i Döda havet, äta falafel, besöka marknader, umgås med människor från hela världen, sola och gå på klubb. Det finns så mycket att se! En av mina överlägset bästa semestrar. Även om jag inte hade klarat det utan Carmans expertis. Tips fem: Stanna länge, länge, länge!
Konspirationsteori
Jag minns exakt var jag var när jag fick höra om attacken på World Trade Center den 11 september 2001. Jag hade haft datalabb på Mälardalens Högskola, egentligen gjorde vi Excelövningar, men det kallades ändå datalabb. Eftersom jag och min labbkompis inte var så duktiga på just Excel så hade det tagit ganska lång tid. Jag var trött och ville hem. Vid den tidpunkten bodde jag tillsammans med min kompis Phille. Jag letade rätt på honom i biblioteket (det gamla innan de byggde om). Han undrade genast om jag hade hört vad som har hänt. När jag sa att jag inte hade hört, ”vadå vad är det som har hänt”, såg han ut som om jag var ett ufo.
Jag hade alltså varit i en datasal hela dagen och inte lyckats ta reda på att någon hade kört in med ett flygplan i World Trade Center?
Nej.
Jag ställde mig genast ganska tveksam till informationen, som enligt mig själv kom från en ganska opålitlig källa (Phlle). Jag gick in på en, hrm, mycket mer tillförlitlig källa, nämligen aftonbladet.se. Jag såg en bild, overklig. Av ett plan som åker rätt in i en av världens mest kända byggnader.
Någon hacker hade alltså kapat aftonbladets hemsida. Jag insåg att jag hade valt fel nättidning och fortsatte in på DN. Samma sak där. Oroväckande. Hade hackers tagit över Internet? Gick in på engelska och amerikanska sidor. Det verkade onekligen som om hackers verkligen hade hackat hela nätet. Jag talade om min teori för Phille. ”Vi går hem”, sa han. Vi gick. Tittade på CNN hela kvällen. Från halv fem till tolv på natten.
Vi såg bilder på planet som flög in i WTC oändligt många gånger. Vi fick liksom inte nog. Igen och igen. Aldrig såg vi bilder på det plan som störtade, det där terroristerna övermannades av heroiska amerikaner.
De första rapporterna på CNN sade att det planet hade följts av amerikanska plan. Att det hade skjutits ner. Sedan tystnad.
Länge.
När det togs upp igen ändrades storyn. Till den vi vet idag. Den om heroiska amerikaner som ringde hem och sade farväl.
På ren amerikanska: Cover up!
Jag hade alltså varit i en datasal hela dagen och inte lyckats ta reda på att någon hade kört in med ett flygplan i World Trade Center?
Nej.
Jag ställde mig genast ganska tveksam till informationen, som enligt mig själv kom från en ganska opålitlig källa (Phlle). Jag gick in på en, hrm, mycket mer tillförlitlig källa, nämligen aftonbladet.se. Jag såg en bild, overklig. Av ett plan som åker rätt in i en av världens mest kända byggnader.
Någon hacker hade alltså kapat aftonbladets hemsida. Jag insåg att jag hade valt fel nättidning och fortsatte in på DN. Samma sak där. Oroväckande. Hade hackers tagit över Internet? Gick in på engelska och amerikanska sidor. Det verkade onekligen som om hackers verkligen hade hackat hela nätet. Jag talade om min teori för Phille. ”Vi går hem”, sa han. Vi gick. Tittade på CNN hela kvällen. Från halv fem till tolv på natten.
Vi såg bilder på planet som flög in i WTC oändligt många gånger. Vi fick liksom inte nog. Igen och igen. Aldrig såg vi bilder på det plan som störtade, det där terroristerna övermannades av heroiska amerikaner.
De första rapporterna på CNN sade att det planet hade följts av amerikanska plan. Att det hade skjutits ner. Sedan tystnad.
Länge.
När det togs upp igen ändrades storyn. Till den vi vet idag. Den om heroiska amerikaner som ringde hem och sade farväl.
På ren amerikanska: Cover up!
Inbundet eller pocket
Jag har hört att någon Stureplansbrat var irriterad över att det såldes pocketböcker i affärerna kring Stureplan. Det drar ner tyckte han. Inte tillräckligt classy.
Jag läser nästan uteslutande pocket. Jag är inte så brattig.
Men, hur är det egentligen? Är inbundet bättre än pocket?
Dags för lista:
Fördel inbundet:
Snyggare i bokhyllan
Håller bättre
Fördel Pocket:
Lätt att ha med
Kostar nästan ingenting
2-2 alltså.
Jag behöver något som avgör.
Kanske är det miljövänligare med pocket? Fast det är ju nästan fördel inbundet för jag är så trött på miljö- och klimatsnacket. Jag orkar inte. Jäl brukar påminna mig om att när vi var små, eller förlåt yngre, så var tugget att det skulle komma en ny istid. Ingen oroade sig för att det skulle bli för varmt. En fluga alltså. Jag behöver något annat.
Jag vet! Game, set och match är att pocket når ut! Alla kan köpa dem. Det slår ut trista bibliotek där man lånar. Alla vill äga idag. Det är som ”egna hems-drömmen”. Alla har rätt att äga sina böcker, precis som sina hus. Pocket är litteraturens ”egna hem”.
Alla vill faktiskt inte ha en klumpigt stor direktörsvilla i Djursholm!
Jag läser nästan uteslutande pocket. Jag är inte så brattig.
Men, hur är det egentligen? Är inbundet bättre än pocket?
Dags för lista:
Fördel inbundet:
Snyggare i bokhyllan
Håller bättre
Fördel Pocket:
Lätt att ha med
Kostar nästan ingenting
2-2 alltså.
Jag behöver något som avgör.
Kanske är det miljövänligare med pocket? Fast det är ju nästan fördel inbundet för jag är så trött på miljö- och klimatsnacket. Jag orkar inte. Jäl brukar påminna mig om att när vi var små, eller förlåt yngre, så var tugget att det skulle komma en ny istid. Ingen oroade sig för att det skulle bli för varmt. En fluga alltså. Jag behöver något annat.
Jag vet! Game, set och match är att pocket når ut! Alla kan köpa dem. Det slår ut trista bibliotek där man lånar. Alla vill äga idag. Det är som ”egna hems-drömmen”. Alla har rätt att äga sina böcker, precis som sina hus. Pocket är litteraturens ”egna hem”.
Alla vill faktiskt inte ha en klumpigt stor direktörsvilla i Djursholm!
fredag 17 augusti 2007
Sambolivet – om att få tillräckligt med uppmärksamhet
Jag vill ha uppmärksamhet. Jag blir uttråkad annars. Jag resonerar som kändisarna: All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Så om du inte kan få kel och gos – satsa på att retas lite.
Exempel:
Jäl sitter i soffan och glor på tv. Tv-programmet är tråkigt, Dirty Jobs på Discovery Channel. De är nere i någon saltgruva och kameramannens kamera går sönder hela tiden. ”Det kanske blir så för att det är så salt där nere” säger Jäl.
Jag svarar: ”Du är salt.”
Fortsättningsvis svarar jag på samma sätt hela kvällen tills det att uppmärksamheten riktas till mig istället.
Typ så här:
Jäl: Vilken ful bil!
Jag: Du är en bil.
Jäl: Såg du vilken sjuk grej!
Jag: Du är en sjuk grej.
Jäl: Måste du ställa dina skor över hela hallen?
Jag: Du är en sko.
Till slut ger han ju upp. ”Okej, vad vill du göra då?” 1-0 Emster!
Jag har ett annat bra tips. Låtsas som att allt han säger är gulligt. Mer effektivt eftersom jag är gullig mot honom men han misstänker att jag egentligen inte menar att vara det utan bara vill ha uppmärksamhet. Det gör honom mer irriterad och mig lite mer triggad.
Typ så här:
Jäl: Vilken ful bil!
Jag: Jaaaa, en bil... GUUUU vad du är söt!
Jäl: Såg du vilken sjuk grej?
Jag: Men sötnos, du är såååå himla gullig när du säger så. Säg det igen.
Jäl: Måste du ställa dina skor över hela hallen?
Jag: Nallen? Vill du ha en nalle? Du är ju så gullig!
Schack matt!
Mission accomplished.
Fast han känner ju mig, har säkert strategier han tar till när jag sätter igång. Som jag ínte har en aning om. Det är min kille det!
Exempel:
Jäl sitter i soffan och glor på tv. Tv-programmet är tråkigt, Dirty Jobs på Discovery Channel. De är nere i någon saltgruva och kameramannens kamera går sönder hela tiden. ”Det kanske blir så för att det är så salt där nere” säger Jäl.
Jag svarar: ”Du är salt.”
Fortsättningsvis svarar jag på samma sätt hela kvällen tills det att uppmärksamheten riktas till mig istället.
Typ så här:
Jäl: Vilken ful bil!
Jag: Du är en bil.
Jäl: Såg du vilken sjuk grej!
Jag: Du är en sjuk grej.
Jäl: Måste du ställa dina skor över hela hallen?
Jag: Du är en sko.
Till slut ger han ju upp. ”Okej, vad vill du göra då?” 1-0 Emster!
Jag har ett annat bra tips. Låtsas som att allt han säger är gulligt. Mer effektivt eftersom jag är gullig mot honom men han misstänker att jag egentligen inte menar att vara det utan bara vill ha uppmärksamhet. Det gör honom mer irriterad och mig lite mer triggad.
Typ så här:
Jäl: Vilken ful bil!
Jag: Jaaaa, en bil... GUUUU vad du är söt!
Jäl: Såg du vilken sjuk grej?
Jag: Men sötnos, du är såååå himla gullig när du säger så. Säg det igen.
Jäl: Måste du ställa dina skor över hela hallen?
Jag: Nallen? Vill du ha en nalle? Du är ju så gullig!
Schack matt!
Mission accomplished.
Fast han känner ju mig, har säkert strategier han tar till när jag sätter igång. Som jag ínte har en aning om. Det är min kille det!
Gäsp...
Är du ytlig? Då har jag boken för dig! Matilde av Denise Rudberg är bland det mest intetsägande jag har läst. Jag brukar tänka så här om huvudpersonen: Om jag hamnade bredvid den här personen på en middag – skulle jag ha trevligt då?
Om någon placerade mig vid Matilde hade jag gått därifrån. Så är det bara. Jag hoppas att boken inte är självbiografisk.
Det här handlar boken om:
Matilde kommer från en superrik norsk familj. Hon behöver inte jobba om hon inte vill så nu skriver hon på sin ROMAN. Hon är skild men kommer självklart överens med sitt ex hur bra som helst. Matilde och exet har två supersöta barn som säger de mest gulliga saker och nästan aldrig bråkar. Lyllo Matilde.
Hennes bästa kompis är en ultraframgånsrik och tät arkitekt eller nåt liknande. Han är ju så vitsig och skarp att man bara dör. Och om Matilde av någon anledning skulle vara lite deppig så tar de bara hans plan till stugan i fjällen. Super. Eller så åker Matilde och barnen ner till familjens hus på Mallis.
Men oj oj, nu börjar problemen i Matildes liv. Bästisen är kär i henne och killen hon dejtar lite lätt kanske inte är så bra som hon först trodde. Tur att hon inte hade hunnit bli kär! Och till råga på allt så gör exet slut med sin nya och det gör ju barnen ledsna för alla kommer ju så bra överens i Matildes perfekta liv!
Snark.
Jag vill inte dissa men det är svårt att låta bli. Det är bara så tråkigt att läsa om den här tjejen som har världens mest ointressanta liv. Jag är ledsen, men pengar gör inte en karaktär spännande!
Jag vill ha tillbaka mina sextiofem spänn. Och tre timmar.
Feel-good författare att rekommendera:
Marian Keyes – min favorit är En oväntad semester.
Jane Moore – lättsamma och trevliga böcker
Jane Green – jepp, underhållande läsning.
Lisa Jewel – gillade särskilt Typ trettio.
Om någon placerade mig vid Matilde hade jag gått därifrån. Så är det bara. Jag hoppas att boken inte är självbiografisk.
Det här handlar boken om:
Matilde kommer från en superrik norsk familj. Hon behöver inte jobba om hon inte vill så nu skriver hon på sin ROMAN. Hon är skild men kommer självklart överens med sitt ex hur bra som helst. Matilde och exet har två supersöta barn som säger de mest gulliga saker och nästan aldrig bråkar. Lyllo Matilde.
Hennes bästa kompis är en ultraframgånsrik och tät arkitekt eller nåt liknande. Han är ju så vitsig och skarp att man bara dör. Och om Matilde av någon anledning skulle vara lite deppig så tar de bara hans plan till stugan i fjällen. Super. Eller så åker Matilde och barnen ner till familjens hus på Mallis.
Men oj oj, nu börjar problemen i Matildes liv. Bästisen är kär i henne och killen hon dejtar lite lätt kanske inte är så bra som hon först trodde. Tur att hon inte hade hunnit bli kär! Och till råga på allt så gör exet slut med sin nya och det gör ju barnen ledsna för alla kommer ju så bra överens i Matildes perfekta liv!
Snark.
Jag vill inte dissa men det är svårt att låta bli. Det är bara så tråkigt att läsa om den här tjejen som har världens mest ointressanta liv. Jag är ledsen, men pengar gör inte en karaktär spännande!
Jag vill ha tillbaka mina sextiofem spänn. Och tre timmar.
Feel-good författare att rekommendera:
Marian Keyes – min favorit är En oväntad semester.
Jane Moore – lättsamma och trevliga böcker
Jane Green – jepp, underhållande läsning.
Lisa Jewel – gillade särskilt Typ trettio.
torsdag 16 augusti 2007
Harrymania
Imorgon åker jag på semester. Då ska jag läsa den sista och avslutande Harry Potterboken. Jag har verkligen sparat den här boken. Sugit på den. Ungefär som Jäls brorsa Wacko gjorde med sina julklappar när de var små. Han rev upp en liten, liten bit av julklapparna varje dag. Tills dess att de alla var öppnade. Typ någon gång lagom till påsk (Jäkla unge)! Så ni förstår vilken självbehärskning jag har. Har haft boken i min bokhylla i säkert en månad nu. Men snart är det dags. Dags att åka tillbaka till Hogwards.
Hur ska det gå för Harry i hans kamp mot den über-onde Voldemort? JKR har sagt att det är någon av huvudpersonerna som kommer att dö. Kommer det att bli Harry? Eller kanske bästisen Ron? Eller... jag vill faktiskt helst inte tänka på det. Skjuta upp dödandet av en ung vän liksom.
Jag har även hört att bokens absolut sista ord kommer att vara ”scar”. Vad innebär det? Kommer Harry ge någon ett ärr? Försvinner Harrys ärr? Kommer det att födas ett nytt barn som kommer att ha samma märke i pannan som Harry har, och det är det nyfödda barnet som får ta upp kampen mot Voldemort där Harry misslyckades? Aha! Så kanske det är... Eller?
Jag är så rädd att någonting ur boken ska avslöjas för mig i förtid att jag överhuvudtaget, under inga som helst omständigheter, vågar kontrollera om det är sant att bokens sista ord verkligen är ärr. Jag vågar inte heller be Jäl att kolla åt mig. Tänk om han hinner läsa något annat avslöjande och sedan ägnar hela semestern åt att säga ”Ska jag säga hur den slutar?”. Eller ”Har den eller den dött än?”. Eller ”Vem är Hermione?”. ”Vad då då?” kommer ju jag undra tillbaka. ”Nej, det var inget” eller ”Skulle bara kolla” kommer Jäl retas tillbaka så att jag får psykbryt av stress över att det säkert är Hermione som dör! Blir lite svettig bara jag skriver om dessa tänkbara, avskyvärda scenarion.
Men nu, äntligen, är det dags att bege sig till perrong 9 ¾ och ta tåget till Hogwards. Eller, i mitt fall, ta bilen till Tjörn för en mycket efterlängtad semester.
Vill du läsa om andra modiga unga pojkar kan jag rekommendera:
Berättelsen om Pi av Yann Martel
Flyga Drake av Kahled Hosseini
Hur ska det gå för Harry i hans kamp mot den über-onde Voldemort? JKR har sagt att det är någon av huvudpersonerna som kommer att dö. Kommer det att bli Harry? Eller kanske bästisen Ron? Eller... jag vill faktiskt helst inte tänka på det. Skjuta upp dödandet av en ung vän liksom.
Jag har även hört att bokens absolut sista ord kommer att vara ”scar”. Vad innebär det? Kommer Harry ge någon ett ärr? Försvinner Harrys ärr? Kommer det att födas ett nytt barn som kommer att ha samma märke i pannan som Harry har, och det är det nyfödda barnet som får ta upp kampen mot Voldemort där Harry misslyckades? Aha! Så kanske det är... Eller?
Jag är så rädd att någonting ur boken ska avslöjas för mig i förtid att jag överhuvudtaget, under inga som helst omständigheter, vågar kontrollera om det är sant att bokens sista ord verkligen är ärr. Jag vågar inte heller be Jäl att kolla åt mig. Tänk om han hinner läsa något annat avslöjande och sedan ägnar hela semestern åt att säga ”Ska jag säga hur den slutar?”. Eller ”Har den eller den dött än?”. Eller ”Vem är Hermione?”. ”Vad då då?” kommer ju jag undra tillbaka. ”Nej, det var inget” eller ”Skulle bara kolla” kommer Jäl retas tillbaka så att jag får psykbryt av stress över att det säkert är Hermione som dör! Blir lite svettig bara jag skriver om dessa tänkbara, avskyvärda scenarion.
Men nu, äntligen, är det dags att bege sig till perrong 9 ¾ och ta tåget till Hogwards. Eller, i mitt fall, ta bilen till Tjörn för en mycket efterlängtad semester.
Vill du läsa om andra modiga unga pojkar kan jag rekommendera:
Berättelsen om Pi av Yann Martel
Flyga Drake av Kahled Hosseini
Lita på främlingar?
Silly, en gammal kollega till mig, var på bokmässan i Göteborg för ett par år sedan. Det är ruggigt billigt med böcker där så som en sann bokälskare strosade Silly omkring och spanade in fynd. Helt plötsligt kommer en okänd kvinna fram och säger till Silly att den där boken hon nu står och håller i, den är verkligen kalasbra. Handlar om ett mord på Gotland. Hon kan verkligen rekommendera. ”Trevlig kvinna” tänker Silly. ”Bra gjort att gå fram till någon så där, det måste verkligen vara en bra bok.”
Silly köper boken.
Sedan går Silly på signering av sin nyinköpta bok. Vem sitter där och signerar böcker för glatta livet? Mari Jungstedt. Kvinnan som just rekommenderat Silly att köpa boken.
Det kallar jag att marknadsföra sig själv. Plus till Mari. Kan tilllägga att hennes böcker faktiskt är spänannde, så Silly gjorde absolut inte något dåligt köp. Och så är ju Mari trevlig på tv också.
Andra författare som är på tv:
Jan Guillou – vill dock endast pusha för Arn-serien. Och kanske Ondskan också. Sedan får man avgöra själv om man tycker att Jan är uppblåst och om man vill bidra till hans välfärd eller inte. Men Arn-serien är bra. Oavsett om Jan är ”sympathique” eller inte.
Fredrik Lindström – Vad gör alla superokända människor hela dagarna. Där kan du bland annat läsa om parmiddagshelvetet. Ah! Redan ett klassiskt uttryck för vad många känner.
Silly köper boken.
Sedan går Silly på signering av sin nyinköpta bok. Vem sitter där och signerar böcker för glatta livet? Mari Jungstedt. Kvinnan som just rekommenderat Silly att köpa boken.
Det kallar jag att marknadsföra sig själv. Plus till Mari. Kan tilllägga att hennes böcker faktiskt är spänannde, så Silly gjorde absolut inte något dåligt köp. Och så är ju Mari trevlig på tv också.
Andra författare som är på tv:
Jan Guillou – vill dock endast pusha för Arn-serien. Och kanske Ondskan också. Sedan får man avgöra själv om man tycker att Jan är uppblåst och om man vill bidra till hans välfärd eller inte. Men Arn-serien är bra. Oavsett om Jan är ”sympathique” eller inte.
Fredrik Lindström – Vad gör alla superokända människor hela dagarna. Där kan du bland annat läsa om parmiddagshelvetet. Ah! Redan ett klassiskt uttryck för vad många känner.
onsdag 15 augusti 2007
Om en favvobok
Jag måste skriva några rader om en av mina favoritböcker: Ett år i Provence av Peter Mayle.
Tänk dig att du bantar. Förlåt, tänk dig att du just nu ”följer en metod”, kanske GI.
Tänk dig att det regnar ute. Som vanligt i framtiden i dessa klimattider.
Tänk dig att det är höst i Sverige, typ november. Det är mörkt hela dygnet. Det är oändligt långt kvar till midsommar.
På gränsen till sammanbrott alltså.
Ta då fram Ett år i Provence. Efter bara några sidor kommer du att:
Allvarligt fundera över dina matvanor. Vad är det för mening med att snåläta när det vattnas i munnen av Mayles olika beskrivningar av lantpatéer, baguetter, viner, ostar, korvar, tryffel und so weiter? Du vill ju bara njuta! Du vill vara snygg, men njuta. Och let’s face it: fransyskor är oftast ohyfsat smala. Så sätt i gång och lev!
Överväga att emmigrera. Det är inte värt det dåliga vädret. Livet är för kort.
Börja kolla webben – hur svårt är det att flytta till Frankrike, egentligen?
Dåligt bantingsknep kanske – men inspiration till livets goda.
Tips på andra inspirerande böcker:
Utvandrarna och Invandrarna av Vilhelm Moberg. Om de som vågade ta steget...
Kultur och finsmakare
Det finns en hel del saker som gör mig förbannad (skönt att börja sitt bloggande som en total missnöjesmänniska). Om vi bortser från de vanligaste fröken Sverigesvaren så har vi bland annat kvar elitism och snobberi. De går oftast hand i hand.
Tyckare, kännare och vetare… De har ofta lärt sig vad de ska tycka, känna och veta. Vad är det för märkvärdigt med det? De talar om för mig hur jag ska dricka mitt vin, min whisk(e)y, mitt kaffe (espresso, cappucino, latte…). De vet precis vilka böcker som är något att ha, vilka filmer som har en oförståelig handling (typ Mulholland Drive) och de fnyser högt om jag berättar att jag tittar på tv – varje kväll nästan! Det gör de nämligen aldrig själva. ”Det är bara skräp på tv.” Jag tycker att man är sällsynt lågbegåvad om man fäller den kommentaren. Tänk vad mycket information som sänds varje minut på tv. Du kanske inte gillar allt som är på tv men det är faktiskt inte bara skräp som sänds. Det kan jag sätta min heder på!
Vem avgör vad som är skräp, kultur, finkultur, dålig underhållning eller underhållning i världsklass? Jo, det är allmänheten – inte de enskilda snobbiga fintyckarna. Vi kan aldrig ta ifrån allmänheten, alltså du och jag, att det är vår samlade åsikt som faktiskt bestämmer vad som är bra eller inte.
Själv vill jag bara skrika högt när någon helt okänd människa (läs karl) kommer fram på krogen och talar om för mig att man inte ska ha is i whiskyn… Men nu råkar jag gilla det. Jag tycker att det är gott. Jag struntar i vad någon med gott anseende en gång i tiden har sagt – för hundra miljoner år sedan. Jag har en egen vilja, mina smaklökar är individuella. Precis som min smak för böcker.
Det är snobberiet om böcker som gör mig riktigt irriterad. Jag älskar att läsa böcker. Jag läser varje dag på tunnelbanan på väg in till jobbet, jag läser ibland på lunchen och jag läser innan jag släcker lampan på kvällen. Bokmal gnäller Jäl. Men för mig är det den ultimata avkopplingen och jag är en total allätare. Vad som helst - allt från klassiker till feel-good till fantasy till deckare och biografier. Jag tycker speciellt om att varva läsandet med deckare. Det är utmärkt avkoppling. Det är spännande, lättläst och ofta är det faktiskt något man lär sig. Om allt möjligt. Huvudpersonen i deckarna brukar vara lite egna med specialintressen och fallen brukar också innehålla djupgrävande i något specifikt ämne. Men jag har märkt att inom litteraturen finns det de som anser att deckare inte är lika fint som att läsa som till exempel Tolstoy. Läser man inte på riktigt om man läser en deckare? Är inte det kultur?
Åt helvete med alla tyckare som inte vågar läsa en riktigt härligt spännande deckare! Om man inte njuter fullt ut av allt livet har att erbjuda – vad är det då för mening?
Deckartips:
Arne Dahl
Elisabeth George
Anne Holt
Anna Jansson
För annan spännande läsning rekommenderas Karin Alvetegen – starkt. Du blir mörkrädd.
Tyckare, kännare och vetare… De har ofta lärt sig vad de ska tycka, känna och veta. Vad är det för märkvärdigt med det? De talar om för mig hur jag ska dricka mitt vin, min whisk(e)y, mitt kaffe (espresso, cappucino, latte…). De vet precis vilka böcker som är något att ha, vilka filmer som har en oförståelig handling (typ Mulholland Drive) och de fnyser högt om jag berättar att jag tittar på tv – varje kväll nästan! Det gör de nämligen aldrig själva. ”Det är bara skräp på tv.” Jag tycker att man är sällsynt lågbegåvad om man fäller den kommentaren. Tänk vad mycket information som sänds varje minut på tv. Du kanske inte gillar allt som är på tv men det är faktiskt inte bara skräp som sänds. Det kan jag sätta min heder på!
Vem avgör vad som är skräp, kultur, finkultur, dålig underhållning eller underhållning i världsklass? Jo, det är allmänheten – inte de enskilda snobbiga fintyckarna. Vi kan aldrig ta ifrån allmänheten, alltså du och jag, att det är vår samlade åsikt som faktiskt bestämmer vad som är bra eller inte.
Själv vill jag bara skrika högt när någon helt okänd människa (läs karl) kommer fram på krogen och talar om för mig att man inte ska ha is i whiskyn… Men nu råkar jag gilla det. Jag tycker att det är gott. Jag struntar i vad någon med gott anseende en gång i tiden har sagt – för hundra miljoner år sedan. Jag har en egen vilja, mina smaklökar är individuella. Precis som min smak för böcker.
Det är snobberiet om böcker som gör mig riktigt irriterad. Jag älskar att läsa böcker. Jag läser varje dag på tunnelbanan på väg in till jobbet, jag läser ibland på lunchen och jag läser innan jag släcker lampan på kvällen. Bokmal gnäller Jäl. Men för mig är det den ultimata avkopplingen och jag är en total allätare. Vad som helst - allt från klassiker till feel-good till fantasy till deckare och biografier. Jag tycker speciellt om att varva läsandet med deckare. Det är utmärkt avkoppling. Det är spännande, lättläst och ofta är det faktiskt något man lär sig. Om allt möjligt. Huvudpersonen i deckarna brukar vara lite egna med specialintressen och fallen brukar också innehålla djupgrävande i något specifikt ämne. Men jag har märkt att inom litteraturen finns det de som anser att deckare inte är lika fint som att läsa som till exempel Tolstoy. Läser man inte på riktigt om man läser en deckare? Är inte det kultur?
Åt helvete med alla tyckare som inte vågar läsa en riktigt härligt spännande deckare! Om man inte njuter fullt ut av allt livet har att erbjuda – vad är det då för mening?
Deckartips:
Arne Dahl
Elisabeth George
Anne Holt
Anna Jansson
För annan spännande läsning rekommenderas Karin Alvetegen – starkt. Du blir mörkrädd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)