Maskerad

MA ska ordna maskerad. Det är helt otroligt. Han har hyrt ett valv i Gamla Stan. Vi ska gå på en riktig maskerad. I november, när det är ruggigt och mörkt och olidligt tråkigt i Stockholm. Då ska vi på maskerad. MA har någon lam anledning till festen: Klackis fyller år då i krokarna. Flämt! Det är väl det minsta problemet. En flaska Jack, grattis!

Det här är verkligen en fest som handlar om vad man ska ha på sig!! Vad ska jag vara? Vad kommer alla andra att gå som? Jag är helt uppspelt! Det lutar åt att jag går som katt eller Margret Thatcher. Jäl vill gå som skridskoåkare eller pensionär med rullator och dropp (bestående av alkohol).

Jag skulle även kunna tänka mig att gå som:

• Fotboll (kul att vara en stor hoppig boll hela kvällen.)
• Elizabeth Bennet (från Stolthet och Fördom av Jane Austen, under förutsättning att Jäl går som Mr. Darcy – han skulle vara en perfekt Mr. Darcy. Jag är en perfekt Elizabeth)
• Lisabeth (från Madicken av Astrid Lindgren – Jag liksom ÄR Lisabeth. Om det inte var så att jag faktiskt inte kände Astrid när hon levde så skulle jag tro att hon hade baserat Lisabeth på mig.)
• Bill Clinton (skulle bara gå omkring hela kvällen och säga: ”I did not have sexual relations with that woman”. Vilket ju faktiskt hade varit sant. I mitt fall.)

Jäl funderar även på att gå som:

• Brad Pitt (i Thelma and Louise – det vill säga i t-shirt och cowboyhatt. Phille gjorde det en gång och ingen kunde gissa vem han föreställde.)
• Monty Burns (från the Simpsons, med äcklig peruk, långa naglar och gul feja.)
• Mr. Darcy (ahhh...snälla gode guuuud!?!)

Jag vet att jag borde vara katt, men om jag är Margret Thatcher kommer Bettan att bli grymt avundsjuk. Thatcher är hennes idol. Jag och Jäl skulle vara det grymmaste paret om vi kom som Elizabeth och Mr. Darcy. Om det är någon annan som har läst Stolthet och fördom förståss.

Annars kan jag ju alltid gå som Bridget. Behöver inte ens klä ut mig. Ett panikalternativ alltså.

Bridget

När jag läste Bridget första gången var jag nydumpad (Onde H hade varit otrogen och efter fyra års förhållande tyckte han att det var ett respektfullt sätt att berätta det per telefon). Jag var nere. Sviken. Åt två vindruvor och en rostad macka på en vecka. Konstant illamående. Psykbryt.

Det såg ut som skit hemma. Jag hade grisögon. Rödsprängda av gråt. Livet sög.

En morgon i slutet av den veckan kom en hantverkare hem till mig klockan 7 på morgonen för att sätta upp persienner. Det hade jag ingen aning om. Det är alltså det som är tacken för att man ser till att Phille betalar ens hyra i tid (jag har fobi för att betala räkningar). Livet dubbelsög.

Ia sa att jag borde läsa Bridget Jones Dagbok av Helen Fielding. Humörhöjare. Jag sträckläste. Hela natten. Ville inte att det skulle ta slut. Bridget är unik. Hon är som när man visar sig från sin sämsta (fetaste, fulaste, knäppaste) sida. Hela tiden. Det är underbart. Jätteroligt.

Uppföljaren, På spaning med Bridget är om möjligt ännu bättre. Filmerna är rena skiten i jämförelse, men så är det väl alltid.

Jag behöver väl inte säga att jag blev kär i Mr. Darcy. Har man blivit kär i en Mr. Darcy är det kanske lätt att bli kär i en till. Det var därför jag var så nyfiken på hur de skulle lösa problemet med att Bridget intervjuar Colin Firth i den andra boken. Eftersom han spelar Mr.Darcy. I Stolthet och Fördom alltså. Och så spelade han Mr. Darcy i filmen om Bridget, och Bridget är kär i honom. Mr. Darcy. Ja, alltså hon är ju kär i Mr. Darcy i boken men hon är ju kär i Colin Firth som Mr. Darcy i Stolthet och Fördom (serien) också. Hur skulle de lösa det? Hänger ni med?

Sedan visade det sig att filmen var skit (tvåan, ettan var bra) och de tog bort hela Stolthet och Fördom-grejen. Oförlåtligt!

Slutsats:
Läs alltid boken, se inte filmen! Du blir bara besviken.