Pensionärshelg

Den här helgen har jag varit en riktig tant. I fredags var vi ute och käkade med Håkanbråkan och en tjejkompis till honom. Jag var så trött att det gjorde ont i kroppen.

I går var jag och Jäl på Plantagen och köpte blommor till balkongen. Jag skulle bland annat köpa en vit ljung. I kassan ser jag att flumkillen som tar betalt har slagit in något som heter ”6-pack 59 kronor”.

Jag: Vad är det här sexpack för någonting? (Vi hade köpt två varor)
Flumkille: Eh... ja, alltså du har tagit en ljung som man bara kan köpa i sexpack...
Jag: Ja men, alltså då vill jag ju inte ha den. Jag vill ju bara ha en!

Ursäkta mig, men Plantagenflummet kanske kan häva ur sig det då. Han tänkte bara ta betalt! Pucko. Nu kan ju inte jag handla där mer. Jag kan inte uppmuntra sådan idioti. Alltså måste jag hitta en annan blomaffär till våren. Skit också.

Efter Plantagen fortsatte pensionärshelgen med att vi åkte till konditori Lyran och åt lördagslunch och fikade. Jag tog en kanelbulle och Jäl en äppelkaka. Mums. Gott kaffe också. Sen gick vi en sväng nere vid vattnet. Där fanns en samling med stora stenar som var lutade mot varandra så att det såg ut som grotta ungefär. Det blåste så mycket att det gick gäss på sjön. Det var grått men vackert. En speciell stämning. Som första sidorna i en bok ungefär.
Jag: Om det här hade varit en deckare så hade vi hittat en kropp nu. Vi hade inte varit några huvudpersoner. Vi hade bara varit vittnena som hittade offret på de första sidorna. Sen är vi inte med mer.
Jäl: Tur att vi inte hittade någon döing då.
Jag: Ja... Det kanske är en roman! Då är vi definitivt huvudpersoner. Då handlar det bara om oss!

Det hade ju faktiskt varit trevligt. Att vara huvudperson i sitt eget liv.

Kultur och finsmakare

Det finns en hel del saker som gör mig förbannad (skönt att börja sitt bloggande som en total missnöjesmänniska). Om vi bortser från de vanligaste fröken Sverigesvaren så har vi bland annat kvar elitism och snobberi. De går oftast hand i hand.

Tyckare, kännare och vetare… De har ofta lärt sig vad de ska tycka, känna och veta. Vad är det för märkvärdigt med det? De talar om för mig hur jag ska dricka mitt vin, min whisk(e)y, mitt kaffe (espresso, cappucino, latte…). De vet precis vilka böcker som är något att ha, vilka filmer som har en oförståelig handling (typ Mulholland Drive) och de fnyser högt om jag berättar att jag tittar på tv – varje kväll nästan! Det gör de nämligen aldrig själva. ”Det är bara skräp på tv.” Jag tycker att man är sällsynt lågbegåvad om man fäller den kommentaren. Tänk vad mycket information som sänds varje minut på tv. Du kanske inte gillar allt som är på tv men det är faktiskt inte bara skräp som sänds. Det kan jag sätta min heder på!

Vem avgör vad som är skräp, kultur, finkultur, dålig underhållning eller underhållning i världsklass? Jo, det är allmänheten – inte de enskilda snobbiga fintyckarna. Vi kan aldrig ta ifrån allmänheten, alltså du och jag, att det är vår samlade åsikt som faktiskt bestämmer vad som är bra eller inte.

Själv vill jag bara skrika högt när någon helt okänd människa (läs karl) kommer fram på krogen och talar om för mig att man inte ska ha is i whiskyn… Men nu råkar jag gilla det. Jag tycker att det är gott. Jag struntar i vad någon med gott anseende en gång i tiden har sagt – för hundra miljoner år sedan. Jag har en egen vilja, mina smaklökar är individuella. Precis som min smak för böcker.

Det är snobberiet om böcker som gör mig riktigt irriterad. Jag älskar att läsa böcker. Jag läser varje dag på tunnelbanan på väg in till jobbet, jag läser ibland på lunchen och jag läser innan jag släcker lampan på kvällen. Bokmal gnäller Jäl. Men för mig är det den ultimata avkopplingen och jag är en total allätare. Vad som helst - allt från klassiker till feel-good till fantasy till deckare och biografier. Jag tycker speciellt om att varva läsandet med deckare. Det är utmärkt avkoppling. Det är spännande, lättläst och ofta är det faktiskt något man lär sig. Om allt möjligt. Huvudpersonen i deckarna brukar vara lite egna med specialintressen och fallen brukar också innehålla djupgrävande i något specifikt ämne. Men jag har märkt att inom litteraturen finns det de som anser att deckare inte är lika fint som att läsa som till exempel Tolstoy. Läser man inte på riktigt om man läser en deckare? Är inte det kultur?

Åt helvete med alla tyckare som inte vågar läsa en riktigt härligt spännande deckare! Om man inte njuter fullt ut av allt livet har att erbjuda – vad är det då för mening?

Deckartips:
Arne Dahl
Elisabeth George
Anne Holt
Anna Jansson

För annan spännande läsning rekommenderas Karin Alvetegen – starkt. Du blir mörkrädd.