Tusen strålande solar

Precis som Khaled Hosseinis bok Flyga drake utspelar sig Tusen strålande solar i Afghanistan. Ett Afghanistan som förändras över tiden; där kvinnor inte längre har rätt att färdas utan sällskap av en manlig släkting till exempel. Huvudpersoner i boken är Mariam och Laila. Två kvinnor. Som inte är fria på det sätt som du och jag är.

Det är ofattbart för mig att det här är verklighet på många ställen i världen. Vill säga upp mig med en gång från den Stora Organisationen för att ägna mig åt att hjälpa de här kvinnorna. Det gör ont i mig. Varför har inte de det lika bra som jag har? Och då tycker inte vi i Sverige att vi har kommit så långt när det gäller jämställdhet. Men allt är ju relativt som det heter.

De liv som beskrivs i boken är orättvisa och jag vill stampa i golvet och skrika ”Nej”. Jag vill inte gå med på det.

Jag sträckläser. Jag läser och läser och läser. Jag ligger i Rålis. Jäl och killarna spelar fotboll brevid mig. Ibland pratar de med mig. Jag hör inget. Jag vill inget höra. Jag läser och det är viktigt!

Jag läser om vänskapen mellan två kvinnor. Om allt man får offra. Om att saker som jag aldrig skulle tänka, det tänker de. Jag läser om att foga sig. Rätta in sig i ledet. Pippi Långstrump inom mig skriker och vill ut. Jag får liksom kippa efter andan för jag glömmer bort att andas. Jag måste andas! Jag måste ut, eller jag menar dit! Ahhh!

Sista sidan av Flyga drake grät jag, hulkade. Befriande.
På sista sidan av Tusen strålande solar svämmar ögonen över igen. Men det är en annan sorts gråt. Det rinner. Jag kan inte kontrollera det. Det är känslan av att jag är maktlös. Att allt kan gå fel, men också att det kan gå bra. Jag kan inte påverka det. Jag kan inte hjälpa till. Priviligerade jag vet inte hur.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Tusen strålande solar av Khaled Hosseini.

Gäsp...

Är du ytlig? Då har jag boken för dig! Matilde av Denise Rudberg är bland det mest intetsägande jag har läst. Jag brukar tänka så här om huvudpersonen: Om jag hamnade bredvid den här personen på en middag – skulle jag ha trevligt då?

Om någon placerade mig vid Matilde hade jag gått därifrån. Så är det bara. Jag hoppas att boken inte är självbiografisk.

Det här handlar boken om:

Matilde kommer från en superrik norsk familj. Hon behöver inte jobba om hon inte vill så nu skriver hon på sin ROMAN. Hon är skild men kommer självklart överens med sitt ex hur bra som helst. Matilde och exet har två supersöta barn som säger de mest gulliga saker och nästan aldrig bråkar. Lyllo Matilde.

Hennes bästa kompis är en ultraframgånsrik och tät arkitekt eller nåt liknande. Han är ju så vitsig och skarp att man bara dör. Och om Matilde av någon anledning skulle vara lite deppig så tar de bara hans plan till stugan i fjällen. Super. Eller så åker Matilde och barnen ner till familjens hus på Mallis.

Men oj oj, nu börjar problemen i Matildes liv. Bästisen är kär i henne och killen hon dejtar lite lätt kanske inte är så bra som hon först trodde. Tur att hon inte hade hunnit bli kär! Och till råga på allt så gör exet slut med sin nya och det gör ju barnen ledsna för alla kommer ju så bra överens i Matildes perfekta liv!

Snark.

Jag vill inte dissa men det är svårt att låta bli. Det är bara så tråkigt att läsa om den här tjejen som har världens mest ointressanta liv. Jag är ledsen, men pengar gör inte en karaktär spännande!

Jag vill ha tillbaka mina sextiofem spänn. Och tre timmar.

Feel-good författare att rekommendera:

Marian Keyes – min favorit är En oväntad semester.
Jane Moore – lättsamma och trevliga böcker
Jane Green – jepp, underhållande läsning.
Lisa Jewel – gillade särskilt Typ trettio.

Lita på främlingar?

Silly, en gammal kollega till mig, var på bokmässan i Göteborg för ett par år sedan. Det är ruggigt billigt med böcker där så som en sann bokälskare strosade Silly omkring och spanade in fynd. Helt plötsligt kommer en okänd kvinna fram och säger till Silly att den där boken hon nu står och håller i, den är verkligen kalasbra. Handlar om ett mord på Gotland. Hon kan verkligen rekommendera. ”Trevlig kvinna” tänker Silly. ”Bra gjort att gå fram till någon så där, det måste verkligen vara en bra bok.”

Silly köper boken.

Sedan går Silly på signering av sin nyinköpta bok. Vem sitter där och signerar böcker för glatta livet? Mari Jungstedt. Kvinnan som just rekommenderat Silly att köpa boken.

Det kallar jag att marknadsföra sig själv. Plus till Mari. Kan tilllägga att hennes böcker faktiskt är spänannde, så Silly gjorde absolut inte något dåligt köp. Och så är ju Mari trevlig på tv också.

Andra författare som är på tv:

Jan Guillou – vill dock endast pusha för Arn-serien. Och kanske Ondskan också. Sedan får man avgöra själv om man tycker att Jan är uppblåst och om man vill bidra till hans välfärd eller inte. Men Arn-serien är bra. Oavsett om Jan är ”sympathique” eller inte.

Fredrik Lindström – Vad gör alla superokända människor hela dagarna. Där kan du bland annat läsa om parmiddagshelvetet. Ah! Redan ett klassiskt uttryck för vad många känner.

Om en favvobok

Jag måste skriva några rader om en av mina favoritböcker: Ett år i Provence av Peter Mayle.

Tänk dig att du bantar. Förlåt, tänk dig att du just nu ”följer en metod”, kanske GI.
Tänk dig att det regnar ute. Som vanligt i framtiden i dessa klimattider.
Tänk dig att det är höst i Sverige, typ november. Det är mörkt hela dygnet. Det är oändligt långt kvar till midsommar.

På gränsen till sammanbrott alltså.

Ta då fram Ett år i Provence. Efter bara några sidor kommer du att:

Allvarligt fundera över dina matvanor. Vad är det för mening med att snåläta när det vattnas i munnen av Mayles olika beskrivningar av lantpatéer, baguetter, viner, ostar, korvar, tryffel und so weiter? Du vill ju bara njuta! Du vill vara snygg, men njuta. Och let’s face it: fransyskor är oftast ohyfsat smala. Så sätt i gång och lev!

Överväga att emmigrera. Det är inte värt det dåliga vädret. Livet är för kort.

Börja kolla webben – hur svårt är det att flytta till Frankrike, egentligen?

Dåligt bantingsknep kanske – men inspiration till livets goda.

Tips på andra inspirerande böcker:

Utvandrarna och Invandrarna av Vilhelm Moberg. Om de som vågade ta steget...

Kultur och finsmakare

Det finns en hel del saker som gör mig förbannad (skönt att börja sitt bloggande som en total missnöjesmänniska). Om vi bortser från de vanligaste fröken Sverigesvaren så har vi bland annat kvar elitism och snobberi. De går oftast hand i hand.

Tyckare, kännare och vetare… De har ofta lärt sig vad de ska tycka, känna och veta. Vad är det för märkvärdigt med det? De talar om för mig hur jag ska dricka mitt vin, min whisk(e)y, mitt kaffe (espresso, cappucino, latte…). De vet precis vilka böcker som är något att ha, vilka filmer som har en oförståelig handling (typ Mulholland Drive) och de fnyser högt om jag berättar att jag tittar på tv – varje kväll nästan! Det gör de nämligen aldrig själva. ”Det är bara skräp på tv.” Jag tycker att man är sällsynt lågbegåvad om man fäller den kommentaren. Tänk vad mycket information som sänds varje minut på tv. Du kanske inte gillar allt som är på tv men det är faktiskt inte bara skräp som sänds. Det kan jag sätta min heder på!

Vem avgör vad som är skräp, kultur, finkultur, dålig underhållning eller underhållning i världsklass? Jo, det är allmänheten – inte de enskilda snobbiga fintyckarna. Vi kan aldrig ta ifrån allmänheten, alltså du och jag, att det är vår samlade åsikt som faktiskt bestämmer vad som är bra eller inte.

Själv vill jag bara skrika högt när någon helt okänd människa (läs karl) kommer fram på krogen och talar om för mig att man inte ska ha is i whiskyn… Men nu råkar jag gilla det. Jag tycker att det är gott. Jag struntar i vad någon med gott anseende en gång i tiden har sagt – för hundra miljoner år sedan. Jag har en egen vilja, mina smaklökar är individuella. Precis som min smak för böcker.

Det är snobberiet om böcker som gör mig riktigt irriterad. Jag älskar att läsa böcker. Jag läser varje dag på tunnelbanan på väg in till jobbet, jag läser ibland på lunchen och jag läser innan jag släcker lampan på kvällen. Bokmal gnäller Jäl. Men för mig är det den ultimata avkopplingen och jag är en total allätare. Vad som helst - allt från klassiker till feel-good till fantasy till deckare och biografier. Jag tycker speciellt om att varva läsandet med deckare. Det är utmärkt avkoppling. Det är spännande, lättläst och ofta är det faktiskt något man lär sig. Om allt möjligt. Huvudpersonen i deckarna brukar vara lite egna med specialintressen och fallen brukar också innehålla djupgrävande i något specifikt ämne. Men jag har märkt att inom litteraturen finns det de som anser att deckare inte är lika fint som att läsa som till exempel Tolstoy. Läser man inte på riktigt om man läser en deckare? Är inte det kultur?

Åt helvete med alla tyckare som inte vågar läsa en riktigt härligt spännande deckare! Om man inte njuter fullt ut av allt livet har att erbjuda – vad är det då för mening?

Deckartips:
Arne Dahl
Elisabeth George
Anne Holt
Anna Jansson

För annan spännande läsning rekommenderas Karin Alvetegen – starkt. Du blir mörkrädd.