Bridget

När jag läste Bridget första gången var jag nydumpad (Onde H hade varit otrogen och efter fyra års förhållande tyckte han att det var ett respektfullt sätt att berätta det per telefon). Jag var nere. Sviken. Åt två vindruvor och en rostad macka på en vecka. Konstant illamående. Psykbryt.

Det såg ut som skit hemma. Jag hade grisögon. Rödsprängda av gråt. Livet sög.

En morgon i slutet av den veckan kom en hantverkare hem till mig klockan 7 på morgonen för att sätta upp persienner. Det hade jag ingen aning om. Det är alltså det som är tacken för att man ser till att Phille betalar ens hyra i tid (jag har fobi för att betala räkningar). Livet dubbelsög.

Ia sa att jag borde läsa Bridget Jones Dagbok av Helen Fielding. Humörhöjare. Jag sträckläste. Hela natten. Ville inte att det skulle ta slut. Bridget är unik. Hon är som när man visar sig från sin sämsta (fetaste, fulaste, knäppaste) sida. Hela tiden. Det är underbart. Jätteroligt.

Uppföljaren, På spaning med Bridget är om möjligt ännu bättre. Filmerna är rena skiten i jämförelse, men så är det väl alltid.

Jag behöver väl inte säga att jag blev kär i Mr. Darcy. Har man blivit kär i en Mr. Darcy är det kanske lätt att bli kär i en till. Det var därför jag var så nyfiken på hur de skulle lösa problemet med att Bridget intervjuar Colin Firth i den andra boken. Eftersom han spelar Mr.Darcy. I Stolthet och Fördom alltså. Och så spelade han Mr. Darcy i filmen om Bridget, och Bridget är kär i honom. Mr. Darcy. Ja, alltså hon är ju kär i Mr. Darcy i boken men hon är ju kär i Colin Firth som Mr. Darcy i Stolthet och Fördom (serien) också. Hur skulle de lösa det? Hänger ni med?

Sedan visade det sig att filmen var skit (tvåan, ettan var bra) och de tog bort hela Stolthet och Fördom-grejen. Oförlåtligt!

Slutsats:
Läs alltid boken, se inte filmen! Du blir bara besviken.