Filmen om mitt liv

Jag: otroligt vacker journalist. Orädd. Driven. Smal.

Bor i USA. Jobbar. Singel.

Någon lämnar en video (VCR) i min brevlåda. Den visar de första rapporterna om flygplanet som störtade pga. heroiska amerikaner den 11 september. (se ”konspirationsteori”)

Jag bryr mig inte värst.

Får ett mystiskt mail: De döljer sanningen.

Inser att jag har ett scoop a la Watergate på G. Börjar med min grävande journalistik. Det vill säga det jag gör bäst. Får kontakt med en modig åklagare (Tom Cruise fast längre). Det är han som är filmens Jäl. (Jäl älskar Tompa)

Vi bygger upp ett fall, blir jagade, springer, äter middag, pratar med folk, går till flummiga bibliotek och letar upp information som fallit i glömska, talar med en gammal militär som ”inte existerar på papper”. Du vet, det är spännande. Jag och Jäl (Tom Cruise fast lång) har hett sex, har ett litet gräl (hur ska det gå?).

Sedan ska vi sätta dit dem, de som döljer sanningen för folket.

Rättegång. Stort medieuppbåd. Åklagar-Jäl-Tompa är vass och hård i rättssalen.
Till slut säger gubbmilitär: ”What do you want?”
Jäl: I want the truth!
Gubbmilitär: You can’t handle the truth!
Tystnad.
Gubbmilitär skrattar rått.

Sedan kommer jag inspringande. Har hittat försvunnet vittne. En av de piloter som flög planet som sköt ner det, eh störtade planet, vill träda fram.

Jordskredsseger.

Jag blir intervjuad av alla. Mkt beundrad. Heidi Klum säger i en intervju hos Jay Leno att hon önskar att hon var lika snygg som jag. ”Äsch, det är insidan som räknas Hedi!”

Det lugnar ner sig. Jag jobbar på. Plötsligt står Jäl (Tompa) nedanför mitt fönster, spelar gitarr och sjunger att han ääääälskar mig. Vi har hett sex.

Slut.

Vad tycker ni? Jäl tycker att det är rip off på en annan film. Är inte alla filmer det? Har hört att det bara finns typ sju grundhistorier och att allt annat är variationer på det. Tycker att jag har ett spännande liv.