torsdag 26 november 2009

Pensios

Jag och Jäl har blivit sådana pensionärer. Jag fattar faktiskt inte vad som har hänt. Men om vi ska kolla på svensk teve så måste vi texta! Annars hör vi inte! Vi sitter så här och tittar på varandra, skakar på huvudet och ba ”näää, jag hör inte, hör du?” och då svarar den andre så här ”neeeeej, de bara mumlar, man förstår ingenting. Får de inte lära sig att artikulera på scenskolan? Sätter du på texten?”

Asså, jag funderar faktiskt på att gå till vårdcentralen och be att få spola öronen!

Och Jäl är ännu värre. Han kan inte hålla reda på någon av karaktärerna. Hela tiden stör han och frågar ”Vem är det?” eller ”vilken var Mikael” och sånt. Så får man förklara. Då nickar han och ba ”jaja, det var han ja”. Och då har jag tappat bort mig i handlingen och får fråga så här ”nämen, vad hände nu? Vad sa han?!”

Så sitter vi där, hör inget, vet inte vilka de är och fattar inte vad som händer.

Es ist sehr traurig.

4 kommentarer:

Tehataren sa...

Hörapparat, nya glasögon, och så munkavle till Jäl.

Då blir det fina grejor med TV:n. Riktigt illa är det inte förrän grannarna två trappor upp gnäller över att de inte vill höra samma nyheter som du, utan välja själva.

emster sa...

Det är sjukt lyhört i huset faktiskt.

Betsy sa...

Ni håller er iaf vakna genom filmen. Zzz.

emster sa...

Ja, det är high life på holmen. Hur är livet i soc-huset i v-stan?