På mitt första riktiga jobb, då för länge länge sedan

Innan jag började plugga jobbade jag på ett bankkontor i Stockholm. Jag jobbade i kassan, eller kundtjänst som det kallas. Jag var ganska ung och hade bara något år innan gått ut gymnasiet. Det här var mitt första "riktiga" jobb.

I närheten av kontoret låg ett sjukhus med psykavdelning, ett stort servicehus för pensionärer med så kallad dagverksamhet, ett flertal pensionärsboenden och ett stort postkontor (på den tiden bedrev Posten bankverksamhet och den hade precis lagts ner). Den närmaste tunnelbanestationen var full av hemlösa som inte hade lyckats ta sig från området efter nedskärningarna inom psykvården på nittiotalet. Vi var även det första bankkontoret i stan utmed den blåa tunnelbanelinjen.

Vi hade således ett ganska blandat klientel.

Det här var även kring den tiden då Telia skulle börsintroduceras. De tyckte då att det var en alldeles utmärkt idé att lansera aktien som en lågriskaktie (finns det sådana?). Det var nästan otänkbart att aktiens kurs inte skulle rusa i höjden och bli en gynnsam investering för den som var med redan från början. Och givetvis ville Telia att svenska folket skulle få en del av kakan och så föddes "folkaktien Telia". Ni som inte minns när detta var kan tänka att det var nog ungefär samtidigt som Ricky Martin vickade på höfterna i Allsång på Skansen och väckte något till liv hos gråhåriga tanter i hela landet.

Så Telia lanserade folkaktie som svenska folket skulle göra sitt livs klipp på samtidigt som posten lade ner sin bankverksamhet.

Det var många som hade ärende till oss.

Så det blev kö.

Vi hade kö på cirka sextio personer, konstant, hela dagen. Lokalen var knökfull med lodisar, pensionärer, psyksjuka, postisar, förortsbor (från förorter där vi inte hade kontor), en och annan turist och boende och arbetande i området. Folk blev irriterade. En del var jättearga. Många kände ett behov av att uttrycka denna ilska. "Hur fan kan man sätta någon så lågbegåvad som du i kassan", fick jag till exempel höra vid ett tillfälle då alla kunder inte ens fick plats inne i lokalen. Han hade väntat väldigt länge och när han väl kom fram var jag tvungen att berätta att vi tyvärr inte kunde hjälpa honom med det ärende han hade.

Det var inte så kul. Innan hade nästan alla som kom in på kontoret varit glada; lodisar, pensionärer, lokalbefolkning, you name it. De hade gillat oss och vi dem. Söta små förvirrade pensionärer som kom med peruken bak och fram, psyksjuka som trodde att kontot var ett lotteri (Ja! han hade vunnit IGEN!) och vanliga människor som gillade att vi var ett ganska glatt gäng som slogs om att vara den som först hann trycka på knappen för att få kunden till vår kassa (ja, det är sant - vad kan jag säga - vi var unga). Men under den här våren och sommaren förändrades det. Det slutade att vara roligt. Kunderna var irriterade, pensinärerna vresiga och de psyksjuka (och en och annan "vanlig" kund) ilsknade till, höjde rösten och blev otrevliga.

Så jag tänkte att nu får det vara nog, jag tackar ja till den där platsen på Marknadsföringsprogrammet.

På jobbet kände jag mig helt värdelös (kunderna berättade ju det varje dag) och jag och Bollan brukade turas om att gå bakom till Rosie (vår administrativa dam, den enda människa jag känner som har blivit utesluten ur Viktväktarna) och gråta en skvätt. Hos Rosie fick man alltid en minimorot och en kram. Sedan var det ut till kassan igen.

En dag var det en man som fick en hjärtinfarkt inne på kontoret. Det var så sorgligt. Han bara föll ihop, kissade ner sig och skakade. Hans dotter var med och hon satt brevid, tyst och stilla, och höll i hans hand. Sedan kom en kund fram, sa att han var läkare, att han kunde hjälpa till. En annan kund gav sig till känna, hon var också läkare. Tillsammans höll de honom igång till ambulansen kom.

Det var så sorgligt och det var så fint. Det hade varit en vår full av frustration, ilska och irritation. Irriterade kunder och irriterade anställda. Nu ville alla bara rädda den här mannen som låg på golvet och skakade, med sin dotter brevid sig.

Och det gick inte.

Han dog sedan. Och jag kände mig så tom. Jag bara grät och grät och grät.

Kontoret skickade mig till en psykolog, men jag fick inte ur mig ett ord. Jag bara grät.

När jag kom tillbaka fick jag ont i hjärtat. Det var en ihållande, stickande känsla och jag kunde inte stå upprätt. Efter ett tag kunde jag inte sitta, fick lägga mig ner och det gjorde ont att andas.

Det slutade inte på två veckor.

Så jag fick remiss till en hjärtspecialist på SöS.

Han hittade ingenting på mitt hjärta. Kanske ett litet, litet blåsljud. Men det borde inte påverka.

Och det var ingenting med mina lungor. Inte vad han kunde se.

Allt såg bra ut.

Men för säkerhets skull borde jag kanske sluta med de där nya p-pillerna jag nyss hade bytt till. Kanske är jag allergisk.

Så jag slutade med dem, flyttade från stan och började plugga marknadsföring.

Och det hjärtonda försvann. För att jag var allergisk mot p-piller trodde jag då.

Men nu vet jag.

Jag var stressad.

Det kan jag se nu.