Going Columbine

Den där grannen igen.

Igår, efter flera veckors behaglig tystnad, satte da neighbour from hell igång med att spela pretentiösa och radiopopulära ”bitar” om och om och om och om och om igen . Man kan säga att hennes ”party” till stor del gick ut på att spela den där jävla Amy MacDonaldlåten på högsta volym, med basen tryckt upp i taket (aka vårat sovrumsgolv). Och efter att vi sa till förra gången, då ett tatuerat muskelberg kom upp och undrade ”vad fan problemet var, han hade precis kommit ut från en sexårig volta så de firade lite, är det så konstigt!? De gnäller ju fan inte om vi spelar musik!?!” så är vi lite tveksamma till att ta oss ton igen. Det var en tisdag, klockan var fem på morgonen, vi hade inte sovit en sekund och Jäl stammade blygt fram att vi skulle jobba imorgon, hade varit himla gulligt om de kunde sänka volymen lite. Och vi lovar, heder och samvete, att sänka vår musik om de någon gång skulle bli stördanär vi spelar, vilket iså fall endast skulle ske på en lördag.

Vi vågar inte utsätta oss för det en gång till. För jag reagerar på rädsla på samma sätt som jag har hört att japanerna gör: jag garvar tills jag inte kan andas längre och det kommer små tårar ur ögonen. Är det riktigt obehaglig kan jag försöka att kväva skrattet, vilket brukar resultera i att jag sitter och guppar upp och ner, blodröd i ansiktet. Folk brukar bli provocerade av det. Tycker att jag inte tar dem på allvar. Att jag tar dem som ett skämt. No respect liksom.

Och Jäl är en konflikträdd jävel. Han blir knäpptyst. Vit i ansiktet gömmer han sig i sovrummet, svarar enstavigt på tilltal. Ibland kan han få retriverögon. Så att man ska tycka synd.

I alla fall.

Vad gör man?

Vad gör man när grannens kille har suttit av ett sjukt långt fängelsestraff? När man liksom inte orkar ta mer? När det inte längre går att hålla tillbaka tillbaka Lille Skuttårarna?

Mammaaaa!