Jag – en bokstavskombination

Äpplet och Mike har varit fjällen. Äpplet krockade med en snowboardåkare och slet av en muskel. Så de kunde bara åka skidor en dag och fick åka hem tidigare. Vi möter dem på stan för en lunch på Tures:

Jag: Harduontvadhändehurmårduharduknark?

Äpplet: Va?

Jag: Harduontvadhändehurmårduharduknark?

Äpplet: Jag vet inte. Det är okej. Jag tål inte knarket. Spydde som en gris. Jag har bara alvedon.

Jag (besviket): Åh. Stackare. Inte ens när du har alla anledningar kan du kliva in i drogdimman. Fy fan vad orättvist!

Äpplet: Eh… Nä just det…

På vägen hem måste vi gå jättelångsamt för annars gör det ont i Äpplets skuldra. Det är säkert tjugoelva minus. Vi går ungefär lika snabbt som en bebis kryper.

”Åh, ser man på. Är det inte herr och fru Escargot som är ute och spatserar?” frågar jag.

Äpplet skrattar. Det gör ont och hon försöker att inte skratta men då får hon ett skrattanfall och börjar gråta av smärtan. Jag blir sjukt triggad. Skuttar bakom och börjar sjunga ”Lilla snigel”. Då måste Äpplet stanna för att återhämta sig. Hon kluckskrattar och gråter om vartannat. Som en crazy person! Det är sjukt kul.

Jag tar Jäl i handen och kör lite hoppsasteg, bara för att visa Äpplet och Mike hur snabbt vi kan skutta.

”Sista gången vi går på promenad med familjen Emsson/Jälström” säger Mike då. ”Jävla bokstavskombinationer.”