Miss Baglady skrev ett så fint inlägg om en grej jag sa angående syskon till Dejan. Och istället för att snurra in mig i kommentarer där gör jag helt enkelt ett inlägg här för att förklara hur vi tänker.
Om vi får ett till barn - i en perfekt värld (världen är inte perfekt, går ej att planera, jag vet) - skulle vi gärna vilja ha barn nummer två när Dejan är cirka 3 år. Det första året med en bebis kräver så otroligt mycket tid och jag vill inte att Dejan ska känna sig förvirrad, att hela hennes värld är upp och ner. Vill att hon ska ha en viss mognad och förståelse för den förändring som det faktiskt blir. Vill att hon ska se fram emot ett syskon och tycka att det är roligt. Dessutom vill jag att vi - hela familjen - ska ha hittat vår vardag och rutiner. Situationen ska vara så stabil som möjligt går. Vi flyttar om ett år (när Dejan är cirka 18 månader) och efter det ska hon börja på dagis (vid cirka två års ålder). Efter det, när de här stora förändringarna i hennes liv är på plats, då tycker jag att vi i familjen kanske är mogna för tillökning.
Givetvis tror jag att det går hur bra som helst om Dejan skulle vara ett och ett halvt också! Eller fem för den delen. När jag gick där och spatserade med Miss Baglady var det högst hypotetiskt och i en värld där man kan bestämma att nu - NU - vill vi ha barn. Och det vet ju både ni och jag att så funkar det inte riktigt. Det blir när det blir. Kanske kan vi inte få fler barn. Ingenting är säkert.
Detta var alltså rent önsketänkande baserat på Jäl och hans brorsa Wacko. Det är två och ett halvt år mellan dem. När Jäl (lillebror) kom var Wacko mkt beskyddande och öm mot bebisen. Stod och tittade på honom när han sov, sprang och hämtade mamma när han vaknade, ville gosa med bebisen etc. Det tog ju inte heller för lång tid innan de kunde leka tillsammans och ha kul! Utifrån det resonerade jag att cirka tre år mellan kottarna nog är rätt bra!
Jaja, nu vet ni hur vi tänker i den frågan.
*april april*
BA SKOJA! Det var ett så kallat seriöst inlägg. Ovanligt på den här bloggen, jag vet. Men ibland slår jag på stort!
6 kommentarer:
Alltså...mig tog det 18 månader innan jag ens kunde tänka tanken på syskon, fler barn. Var så djävla uppfylld av att jag hade ett perfekt och friskt barn. Lucky me, lixom. Sen rasslade det på å 2,5 år blev det mellan dem. Hade en mamma i min föräldragrupp som FIRADE att mensen kom tillbaka efter knappt 4 mån. Hon fick 13 månader mellan sina. Gubevars!
Förstår vad du menar. Det är fantastiskt att ha en liten!
ps. grinade nästan när mensen kom tillbaka.
Smaaart resonerat. Så tänker jag också. Inte som min morsa, som hade tjockismage på min storebrorsas 1-årskalas. My God...
Visst är det fantastiskt att tänka att allt det här som vi får uppleva kan hända igen, fast på ett lite annat sätt? Att vi kanske kan få se vårt barn för första gången (IGEN). Känna bebislukten. Lyckan.
För mig är tanken så svindlande att jag nästan inte tror på det. Kanske just för att jag inte alltid trodde att vi ens skulle få ett barn? Jag vet inte.
Men jag vet att OM det händer, när det än händer, så kommer vi vara så fruktansvärt lyckliga över det.
Och om jag (vi) får välja så låter väl sådär 2-4 år mellan barnen ganska bra. Det är skönt att tänka att vi skulle kunna bestämma det så.
Så jag drömmer på. Om min familj med två barn.
Trots att jag vet att det är sjukt mycket mer avlägset än att bara vänta tills det blir "lagom" lång tid.
Ida: omg, kan inte ens tänka tanken...
emve: håller tummarna för syskon till glutten! och dejan!
Skicka en kommentar