onsdag 20 mars 2019

Allt är bara bra.

Daniel är i Oslo och jag är hemma med kidsen. Det är både skönt och jävligt stressande. Skönt för att jag kan välja helt fritt vad jag ska kolla på Netflix/hbo när kidsen lagt sig och stressande för att ingen annan (Daniel) kan tjata på dem när de trotsar och överhuvudtaget inte gör en endaste liten sak man ber dem om.

Som att klä på sig, borsta tänderna, äta frukost, packa väskan, gå ut genom dörren för vi är sena ETCETERA. Eller att man i alla fall säger till om man tappar en stor klick Bregott på mattan istället för att bara låta den ligga till dagen efter.

Anyhoo är den här urvridna disktrasan på jobbet nu och jag har en sån matthet i kroppen att det är löjligt. Min hjärna orkar inte tänka alls pga är så upptagen med att noja över Norge. I helgen åkte vi på blixtvisit dit och kollade på två boenden. Jag orkar knappt skriva om det här för jag tänker för snabbt och mycket om det i mitt huvudet och det blir liksom för krångligt och jobbigt att reda ut det och förklara alla känslor och aaaah jag vet inte. Jag vet fan inte.

Så sjukt också att det här med 40-årskris är fo real. Jag trodde verkligen att det var en myt men det är högst verkligt att helt plötsligt börja trasha sig själv och nu känner jag att det är hög tid att jag bara letar upp närmaste ättestupa. För även om alla andra tycker att det är okej med halvtokiga rynkiga fettisgummor så är det fan inte kul att vara en.  Det blir liksom komiskt på ett sorgligt sätt när man har ett stort streck över näsan som är en rynka, gropar överallt i kroppen, sämre teknisk förståelse, kan inte ha snygga skor pga hallux valgus och man måste mjuka upp fotlederna när man ställer sig upp på morgnarna pga så himla stel. Om jag gör något och är böjd framåt, typ plocka upp ungars kläder och leksaker från golvet så måste jag stödja mig i svanken när jag rätar ut ryggen igen pga är gammeltant. Chocken över förfallet :(

Är jävligt rädd för att börja grina hela tiden. Och är det en sak jag hatar så är det att vara en jobbig grinare. Det är so not my style. Vågar alltså inte prata med folk. Jaha, då har man blivit ett osocialt weirdo också. *adderar till listan*

Ps. Allt är bra. Jag mår bra. Är glad och lugn. Mkt lycklig.

Inga kommentarer: