Vårtecken i Götet

Spelning med Chevy and the chasers. Tunga grejer.

Pang pang (vi ser på film)

Jag och Jäl hyrde Quantum of solace ikväll. Kan bara konstatera att vi är för dumma för Bond. Fattade noll liksom. Slutsats: För gamla för action.

För det första så hajade vi aldrig vad "Quantum of solace" betyder eller vad som var grejen med det där "Quantum" som de pratade om. Uppfattade några "modeord" ibland, exempelvis "eco", "greene", "solceller" men det löste ju inte direkt någonting. För det andra så hängde vi inte med i "storyn". Vad handlade den om? Vi hann faktiskt inte ens läsa textremsan och hallå, ska det vara så!?!

Filmen/storyn väckte en del frågor så att säga. Till exempel: varför var James (Bond) så arg hela tiden? Varför uppmanade han lilla sydamerikanskan till mord? Han vet ju själv att han inte mår så himla toppen av att döda folk hela tiden. Dumt att dra in andra i det. Hur reser Bond? Jag menar, när alla tar privatjets kors och tvärs över jorden och Bond blir lämnad in the mittle of nowhere så hinner han ändå ikapp. Asså, inte så trovärdigt. Och hur kommer det sig att alla "smarta" var britter och alla "korkade" var amerikaner? I verkligheten: britter = feta, rakade huliganer med hål i tänderna/ruttna tänder/inga tänder. Amerikaner = feta, håriga men med fab tänder.

Inser nu när jag skriver detta att jag tycker att det är ganska viktigt med tänder.

Min tandläkare säger alltid att jag har fantastiskt vackra tänder. (Mkt stolt.) Daniel Craig ganska fantastiskt vacker. "Mums" liksom. Obs, säger inte detta på ett slemmigt sätt utan det är mer som en objetkiv bedömning av manskroppen. Typ "slurp, din lilla goding!". Eller asså NEJ, det är ju sexistiskt. Jag tar tillbaka - är ju feminist! Daniel Craig är... eh... en mkt bra skådis. Det var det jag ville säga. Sen kan väl inte han hjälpa att han är välsignad med en kropp, typ grekisk gud.

AH!

Herregud. Håret är helt galet. Kan inte gå till jobbet såhär! Vad göra vad göra?

Paniiiiiiik!

Utvecklingssamtal

På onsdag ska jag genomlida utvecklingssamtal med chefen. Vi ska prata och så. Hur jag presterar och vad jag vill göra i framtiden och bla bla. Jag ska fylla i ett formulär på intranätet innan där jag typ "utvärderar mig själv". Sen ska vi prata om det. I två timmar.

Och jag vet inte ens hur jag kommer in på den där sidan på intranätet. Man måste typ logga in och jag vet inte vad mitt lösenord är!

Asså. Det enda jag vill är att sluta vara "praktikanten" på jobbet (få skitgörat men inget betalt).

Det som motiverar mig är pengar.

Och nu är det finanskris och man måste vara glad att man har ett jobb. Det är inget snack om ngn löneök. Om löneök så är den så liten att inflationen äter upp den i ett nafs. Plus att bolaget måste ha råd med bonusavtal, pensionsförsäkringar o dyl. till ledning.

Men jag kanske kan få gå ngn kurs. Jag tänker "copy".

Måste man ha utvecklingssamtal. Vi kommer säkert bara säga samma sak som jag sa med förra chefen förra året och vi sa samma sak som jag och förrförra chefen sa förrförra året... What´s the point?

Ps. Wrestling på teve nu. Kanske en alternativ karriär - har ju både tränat skitmkt och gått upp i vikt! Bra idé? Ellä?

Ps2. Har köpt brudklänning. Grön. "Mint". Mkt söt. Axelbandslös.

Ps3. Har feta armar. Ska svälta mig de två återstående månaderna innan bröllis. Vill inte ha feta armar på bröllopskort. Åker inte till NY för att föreviga feta armar.

Ps4. Förslag på wrestlingnamn om ev alternativ karriär: Fat-arm-slap-bitch?

Bada men var snäll mot naturen

Under vintern har jag utvecklat ett nytt intresse, bada badkar. Bada badkar är fantastiskt. Jag badar cirka två till tre gånger i veckan. Oftast mellan kl åtta och nio på kvällen. Ibland på andra tider. Man gör lite vad som passar. I början gjorde jag lite lite rookiemisstag, det ska erkännas. Har nu fått in rutinen. Sitter som ett smäck. Typ badkarsproffs. Man fyller badkaret med skållhett vatten. Läser god bok, saftglas på toalocket (inom räckhåll). Om extramys önskas: tänd ett ljus. När det blir olidligt varmt, häll ut halva badkaret, fyll på med iskallt vatten (var inte rädd, det är skönt när man känner det varma och det kalla blandas. mmm.). När det blir för kallt, häll ut halva badkaret, fyll på med kokhett vatten. Bada på (mmm). Innan jag kom på häll-ut-fyll-på gick jag ut på balkongen ist och svalkade mig. Men då blir man smutsig om fötterna och asså "äckligt". Plus att folk på gatan stirrar lite. Fast jag har ju handduk om mig. Men folk på gatan beter sig som kåta tonårspojkar. Oförskämt.

Man får bara göra hälla-ut-fylla-på-proceduren två gånger, för hallå, inte bra att slösa på naturens resurser.

Hjälp

Flämt. Får plötsligt minnesbild från festen igår: Jag som "headbangar" till schlagermusiken.

Åh, nej.

JÄTTETRÖTT

Alltså jag är så trött. Och lite irriterad. För imorse när jag låg i sängen och väntade på att mitt mobilalarm skulle gå igång så tänkte jag på en massa roliga saker som jag skulle skriva om här på bloggen. Nu kommer jag givetvis inte ihåg vad det var som var så kul. Och mobilen ringde aldrig för den hade jag glömt på trettioårsfesten.

Jag och Jäl åkte kommunalt hela vägen till festen och hela vägen hem. I hate åka kommunalt. På vägen dit skulle jag förklara för förortsbusschauffören att vi redan hade stämplat lite grann på vår remsa och vi ville därför bara kompletteringsstämpla. Och han ba "ja ja, hej på dig lilla tjejen, det blir nog bra". Asså hallå! Ursäkta mig grandpa men jag är fan trettio år. Vilken gubbe. Säkert fyrtiotalist. Men jag sa ingenting för jag orkade faktiskt inte och det var lång kö bakom mig och jag blev helt ärligt lite paff.

Alla på bussen ut till förorten hade mysbyxor och luvtröja på sig. Jag lägger ingen värdering i det, jag bara konstaterar att så är det.

Det serverades det god mat (pot. sallad och rostbiff, syltlök och sådana där små minigurkor som smakar ättika. Urgott) och vin. Och...öh... jag kanske drack typ ett glas eller två. Max tre. Vem orkar räkna liksom...

Felicitas var helt ohanterlig. Som en trasig skiva, bara tjatade om att hon tyckte att jag verkade full. Jag var ju inte ens full! Hon är bergis bara avis för att jag är så rolig och har så mycket att säga hela tiden och orkar prata så högt under så lång tid och vågar avbryta tråkiga konversationer med roliga små anekdoter direkt hämtade ur mitt amazing liv.

Snart är det flow. Är eg för trött. Typ JÄTTEFÖRTRÖTT. Och jag längtar efter min mobbe. Är hungrig. Sugen på cola. Vill ha godis. Och chirrar. Och kanske pizza... Är iaf inte så sugen på att aktivera rotlåset och stå på huvudet.

Skadeglad?

Det bästa är att se på Du är vad du äter. För de är så jävla tjocka (losers). Så fet är inte jag. *njuter*

Min spinning

Hur sjukt är det inte att jag som verkligen hatade spinning, kräktes på det, ville slå sönder det, gjorde miner åt det, hånade det, spottade på det nu absolutely love it? Det är faktiskt sjukt konstigt. Men jag får rysningar, typ styva bröstvårtor när de spelar en riktigt bra låt (t ex ngt smashing med Robyn). Inget skämt: spinning är det nya missbruket...

Inga löften

Nästa helg åker jag och Jälen till Gbg för vi ska på kalas. Jälmormodern fyller 80 år. Det ska firas STORT: porterstek och Loka. Eller lättöl för den som vill skoja till det lite.

Jäl har en enda regel för mig, Wacko, Jälmamman mfl under middagen. Vi får inte prata om kommande NY-bröllis. Han vill inte att pingstsläktingarna ska få nys om att vi ska gifta oss. Pingstsläktningarna tror nämligen inte att vi "har gjort det". Eller som man säger i pingstkretsar: vi har inte smakat på det himmelska mumset.

Okej, jag är så att säga pryd. Vill helst inte prata om "himmelskt mums" etc med andra. Men grejen är att jag inte riktigt vet vad man pratar om med folk som är djupt troende. Jag får lätt Tourettes vid sådana tillfällen. Personlighetsförändring. Trasslar in mig. Svär tio ggr mer än i vanliga fall. Framstår som alkoholiserad hasardseplare med slampigt track record. Typ "jobbigt". Jäl är också så. Och Wacko. Speciellt Wacko. Och nu är Wacko bitter för han och Steina da Beina har gjort slut "på riktigt". Jälmormodern har ju fattat hur vi funkar vid det här laget och därför kommer ingen alkohol att serveras. Asså, ingen! Kanske inte ens den där lättölen. Och, öh... det är ju hennes party så hon bestämmer ju. Hon vill inte behöva skämmas. Och jag/vi ska göra mitt/vårt bästa.

Men I make no promises. För när jag försöker tygla mig brukar det bara bli värre...

En liten fredagshälsning till ER mina kära bloggisar!

Jag veeet. Det var så länge sen! Jag förstår att det är skitjobbigt för er nu när jag inte har uppdaterat på flera dagar. Darrar ni av abstinens? Asså förlåt!

Men det är "rätt" mkt nu, om ni förstår. Håller på med en massa saker (går upp i vikt till exempel. Det var inte planerat så, men "shit happens"). Plus att det är sjukt mkt på jobbet och bara en massa strul. Kämpigt.

Jag har vårstädat mitt cv. För tänk om man blir head huntad och ngn skulle vilja kolla!?! Okej, inte så troligt i dessa tider men iaf. Vill vara som scouterna (alltid redo). (Är aldrig redo) (Är faktiskt rätt förvirrad. OBS! Hemlis!)

Men vet ni vad! Jag har börjat på en roman. Sju-hu-kt pretto jag vet, men hallå, man måste ju få ha hobbies. Och den kommer bli kalasbra. Den handlar om en hemlös tant som inte har några strumpor. Och så träffar den hemlösa tanten en soc-tant. Soc-tanten har starka referenser till min käre svärmor Jälmamman. Hon är nämligen socialtant. En stor inspirationskälla. Jag tänker att min soctant ska vara minst lika förvirrad. Förvirrad är kul. Och så ska hon då träffa den här hemlösa damen som är super old. Mer vill jag inte säga. Än. Men ni kommer på releasepartyt va? Nä jag bara skoja. Jag tröttnar säkert innan jag hinner skriva klart...

Ikväll blir det myspys med fästisen, god mat, dyrt vin och kuckelimu. DET NI!

Love ya'all - have a nice weekend!

I huvudet just nu

Sådant som har ”poppat” upp i mitt huvud under dagen:

Varför går alla små tanter framåtlutade? Kommer jag också att bli en liten framåtlutad tant? Nu när jag snart är 30 menar jag…

Jag blir lika förvånad varje gång jag ser en ”fräsch” röka. Är de nyinflyttade och vill verka tuffa, eller vad är grejen? Typ, de vill ha en anledning att följa med ut på rasten/fikapausen och skaffa nya kompisar?

Har ff jätteont i kärringknölen på foten. Har därför på mig svarta gympisar, stil ”Converse”, fast de är från Cheap Monday och kostade femtio spänn på rea. Undra vad alla stiffa på jobbet tänker. Undra om de tycker att det inte är tillräckligt ”corporate”. Fuck’em!

Jäl vill att vi ska gå på Where the action is men jag tycker att det verkar vara lite gammelgubbe över det (Neil Young, Nick Cave = typisch old men). Vill kanske hellre gå på Maia (= söt, ung, fräsch). Eller Titiyo (vacker).

Imorse hade jag sjukt stora påsar under ögonen. Jättefult. Det är verkligen deprimerande att vara så här ful.

Jag läste i tidningen att bilder på små kattungar kan ge samma känsla av tillfredsställelse som att ha sex, kela, äta god mat, dricka champagne etc. Det är ju det jag alltid har misstänkt! Man mår helt enkelt mkt bättre om man har missepisse!

Väldigt pinsamt att jag är så osäker på dvd-spelaren. Måste boosta min självkänsla gällande teknikprylar. Är tuff, framåt kvinna, klarar det jag företar mig osv.

Är det inte konstigt att en generalmajor ska agera bröllopsplanerare åt Vickan och Daniel? Vad ska han bidra med? Glamour? Don´t think so. Pinsamt ju. Fast iofs är hela grejen pinsam.

Gör det själv!

Köpte tidning (topp HÄLSA, mkt creddigt) för då fick man gratis flow för hemmabruk. Värsta bra! Nu kan jag få flow när jag vill. Måste bara lära mig hur dvd-spelaren funkar först...

Ljusglimtarna

Försöker "foka" på det braiga som kommer:
- 30-årspartaj (Lotten)
- Popcirkus (med Håkan Hellström, Miss Li, Moneybrother)
- Gbg (inkl 80-årskalas)
- 30-årspartaj (Påsen)
- Marit Bergman (med Ia)
- Caroline af Ugglas (med Ia)
- Fyller 30 (presenter)
- Blogger boot camp
- New York
- gifta mig (med bäst-i-världen-kille)
- semester (med sprillans ny make)
- U2 (med make och Ia. Svågern kanske hakar)
- Coldplay (med Ia. Sittplats (skönt))

Ja, det var väl det. Det blev ju en liten pepplista ändå...

This perfect day

Men hur ”b” är allt egentligen? Asså så b, jag avlider. Är så himla trött på alltihop. Exempel på saker som är b:
- Fyller snart 30. Trea nolla. Inte klokt. Fy fan rent ut sagt.
- Har inga snygga kläder.
- Har faktiskt bara fula kläder.
- Har fult hår.
- Har fult nylle.
- Är ful rent generellt sett. Vill inte vara ful.
- Har noll pengar.
- Är alltså ful och fattig. Lyckat.
- Det är kallt ute. Jag hatar kallt. Jävla Sverige.
- Ny design på fejan, typ helt värdo. Orka!
- Fattar inte vad grejen med Twitter är. Hänger alltså inte med i buzzet/vad kidsen pratar om. Fan.
- Orkar inte ens fixa bloggykonto pga så nedstämd av Twitterfiaskot.
(har försökt skaffa Bloggykto men hajar inte hur man "aktiverar")
- Är inte ungdom längre. Faktum.
- Är alltså ful, fattig och gammal. Förskräckligt.
- Det är skitstökigt på mitt skrivbord på jobbet.
- Okreativ på jobbet pga stökigt skrivbord.
- Ingen ork eller inspiration att städa skrivbord på jobbet (så kallad ”ond cirkel”)
- Måste ringa en massa folk och bestämma saker. Jag hatar att ringa folk för jag gillar inte att prata.
- Ska sluta prata, leder ändå inte till något bra.
- Har fått kärringknöl på foten så det gör ont att gå i klackisar.
- Ser ännu fulare ut i lågskor. Orkar inte vara ful längre.
- Maia Hirasawa och Titiyo spelar samma dag. Måste alltså välja. Varför måste allt ont hända just mig?
- Har fått magkatarr igen. Gör jätteont.
- Kan inte sluta dricka kaffe.
- För mycket internpolitik på jobbet. Jag fattar "nada".
- För många möten på jobbet.
- För många "kockar" på jobbet.
- För mycket av allt på jobbet.
- Har mensvärk
- Börjar snart grina (pga otrolig smärta (mensvärk + magkatarr))
- Måste sälja Twiggy (bil) för onödigt att ha i stan. Vill INTE sälja Twiggy, hon är familj, söt, bekväm etc.
- Varken Lost eller Heroes går på tv.
- Har ff inte Vännerboxen.
- Har rynkor.
- Har ingen bröllopsklänning.
- Har ingen bra bok att läsa.

Allt ”suger”. Som man säger.

Förortsliv

Livet är allt bra roligt. När man tror att det ska bli på ett sätt så tar det hela en ny vändning. Det jag trodde skulle bli ett halvtaskigt inlägg om huruvida rätt låt vann i schlagern eller inte blir istället ett inlägg om min nära döden upplevelse i förorten.

Jag vill varna känsliga läsare redan nu. För det här inlägget kan verka både fördomsfullt och skitnödigt. Kanske till och med rasistiskt. Och inget kunde vara längre från sanningen. Men jag ska inte försköna. Det vore inte rättvist. Jag tar det från början.

Jag var alltså ute i förorten. Hos Felictas och hennes kille Krill the krill. Kollar melo, har det najs. Från början tänker jag att jag ska sova över för jag är lite orolig över att ta mig hem (kommunalt) mitt i natten. Vet inte längre hur sånt funkar i förorten. Men sen känner jag att det är ändå rätt skönt att vakna hemma. Jag är ju "stora tjejen". Tuff. Så jag bestämmer mig för att ta bussen.

Fick man veta att man lever, eller! Värsta "ruska om"-upplevelsen. Är ff helt skakig.

Iallafall. Eftersom jag bor i stan har jag ingen bussbiljett. Men vid hållplatsen finns en maskin där man kan lösa enkelbiljett. Man kan få magsår för mindre för automaten bara förutsätter att man ska veta vilken "zon" man är i och vilken zon man ska till. Jag vet inte! Jag har ingen aning! Tycker faktiskt att det är sjukt dåligt att det inte finns någon bild som förklarar det här med zonerna. Frågar en kille som också väntar. Han blir typ helnöjd med att någon vill prata med honom. (Hjälp!) Blir rädd för hans hystersika intresse och dissar. Ni vet, vänder mig bort, börjar fippla med mobilen. Sen kommer bussen och jag kliver på. Fast på fel buss såklart (pinsamt, killen bara glor på mig när jag åker iväg). Hoppar av på nästa hållplats men har redan börjat stressa upp mig. Kommer aldrig klara det här med att åka kommunalt! Buhu. När jag går av felbussen står det en liten invandrarkille där. Jag känner på en gång att det här är trouble. Ni vet, man bara vet.

Han: Ey, bryden! (snackar "blatte")
Jag: Jaa? (snackar "tant")
Han: Ey, dy bryden. Var dy ska? Vad heter dy? (börjar gå efter)
Jag: eh...? (skraj)

Bussen kommer (den rätta) och jag går på. Sätter mig på en ledig plats och håller hårt i handväskan, har den tryggt placerad i knät. För det fattar jag ju att här i förorten blir man garanterat rånad. Invandrarkillen sätter sig såklart brevid. Såklart. Blir inte ett dugg förvånad. Men han lutar sig mot mig. Alltså jättemycket. Och det är faktiskt lite äckligt. Jag hatar kroppskontakt med människor som jag finner direkt motbjudande. Markerar stenhårt genom att 1) sucka högljutt och 2) luta mig överdrivet mycket mot fönstret. Är orolig för plånis och mobil. Men vågar inte öppna handväskan för att kolla om de är kvar. För då kommer han bergis sno dem.

Han: Men dy vät, var ska du tjejen?
Jag: Asså, jag vill inte prata... Sorry!
Han: Men varför? Jag vill prata. Hur gammal är dy? Vaheterdy, vaheterdy?
Jag: Jag vill inte. Jag tycker inte att du är så charmig liksom, såatte hej då.
Han: Men kom igen då bryden. (försöker charma)
Sedan upprepas den här konversationen arton gånger. Alltså, inte okej. Han vägrar ge sig. Absolut vägrar. Jag orkar inte!
Jag: Ursäkta! (jättesyrligt. Reser mig hetsigt upp och tränger mig förbi. Han garvar.)

Går och sätter mig brevid kille i ful täckjacka som sover. Tänker att fan, nu blir man väl spydd på. Men hellre det. Kanske.

Det är jättemycket folk på bussen. Och alla är på glatt humör och lite fulla. Tjejerna på Förortsbussen är allihop blonderade, har orange foundation, för mycket make kring ögonen och tuggummi. Det är som att jag upplever alla klychor på en gång. Tror nästan att jag drömmer. Men eftersom jag känner mitt hjärta nästan poppa ut ur bröstet av rädsla vet jag att jag inte gör det. Det här är for real.

I Sköndal kommer det på ett grabbgäng som börjar "sjunga" på en låt. Den går typ såhär: "Socker, grädde, mandel och havrefras med en liten ros av marsipan. Vad säger du om det?". Eller nåt sånt. Hela bussen skrattar och tycker att de är himla tokiga de där pojkarna. Efter ett tag skrålar alla med i sången. Alla förutom jag dårå som försöker att se så sur ut som möjligt för att ingen ska få för sig att det är fritt fram att börja prata med mig. Dessutom tycker jag att de är fula. Alla är fula och har fula kläder. Fulafulafula!

På Gullmars blir det nästan bråk. Jag får värsta adrenalinkicken och fruktar för mitt liv. Det är en kille (jättestor, tänk "anabola") som börjar kasta massa grejer och ha sönder saker. Är livrädd. Det är fan livsfarligt att åka buss. Alla börjar springa (typ vana). Jag börjar också springa. Springer till fyran (panikslagen) och är så sjukt nöjd med att jag inte måste ta tunnelbanan. Grabbgänget från Sköndal tar också fyran. Och pratar konstant om Hammarby, bortaresor och vilka tjejer som "visar fittan för ett popcorn". Vissa gör tydligen det och det är fett med cred. Jag himlar med ögonen och hoppas att de ser. Fast då blir jag rädd igen. För de kanske är psycho och typ våldtar eller så. Men de går av vid Hornstull och jag andas ut. Och när jag gör det inser jag att jag har suttit med axlarna uppe vid öronen sedan jag gick på fel buss. Jag har inte andats sedan dess. Är helt slut faktiskt. Tar ett djupt andetag och tänker att imorgon är det flow. När vi är över Västerbron och alltså officiellt på Holmen lossar jag det krampaktiga greppet kring handväskan. Jag känner att jag börjar slappna av. Äntligen hemma i lugna, lugna stan.

Fy fan det var nära ögat. Jag höll på att DÖ! Vilken kväll.

Bye bye lilla LK

Herregud. Jag kom på. Jag har ju glömt att berätta att Lilla karamellen (IT-killen på jobbet) ska sluta! Jag är helt knäckt. Det känns verkligen som ett svek. Hur kan han? Men tydligen har man inte så bra pröjs om man är liten IT-kille. Och man får inte vara med i så roliga projekt. Det får man på nya jobbet. Men ändå! Det är så jobbigt. Nu måste jag lära känna en ny IT-kille och nya IT-killen kanske inte alls fattar min dator lika bra som LK. Jobbigt att behöva presentera sig när man ringer. Och jobbigt att behöva säga sitt användar-id och datorns id och sånt där IT-snack som man inte behöver med LK. Han liksom kan utantill. Han bara på en gång: tjoff tjoff, plink, klink och så är det klart. Är så himla orolig att det ska bli problem nu.

Big brother lifestyle

Jag har blivit så ungdomlig. Det är knappt att man kan tro att det är sant. Men igår var jag på AW. Först på jobbet, sen på Anglais och... sen blev jag "onykter" och följde med till Kasinot. Där inne "ställde jag till med en scen". Som en ungdom (mkt nöjd)! Jag var helt fullis och sa emot alla i personalen hela tiden. Typ sähär: Du måste ju skämta!?! Sen sa jag att det var tråkigt där inne. Mitt sällskap bad mig att gå hem. Fast inte rakt ut. Men sånt känner man ju.

Visste ni att man inte får prata i mobil på Kasinot. Eller surfa på mobilen. Eller skicka sms. Man får inte göra någonting som har med mobil att göra.

För att komma in måste man bli fotad. De tar ens leg och "blippar" och sen måste man ta kort. Och jag ba: hallå jag tänker INTE bli fotad, jag är inte helt nykter och då blir man ALDRIG bra på kort. Så tack, men nej tack. Jag kan fotas "nästa gång" jag kommer hit. Och hon i kassan vägrade haja utan fortsatte bara att tjata om att jag skulle titta mot kameran. Då drog jag ett litet skämt. Typ astråkigt skämt, men hon i kassan skrattade så att hon storknade.

Inne på Kasinot spelade de ingen musik. Helt tyst. Så här:






Hur kul är det undrar jag? Inte så värst. Och det finns ingen bar man kan jazza i. Inte vad jag såg i alla fall. Men det var fula människor och kameror överallt. Lite synd att slösa så mycket film på så många fula kan jag tycka men ingen frågar någonsin om min åsikt. Ingen vill ens prata när de ska spela sådana där tråkiga kortspel. Inte ett pip får man säga. Fast jag hade värsta intressanta grejerna att berätta. Men det är inte värt att yttra sig.

Kasinot var öken så jag gick hem. Och pratade i mobilen med Jäl. Idag kom det fram att Jäl spelade in vårt samtal! Först filmad på krogen, sen inspelat samtal av pojkvän, nu utlämnad på bloggen av galen kärring.

Mitt liv är som "Big brother". Everybody's watching, listening, reading...

Compare this!

Inte för att jag på något sätt är neurotisk. Men på fejan har mina kompisar jämfört mig med andra kompisar. När de gör det får jag ett litet mejl och sen kan jag gå in och kolla min ranking.

Jag gillar inte riktigt mina kompisar på fejan.

Jag känner inte riktigt att mina kompisar på fejan förstår mig.

För, alltså... Min "bästa" ranking är att jag är nummer fyra mest användbar och nummer fyra mest väluppfostrad.

Vilka är ni, kompisar på fejan?

Ni har blivit vän med fel emster. Det är någon annan. Jag är någon annan.

Asså, det här är så skruvat. Det är så fel. De har "addat" fel person.

Jag ska bevisa.

Bevis 1:
Två har röstat på vem som är "roligast". Jag har inte vunnit någon av rösterna. (Min ranking är nummer 96. Jag är den nittiosjätte roligaste i mitt "nätverk". Vill inte ens kommentera för det är så dumt. Jag är den roligaste. Minst.)

Bevis 2:
Jag har noll röster på "mest kreativ". Du som röstade emot mig, please erkänn så att jag kan radera dig som vän på Facebook. Jag vill inte veta av dig!

Bevis 3:
Jag är nummer 103 "snällaste". Jag säger det igen: 103. Hillu? Är det någon som är snäll så är det väl för i helvete JAG! Ingen är så snäll som jag. Gör inte en fluga förnär, sätter alla andra i första rummet. Jag är som fuckin' Florence Nightingale. Herregud.

Ingen, av mina jämförande vänner, vill dejta mig och ingen tycker att jag är bra på att lyssna. Förolämpad. Ingen har heller röstat att de helst vill ligga med mig. Inte för att jag på något sätt bryr mig. Men jag vill bara säga att jag är ett UTMÄRKT ligg! Inte ett enda klagomål under mina år. Och jag är inte purung direkt.

Så, I rest my case, det är fel på mina kompisar på fejan. De känner inte mig och nu säger jag tack och hej. Jag raderar er alla!

En helt vanlig torsdag

Jag har ont i ögonen, de svider, och jag har huvudvärk, det dunkar, och jag har fel på håret, det står åt alla håll "elektriskt", och jag har ont i brösten , de ömmar (obs! ej gravid, men mens), och jag har munsår, det spricker och blöder fult, och jag har yrsel, som myrornas krig på teve, och jag har ett litet sår i näsan, det sticker, och jag behöver gå på toa, orkar inte, och mina fingrar luktar falukorv, jag spyr, och har inget godis hemma, fast mens, typ dör. Dör.

Min kille är på innebandy, pinsamt, och jag börjar bli irriterad (pga mens), om han ringer kommer jag lacka, för måste resa på mig, om han inte ringer kommer jag lacka, för respektlöst, och jag vet inte vad det är på teve ikväll, för når inte kanalknäppgrejen, surar över det, för har mens, och orkar inte läsa mer Linda Skugge, för kan inte ta det på allvar när hon hela tiden ska "lyssna på freestyle", och vill ställa ut min julros på ball(e)kongen, men vågar inte för då kommer det börja snöa igen, och typ orka det. Orkar inte. Nej.

Undra hur många "komma" det är i ovanstående stycken och undra hur många grammatiska fel och undra hur många anala läsare som orkar räkna efter...

Hockey sucks!

Vi måste prata om det här med hockey. Och det säger jag redan nu: alla som gillar hockey är lite sjuka i huvudet. Det är personer med undertryckta våldstendenser. Det är min absoluta övertygelse.

Gillar inte hockey.

Gillar inte folk som gillar hockey.

Jag blir oerhört upprörd över att man får ge varandra på käften i hockey. Bara så där. Pow pow, slag i nyllet. Wow vad häftigt. Eller, ajabaja, lite busigt var det allt. Det blir fem minuters utvisning eller kanske matchstraff.

Eh... hallå? Sist jag kollade var det olagligt att ge någon på käften! Jag ska fan gå ut på stan och slå ner folk till höger och vänster och när polisen kommer ska jag bara skylla på att vi spelade hockey i goda vänners lag och lite får man ju tåla det är hårda tag som gälller och domarn dömer hur han vill och jag har i alla fall inte hört att han har visslat än så fuck you mister copper!

Jag hatar hockey. Hockey sucks. Löjlig sport. Det är inte ens spännande. Bara dumt.

Min katt

När mina vänner/kollegor berättar anekdoter och knasiga små historier om sina barn, då berättar jag roliga saker som hände min katt Rasse (may he rest in peace).

Rasse var världens bästa katt. Så himla rolig alltså. Mina katthistorier är så mycket bättre än kollegornas historier om talanglösa kids. De är nätt och jämnt skojiga, får mig knappt att le. Däremot kippar jag efter andan när jag berättar om Rasse, om när han trillade ner från sängen rakt på huvudet – han var inte som en ”riktig katt” och landade på benen. Han skämdes skitmycket för det.

Rasse var supertjock. Men han passade i det. Varje gång pappa reste sig ur soffan sprang Rasse ut i köket, ställde sig vid sin skål och väntade på att pappa skulle komma och ge honom mat. Han tittade på pappa med utsvultna ögon. Pappa kunde aldrig säga nej. Även om pappa egentligen inte var på väg till köket - sprang Rasse dit följde pappa efter. Särskilt när Rasse slutade vara kung i grannskapet, när han blev nedgraderad och de andra katterna började ge sig på honom. Han kom hem med trasiga öron och ville knappt gå ut längre. För att han blev mobbad. MIN BEBIS BLEV MOBBAD! Det var så synd om lille Rassetasse.

Jag får fortfarande ont i magen när jag tänker på det.

Men det var så bra med katt. Man fick så mycket kärlek tillbaka!

Jag vill ha en ny katten mjauis!

Gu vad jag vill det. Jag känner verkligen det. Jag vill ha en ny missepisse att gosa med. Jag tycker att det är så himla orättvist. Alla får ha katt utom jag. Varför måste min dumma kille vara ”allergisk”?

Vill ha vill ha vill HA!

Var är du nu Linda eller My sweet 90s!

När jag fyllde 18 fick jag Linda Norrman Skugges Samlade krönikor 93-95 i present av min kompis Lisa. Jag hade redan läst alla krönikor i Expressen men boken blev ändå snabbt en kär ägodel. Linda var en stor inspirationskälla och jag frossade i hennes texter.

På den tiden la jag och Lisa alla våra pengar på cd-skivor och konsertbiljetter. Lindas krönikor i Expressen på fredagarna var obligatoriska. Varje krönika diskuterades och kommenterades. De var bara så bra. Vi skrattade ofta högt: Hennes liv verkade så ballt. Och vilket liv hon levde! Hon hängde på Melody min sina tuffa kompisar, hon reste till London och USA och besökte klubbscenerna där. Hon gjorde allt vi längtade efter!

Och det säger jag er, att om 2000-talet är mode var 90-talet musik. Mina cd-skivor från den tiden är fortfarande bland mina bästa: Dinosaur Jr, Radiohead, PJ Harvey, Live, The Charlatans, Oasis, The Cardigans, Suede, Blur… Listan kan göras hur lång som helst. Och Linda hade koll. Inte bara det - Linda spydde galla över småbarnsmorsor som pratade töntigt med sina barn på bussen, förfasades över bimbotjejer som kräktes på toaletten på krogen och hon vävde in sylvass samhällskritik i de dagboksliknande krönikorna. Hon var kaxig och sjukt rolig. Linda triggade mig! Jag triggas inte alls av tjejerna som syns i media idag, dvs ”modebloggerskorna”. Helt ärligt tycker jag att Elin Kling, Ebba von Sydow, Sofi Fahrman mfl är tråkiga, intetsägande etc.

Lindas texter från nittiotalet är fortfarande en stor inspirationskälla för mig. Hon var vass helt enkelt. Men de senaste åren har jag varken läst hennes krönikor eller hennes blogg. Det har känts som att vi har vuxit ifrån varandra. Som att vi inte har särskilt mycket gemensamt. Kanske är det inte så. Jag vet bara att jag tycker att hon har blivit mamman som pratar töntigt med sina barn på bussen. Hon har blivit de hon själv hånade. Och hon har blivit bitter. Kanske har hon bara vuxit upp: verkligheten kom ikapp Linda Skugge och allt blev jävligt surt. Man får barn, värderingar förändras, livet tar en ny vändning bla bla. Kanske var det vad som hände. För mig framstår hon i alla fall som en sur tant, en bitter morsa som ägnar sig åt personangrepp och påhopp utan substans. Och please, jag orkar inte ens bry mig om senaste bråket med Ebba von Sydow. Ebba är bara den senaste i raden.

Men det har i alla fall fått mig att minnas, att undra...

Så igår tog jag fram min gamla slitna pocket med Lindas samlade krönikor. Jag gjorde det för att jag ville veta om hon verkligen var underhållande eller om det är som med Fragglarna - när man ser reprisen blir man allt annat än imponerad.

Jag hoppas att det är som med musiken. Jag hoppas att det fortfarande är bra som fan! Men man har ju blivit besviken förr...

Analys - obs! Viktigt inlägg

Caroline af Ugglas = ny husgud. Började nästan grina. Hur bra kan man bli!?! Om hon inte vinner är det SKANDAL.

Måns = sådan fin liten karamell. Han blir en tuffing i finalen. För han är bara så snygg. Eller jag menar bra. Och låten är faktiskt riktigt najs - en av de få jag kommer ihåg...

Alcazar = årets überproffs. De är så snygga! Plus att de har "ett helt framträdande". Andreas gör succé i Moskva om de vinner...

Alla andra kan ni glömma.

(Med förbehåll för svenska folkets dåliga smak. Of course. Men jag brukar få rätt. Det blir någon av de tre...)

Game on!

Tjejmys i Hägersten!

 

Sanndröm!?

För första gången har jag drömt om bröllopet!

Jag drömde att vi kom dit försent. Det skulle börja 14,30 men vi kom inte dit förrän 17,36 och då var de pissed på svenska kyrkan, som inte alls var något mysigt litet kapell på Manhattan utan ett Las Vegas-Elvis drive thru kapell. Och jag hade glömt mina skor på kontoret och fick springa (!) dit och hämta dem. När jag kom tillbaka var jag så stressad att jag bara satte på mig ena skon. Jag hade inte rakat benen och nylonstrumpbyxorna envisades med att åka ner hela tiden, till slut hade de förvandlats till vanliga strumpor och gick sönder. Inte nog med det, min klänning var borta så pappa köpte en ny åt mig i shoppen i Elviskapellet. Den var vräkig och i guld och alldeles för stor i bysten så mina boobs trillade ut hela tiden. Och så hade vi glömt att säga till fotografen att vi var sena så han hade redan dragit och Felicitas hade glömt sin kamera i Sverige så det blev inga kort överhuvudtaget. När jag trodde att nu kan det inte bli värre insåg jag att jag hade glömt hindersprövningen "någonstans" och alla fick sätta igång och leta. När vi väl hittade det (i innerfickan på min kavaj) så upptäckte jag att Jäl hade bestämt sig för att gifta sig som cowboy och stod där i fula jeans (typ Crocker) och asful jeansjacka (också typ Crocker), vit t-shirt, svart skarf runt halsen och cowboyhatt. Dessutom hade han krympt ihop 30 centimeter och var numera kortare än mig.

Efter bröllopet hade vi panik för vi hade glömt att checka in på hotellet och vi hade inte bokat någon restaurang och...

Jag vaknade helt kallsvettig.

Måste beställa den där hindersprövningen. Och hitta en klänning. Och göra en packlista. Och boka restaurang. Och maila fotografen. Och ta upp det här med cowboytemat. Och...

Akta dig

Nu, alldeles nyss, loggade jag in på Fejan och kollade lite under länken "Personer du kanske känner".

Det är ju helt livsfarligt.

Där dyker alla miffon man har duckat för de senaste åren upp.

Bland annat en kille som vi pluggade med.

Han var lite "speciell". Blandade drinkar på förfesten och sålde.

Så stört.

Iallafall.

Kommer ihåg en gång när Betsy var och hälsade på. Jag minns att hon frågade om honom efter att han hade försöt sälja på henne en hemmablandad grogg (förståeligt, jag hade också undrat). Jag sa att nej, nej, han är inte student alls utan han jobbar inom läkemedelsindustrin.

Intressant tyckte Betsy. Som vadå?

Som plåster, Bettan.

Passa dig.

Förtydligande

Kom hem från AW nu! AW har pågått fram till nu - hur ungdomligt är inte det! Läser dagens blogginlägg och inser att ingen kommer fatta att jag är helt ironisk angående U2-referensen i föregående inlägg.

Vi ska inte spela den. Asså aldrig i livet. Not gonna play.

Jäl skojade med mig för att U2 är mina bästa ever och då sa han att enda chansen att vi ska spela U2 på bröllopet är om vi spelar "But I still haven't found..." när vi går ut ur kyrkan. Och jag ba OKEJ!! (hyserisk because I love them) och sen insåg jag att alla skulle bli illa till mods och inte alls tänka att "VA GULLIGT att emster fick U2" utan mer "vad sorligt...".

Jag känner att jag var tvungen att förklara.

Man vet ju aldrig hur det här med ironi tas emot...

Love ya bloggisarna!

Puzziz

83 dagar

Mm, ah men idag är det 83 dagar kvar till mitt (och Jäls) bröllop dårå. Jorå jorå. Jag har en ”gadget” i min iGoogle. Den tickar stadigt ned. Idag är det 83 dagar kvar till ”the New York wedding” som jag har döpt gadgeten till. Jag blev mkt glad över att man kunde döpa till vad man ville. Känns väldigt fint och personligt.

83 dagar.

Sen smäller det.

Då ba: dam-dam-ta-dam. (tänk musik)

Och vi ba: I do, I do, I do, I do, I doooo (tänk musik igen)

När vi går ut ur kyrkan: But I stiiiiiill haven’t fouuuuud what Im looking for. (tänk musik) (tänk ironiskt) (skoja, vi är såklart allvarliga) (men asså we’re mockin you) (lover, det var ett skämt, vi ska inte spela den)

Varför ska jag resa mig upp?

Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker. Alltså rent politiskt. Om det skulle vara val imorgon hade jag blivit en så kallad "soffliggare". Jag hade bara "asså I don't care - fuck you all!".

Nä, jag hade inte röstat blankt.

Rösta blankt är för töntar.

Jag tycker inte att "genom att rösta blankt visar jag mitt missnöje. Jag visar aktivt att jag bryr mig men inte håller med". Jag tycker att jag visar ännu mer att jag tycker att politiker är ett gäng muppar genom att stanna hemma och vägra.

Alltså jag vägrar!

Jag tänker inte gå dit och vara pretantiös och rösta blankt. No way!

Don't get me wrong. Jag vill ju tycka. Jag vill hålla med. Jag vill bli övertygad. Hit med argumenten. Ge mig era usp:ar!

Men det finns inget där för mig, kan jag känna.

För jag vägrar beblanda mig med skitnödiga moderater som gör på sig av glädje för att de råkade se kungen på Öland i somras och tyckte nog att han nickade igenkännande. Jag kan inte bli vänsterpartist, för hallå, kommunismen liksom, jag är ju inte för folkmord. Förra valet gjorde jag ett test på nätet. Det sa att jag är "83 % folkpartist" och då dog jag lite inombords. För jag vill fan inte var folkpartist. Jag äter hellre lite, lite hundbajs än att behöva vara folkpartist. Man kan ju inte heller bli centerpartist för det känns bara så... typsikt. Klart att jag, med mitt jordbrukararv, ska vara centerpartist liksom. Fatta vad b. I refuse. Även om Maudan är ball. Och inte kan jag bli miljöpartist för Jäl säger att han kommer att förlora all respekt för mig om jag röstar på dem. Han säger att det är "typ" samma sak som att rösta på Linda Rosing. Men jag gillar Maria Wetterstrand. Hon pratar sjukt fort och verkar aldrig tveka. Jag blir skitimpad. Fast jag bryr mig ju inte särskilt om miljön... Kd vill jag inte ens kommentera för det är ju bara så dumt. Jag skulle sticka ögonen ur mig innan jag röstade på de ignoranta, fördomsfulla översittarna! Och jag hatar, alltså HATAR, Mona Sahlin. Mer än något annat avskyr jag den dumma kvinnan.

Så nej, jag kan faktiskt inte bestämma mig för vad jag ska välja i "gottepåsen".

Jag stannar kvar här i soffan.

Min pappa är en luttrad man

Mamma frågade mig för ett tag sedan om jag gillar Skavlan och om vi brukar se det. För hon tycker själv att Skavlan är ett toppenprogram. Han är så himla käck. Jag svarade att nej det har vi nog missat. Vilket var ljug men nödvändigt för så fort man säger ja blir allt så stort. Då har man helt plötsligt "nåt gemensamt". Och jag orkar inte det. Hade jag sagt ja skulle min mamma springa iväg och köpa biljetter till Skavlan på en gång. Jättebra trettioårspresent hade hon tänkt och "nåt vi kan göra tillsammans". Snark. Jag önskar mig Simone de Beauvoir, Vännerboxen och en yogamatta i födelsedagspresent - inte en stursk liten norrman. Haja det liksom.

Iallafall.

I fredags,när mamma och pappa var över på middag, sa jag (för att vara schysst) att nu börjar det där Skavlan.

Och min mamma ba: Vad är Skavlan? (inte ett spår av ironi på rösten. Hade jag inte förväntat mig heller, men så att ni förstår...)
Så jag ba: Eh...? Hallå! Det är bara han du älskar men det kanske du har glömt?!

Sen: Jävla Alzheimerstant! *mumlar*

Mamma, helt livrädd, ba: Jaja just det. Han ja. *piper* *fattar fortfarande inte*

Jag: 1, 2, 3, 4...*tänker* (Vuxen nu man får inte paja familjemiddagar hur mycket man än vill)

Jag blir galen! Jag fattar inte varför för jag borde verkligen ha vant mig vid det här laget. Men det gör jag inte. Nä då. Jag fortsätter att bli upprörd över oviktiga saker som inte spelar någon som helst roll.

Varje fuckin gång.

Men jaja.

När de gick hem frågade mamma pappa hur han hade satt på sig ryggsäcken egentligen. (Alltså hur kan hon fråga det? Jag hade mördat henne.) Men pappa är luttrad. Brusar inte upp en millimeter utan svarar helt lugnt att han "har satt på sig den rätt". Då blev hon tyst, för vad ska hon svara på det?

Pappa, han vet hur en slipsten ska dras.

Jag har mycket att lära.

Knark

Varför heter det knark? Rimligtvis borde det ju heta nark. Det heter ju inte knarkotika eller knarkoman.

Pizza och vin...

...en myspysig Jäl och lite tv.

Nu känns det bättre.

En ny dag imorgon. Då har jag nog kraft att banka huvudet i väggen några gånger till.

Vi skrattar åminstone rätt ofta.

Alltid något.

Lantisar i stan

Minns tillbaka till i höstas när Jälmamman och Jälsystern Saram var och hälsade på. Jälmamman är, så att säga, från landet. Ni vet, tror att man dör om man råkar gå förbi Sergels torg.

På riktigt.

Så här till exempel. Utan krydda. The truth, the whole truth and nothing but the truth:

Fredagkvällen, vi käkar middag och dricker att glas vin. Saram har bokat dejt med en kompis kompis brorsa. Han ska ringer och de bestämmer var de ska ses någonstans. De bestämmer Åhlens. Alltså ganska nära Sergels torg aka Mördarplattan.

Saram: Hur tar jag mig till Plattan?
Jäl: Inga probs, du tar bussen eller så går du...
Jälmamman: Plattan!?! Vadå, men lilla Saram, herreguuuud, kan ni inte träffas någon annanstans? Tänk på alla knarkare som kan snetända och man kan ju aldrig veta vad de tar för sig. Knivar har de och så kan de ta sina sprutor och hugga en... Vad är det för kille som bestämmer träff där?!?

Nej, Saram är inte fjorton.

Nej, inte sjutton heller.

Saram är tjugo.

Twenty.

Hon är för rolig Jälmamman.

tyst och liten

Om syftet är att suga kraften ur en ung människa - då har de lyckats nu. För jag orkar inte längre kämpa. Jag vågar inte vara positiv, kreativ, optimistisk. Jag orkar inte föra fram idéer, försöka hitta alternativa lösningar, tänka på ett annat sätt. Jag har inte mod att hoppas, vilja, göra längre.

Nu har de lyckats.

Jag knäcker ihop.

Det är något fel på mig

Men jag finner det oerhört sexigt när min blivande man går omkring i mysbyxor med häng. Det enda som toppar det är urtvättade långkalsonger. Helst stulna från militären.

Kåren

Frågan om att slopa kårobligatoriet är på tapeten igen. Det känns sunt tycker jag. För det faktum att vi fortfarande har tvingande föreningsmedlemskap är efterblivet. Samtidigt har jag svårt att tänka mig att studenterna (fattiga satar) skulle betala kåravgiften om de inte måste.

Jag hade inte pungat ut.

Inte en chans.

När jag pluggade var de som engagerade sig i kåren töntar som inte hade en sportmacka att landa ett jobb med lön. Och visst, jag kan se syftet med att de här människorna får ”arbetsträna”. Herregud, såklart alla ska få känna sig delaktiga i samhället. Jag är så för Samhall till exempel (finns Samhall fortfarande?). Men som jag ser det höll de här jönsarna på kåren mest på med trams som jag personligen inte hade ett dyft nytta av. De ”arbetsmarknadsdagar” och ”föreläsningar” som ordnades ger jag inte ett skvatt för.

Jag gillade att kaffet kostade en femma. Men på alla andra plan undvek jag kåren och folket där så mycket som möjligt. De var ju typiskt sådana som blev kvar efter studietiden. De fick inga jobb och fortsatte att engagera sig i kåren och klä ut sig i overall och solglasögon. Till slut blev de politiker, stackarna.

Det är ngt fuffens med det här!

Jag har som bekant ont i nacken och tänkte att det säkert hjälper med ett varmt bad. Mjuka upp de stela musklerna liksom. Så jag tappade upp ett kar med hett vatten och hoppade i. Låg och guppade och drack saft och läste Loe. Och alldeles nyss tog den slut, Gör vad du vill. Det känns lite sorgset faktiskt. Jag kommer att sakna den.

Jag skrattade nog riktigt gott, när jag låg där i badkaret, för Jäl kom in och frågade vad som stod på. Jag förklarade att det var bara det att det är väldigt roligt med suicidala tonårsflickor. Det kunde Jäl mycket väl tänka sig att jag tyckte. Men jag ska vara medveten om att det är en sak att läsa om artonåriga tjejer och en helt annan att ha en livs levande hemma. Han har minsann småsystrar så han vet precis hur det kan vara att argumentera med en trulig flicka. Det är inte alltid en dans på rosor. Något annat ska jag inte få för mig. Och det kan jag ju inte förneka. Jag har ju själv varit tonårig flicka. Jag vet hur det är.

Det är ju det som är grejen. Det är därför boken är så bra. För den är precis så som det är. Fast flippad. Den är verklig. Fast galen. Major igenkänningsfaktor. Fast absolut inte. Fattaru?

Hur kan en man, på ett så träffande sätt, med ett så träffande språk beskriva hur en deppad tonårstjej ser på livet? Det borde inte funka. Men det gör det. I love it. Absolutely love it!

Som en god flaska vin...

Jag har nackspärr. Beter mig helt stelopererat.

Jävla yoga.

Eller om det är att vi sover med öppet fönster... Det är ju inte bra att ligga i "drag" har jag hört...

*gammal*
*trött*
*undrar om livet är förbi*

Kavajens förbannelse

Jag hade kavaj på mig idag.

Jag brukar inte ha det. Tycker att det är rätt "b" så att säga. Vill inte se ut som någon strikt, töntig konsult i dräkt och svinrygg. Don't think so liksom.

Kavaj kväver kreativiteten.

Jag hävdar bestämt.

Men idag: det var snorkallt och jag frös och skulle på möte (kan inte lita på att de har varmt på mötet) och hade bara jättestooor, tjock kofta med mig. Lösning: tar på mig min lilla mörkblå Tigerkavaj som har hängt oanvänd på min plats i över ett år.

Struttar iväg på very important möte.

Och de ba: lyssnar.

Tror typ att jag är man och lyssnar.

Och jag får värsta personlighetsförändringen och går tillbaka till min plats och öppnar ett exceldokument. Lägger in formler, alltså matematiska, och räknar ut grejer som jag visar i diagram!

Jag: en tråkig nörd.

EN NÖRD!

Ni förstår ju paniken, folket. Paniken! (Den red mig! Det var hemskt. Jag var rädd.)

Så jag tar av mig kavajen. Stökar till skrivbordet: lägger papper överallt. Spiller lite kaffe. Krear fram några jinglar. Back to normal. Puh, puh, puh.

Så kavaj och de lyssnar...

I don't care!

Kavaj: så inte värt det!

Inte värt det alls.