Min pappa är en luttrad man

Mamma frågade mig för ett tag sedan om jag gillar Skavlan och om vi brukar se det. För hon tycker själv att Skavlan är ett toppenprogram. Han är så himla käck. Jag svarade att nej det har vi nog missat. Vilket var ljug men nödvändigt för så fort man säger ja blir allt så stort. Då har man helt plötsligt "nåt gemensamt". Och jag orkar inte det. Hade jag sagt ja skulle min mamma springa iväg och köpa biljetter till Skavlan på en gång. Jättebra trettioårspresent hade hon tänkt och "nåt vi kan göra tillsammans". Snark. Jag önskar mig Simone de Beauvoir, Vännerboxen och en yogamatta i födelsedagspresent - inte en stursk liten norrman. Haja det liksom.

Iallafall.

I fredags,när mamma och pappa var över på middag, sa jag (för att vara schysst) att nu börjar det där Skavlan.

Och min mamma ba: Vad är Skavlan? (inte ett spår av ironi på rösten. Hade jag inte förväntat mig heller, men så att ni förstår...)
Så jag ba: Eh...? Hallå! Det är bara han du älskar men det kanske du har glömt?!

Sen: Jävla Alzheimerstant! *mumlar*

Mamma, helt livrädd, ba: Jaja just det. Han ja. *piper* *fattar fortfarande inte*

Jag: 1, 2, 3, 4...*tänker* (Vuxen nu man får inte paja familjemiddagar hur mycket man än vill)

Jag blir galen! Jag fattar inte varför för jag borde verkligen ha vant mig vid det här laget. Men det gör jag inte. Nä då. Jag fortsätter att bli upprörd över oviktiga saker som inte spelar någon som helst roll.

Varje fuckin gång.

Men jaja.

När de gick hem frågade mamma pappa hur han hade satt på sig ryggsäcken egentligen. (Alltså hur kan hon fråga det? Jag hade mördat henne.) Men pappa är luttrad. Brusar inte upp en millimeter utan svarar helt lugnt att han "har satt på sig den rätt". Då blev hon tyst, för vad ska hon svara på det?

Pappa, han vet hur en slipsten ska dras.

Jag har mycket att lära.

Anhörig

Jag var hemma hos föräldrarna igår för lite "myspys" = jag och pappa proppar i oss räkor och mamma far upp och ner för att ”oj, vattna blommorna” och ”oj, titta utsikten” eftersom middagen råkar sammanfalla med Glamour (mammas avkoppling). Det var ett extra spännande avsnitt igår eftersom en gubbe vaknade upp ur sin koma och det ställde till det lite för de andra i serien.

Efter middagen "umgicks" jag och mamma = jag ligger i soffan och kollar på Vänner och mamma ligger i andra soffan och löser Suduko som har blivit ”lite av en drog”. Hon löser fyra Suduko under Vänner – två lätta och två svåra. Efter det börjar Semestersvenskar och mamma går igång stenhårt. Hon förklarar vilka alla är, vilka vi gillar och vilka vi dissar. Jag tröttnar efter halva Semestersvenskar och ber att få bli hemkörd. Då kommer pappa ut och ska säga hej då. Han är helt vriden och sned i överkroppen så jag frågar om han har ont i ryggen. Då ler pappa stort och säger att ja, han har så ont i halsen. Jag ba: asså ryggen pappa! Har du ont i ryggen? Pappa svarar att vi nog inte ska kramas och jag ba *ger upp*.

På vägen hem kör mamma över helstreckat tre gånger och mot rött en gång. Hon säger att det aldrig blir så när hon är ensam i bilen. Sedan glömmer hon var jag bor och missar att svänga av till min gata.

Hjääälp!

Mina föräldrar har fått Alzheimers!

Bapelsin gubbjävel!

Jag ska hem till mamma. Vi ska äta räkor. Mamma handlar räkorna på Melanders* (klåpare) som säger till henne att hon INTE ska köpa med citron och dill hem och absolut inte aioli för då tar man bort smaken på räkorna.

Oj oj oj då.

Jag hatar, nej förlåt, jag h a t a r – HATAR – absolutely friggin hate ”finsmakare” som ska pracka på en sina regler för vad och hur man ska äta saker.

Skit i det du gubbjävel. I hope you die alone!



*Uppdatering: Visade sig att Melanders är oskyldiga. Räkorna var införskaffade från en fiskbutik i Tyresö C som "också hette nåt på M". Där fick mamma det finfina tipset att istället för att "förstöra" räkorna med en liten skvätt citron och lite dill så borde mamma köpa KELDAS THAISOPPA. Okej lille mannen, vi handlar aldrig mer räkor hos dig...

Ett inresetillstånd

På fredag kommer mamma och pappa över på middag. Vi ska hjälpa dem att ”elektroniskt” anmäla att de ska resa till USA. (De ska resa till USA för att mammas ”dåutör is gätti märrid in Nju Jårk”. Så har mamma i alla fall förklarat det för klasskompisarna på engelskakursen i ABF-huset).

Jag började med att försöka skicka länken där man ansöker om inresetillstånd. Totalt lönlöst. De hajade ingenting. Då erbjöd sig Jäl att låna deras pass och fylla i uppgifterna åt dem. Det tyckte pappa var en alldeles utmärkt idé. Men mamma sa blankt nej. Ifall jag och Jäl skulle ha sönder passen.

Obs!

Inte slarva bort dem.

Ha sönder dem.

Samvete

Pappa ringde häromdagen. Jag hör direkt när pappa ringer av egen fri vilja eller när han ringer för att mamma vill ringa men inte vågar för att hon redan har ringt så mycket och hon vet att jag gnisslar tänder av ilska när hon är sådär äckligt påträngande. Då tvingar hon pappa att ringa istället. Och sedan sitter hon bredvid honom hela samtalet och berättar vad han ska säga och ställer en massa frågor. Häromdagen när pappa ringde var en sådan gång. Jag hör mamma jamsa i bakgrunden och jag lackar till på en nanosekund. Jag kan själv göra liknande grejer när Jäl pratar i telefon. Men det är skillnad. För när jag gör det är det knasigt och charmigt. När mamma gör det är det sjukt oförskämt och irriterande. Men den här gången blir jag faktiskt lite rädd. Jamset är en fråga: har Jäl varit kräksjuk?

Hur fan vet hon det hinner jag tänka.

Mamma såg det på webben säger pappa.

VA!

Vadå. Hur har hon sett det paniktänker jag?

Har mamma facebook?

Jag inser det absurda i min tanke. Min lilla 60 åriga tantmamma skulle aldrig klara av att facebooka. Hon skulle aldrig fatta hur man gör och när hon väl kommer på det skulle hon bara poka ihjäl folk och bli avstängd från facebook för att hon skulle få för mycket klagomål från folk som har ledsnat på hennes ständiga pokande.

Så det kan inte vara på Fejan. Har hon varit inne på bloggen? Jag vet ju att hon går in på Felicitas blogg ibland. Och Felicitas länkar hit lite då och då. Men jag har kallt räknat med att min mamma inte vet hur man klickar på en länk. Hon har precis upptäckt sms så jag har liksom trott att det är safe. (Mamma tycker att det är så fantastiskt med sms att hon har blivit en sms-spammare. Det är olidligt. Jag orkar inte ens kolla min telefon när den piper till längre eftersom jag vet att det är mamma. Och av princip svarar jag inte på hennes sms längre.).

För om mamma hittar hit... Alltså hjälp. Jag dissar min mamma här på bloggen ibland. Och om hon börjar skräpa runt här inne och snoka så måste jag ta bort en del inlägg. Annars får jag samvete. Och det orkar jag inte. Hon skulle få tårar i ögonen och köra hela harangen om att ingenting hon gör är bra och aldrig är det någon som uppskattar och hon vill ju bara väl men vad har hon för det och tänk när jag var liten då blev jag minsann glad när hon ringde men nu fräser jag bara och hon vet inte vad hon har gjort för fel så var det inte när jag var liten och snäll. Och fucking snyft.

Sen inser jag att jag har ju en gullenussipluttblogg för släkt och vänner där jag skriver söta rosa inlägg om mitt och Jäls kommande bröllis. Jag har givetvis skrivit det där.

Puh!

Dubbelpuh.

Fast jag hann ju ändå få samvete.

Så…

Bara så ni vet så är min mamma den bästa mamman ever! Så jävla snäll och omtänksam så det hajar ni inte. Ni kan ta era mammor och stoppa upp. Min mamma rular. Värsta söta gossemamma nummer ett.

Okej nu känns det bättre.