fredag 30 januari 2009
Missbrukarpersonligheten – nya drogen
Jag kan inte hjälpa det , det är bara så jag är, jag har två lägen: av eller på. Jag älskar eller hatar. Och det finns inga färgskalor: världen är helt enkelt svart eller vit.
Så när jag går in för något – då gör jag det hela vägen. Jag skulle bli en usel pokerspelare. Jag skulle bara: I like these cards. ALL IN!
Eller så skulle jag bara: Jävlamotherfuckingskitkort. JAG LÄGGER MIG!
Så poker går fetbort. Orka det liksom.
Plus att jag har kommit på att när man tränar (mycket) så får man endorfinkickar. Och jag har blivit beroende. Endorfin är najs. När jag var yngre tränade jag hur mycket som helst och tävlade en massa och när jag slutade med det var det så himla kul att inte träna. Helt plötsligt kunde jag göra det som alla andra kidsen hade gjort hela tiden; gå ut och klubbhoppa och dricka ööööl, woho. Så jag tränade inte så mycket då. Jag tränade normalt. Typ kanske två, tre gånger i veckan. Var lite av en periodare. Kunde lägga av med att träna i ett par månader för att träna regelbundet ett tag und so weiter. Rätt normalt.
Normalt är inte min grej.
Normalt är boring.
Neh, fuck normalt.
Så nu tränar jag lite mer än normalt. Jag tränar kondition eller styrka fem gånger i veckan. Det är ju bra. Oj, vad duktig du är säger de på jobbet.
Jag tycker inte att jag är duktig.
Jag vill bara ha min fix. Min endorfinfix.
För den är najs and I like it.
Men nu har jag hittat en ny grej. Det är på chefens initiativ. Eftersom jag inte kan andas och får panikångest och trillar ihop i små pölar på jobbet ibland.
Så jag har börjat på yoga.
Och i början var jag så här: Ja men yoga är ju schyrrans, det är något jag gör som inte går i samma tempo som övriga livet. Omväxling.
Men NU.
Nu har jag hittat flow. Yoga är flow. Och flow är da shit. Jag längtar efter flow hela tiden. Det är nästan det enda jag tänker på.
”Jävla missbrukare” gnäller Jäl eftersom jag inte vill ge upp något av mina normala fem pass i veckan. JAG VILL INTE!
Så jag har bestämt att träning är träning och yoga är yoga. Och yoga är en hobby. En hobby jag ska försöka hinna med tre gånger i veckan.
Min nya fix. Min underbara, fantastiska fix.
Allt annat än normalt kanske. Men I don’t care.
Jag vill åka på yogaläger!
Så när jag går in för något – då gör jag det hela vägen. Jag skulle bli en usel pokerspelare. Jag skulle bara: I like these cards. ALL IN!
Eller så skulle jag bara: Jävlamotherfuckingskitkort. JAG LÄGGER MIG!
Så poker går fetbort. Orka det liksom.
Plus att jag har kommit på att när man tränar (mycket) så får man endorfinkickar. Och jag har blivit beroende. Endorfin är najs. När jag var yngre tränade jag hur mycket som helst och tävlade en massa och när jag slutade med det var det så himla kul att inte träna. Helt plötsligt kunde jag göra det som alla andra kidsen hade gjort hela tiden; gå ut och klubbhoppa och dricka ööööl, woho. Så jag tränade inte så mycket då. Jag tränade normalt. Typ kanske två, tre gånger i veckan. Var lite av en periodare. Kunde lägga av med att träna i ett par månader för att träna regelbundet ett tag und so weiter. Rätt normalt.
Normalt är inte min grej.
Normalt är boring.
Neh, fuck normalt.
Så nu tränar jag lite mer än normalt. Jag tränar kondition eller styrka fem gånger i veckan. Det är ju bra. Oj, vad duktig du är säger de på jobbet.
Jag tycker inte att jag är duktig.
Jag vill bara ha min fix. Min endorfinfix.
För den är najs and I like it.
Men nu har jag hittat en ny grej. Det är på chefens initiativ. Eftersom jag inte kan andas och får panikångest och trillar ihop i små pölar på jobbet ibland.
Så jag har börjat på yoga.
Och i början var jag så här: Ja men yoga är ju schyrrans, det är något jag gör som inte går i samma tempo som övriga livet. Omväxling.
Men NU.
Nu har jag hittat flow. Yoga är flow. Och flow är da shit. Jag längtar efter flow hela tiden. Det är nästan det enda jag tänker på.
”Jävla missbrukare” gnäller Jäl eftersom jag inte vill ge upp något av mina normala fem pass i veckan. JAG VILL INTE!
Så jag har bestämt att träning är träning och yoga är yoga. Och yoga är en hobby. En hobby jag ska försöka hinna med tre gånger i veckan.
Min nya fix. Min underbara, fantastiska fix.
Allt annat än normalt kanske. Men I don’t care.
Jag vill åka på yogaläger!
onsdag 28 januari 2009
Tandlös
Jag orkar inte gå med ut. Det är någon slags konsert på Mosebacke som Wacko gärna vill gå på och jag har i min enfald sagt att jag gärna går med. Så jag tvingar i mig ett glas vin med förhoppningen om att jag ska ”komma igång”. Det gör jag inte. Såklart.
Jag stannar hemma och börjar läsa Breaking Dawn, den fjärde boken om vampyr-Edward och Kåt-Bella, eftersom vårt mobila bredband har kukat ur och vägrar fungera, så jag kan inte blogga. Hade så många roliga saker jag skulle blogga om. Men nu blir det inte så. Jag missar hela Dr House på grund av att jag försöker laga bredbandet. När Dr House är slut skriker jag åt bredbandet att det är ”fult och tjockt”, de värsta skällsorden jag kan, och går istället och lägger mig och läser ungdomsbok. Ska. Koppla. Av.
Så jag är hemma. Och ligger i sängen och läser. Frid och fröjd. Klockan är väl sisådär strax före elva när jag släcker lampan och somnar. Mm. Härligt.
Jag minns att min sista tanke innan jag somnar är att jag hoppas att Kling och Klang kommer ihåg att vara tysta när de kommer hem.
Det är de inte.
De kommer hem, högljutt diskuterandes. Wacko babblar Big bang-teorier och Intelligent design. Jäl predikar inga skillnader mellan män och kvinnors hjärnor.
Det här är diskussioner som de har haft förut.
Och det är egentligen inte en diskussion. De tycker exakt lika. Lite klubb för inbördes beundran skulle man kunna säga.
Så. Jag. Vaknar.
Orka!
TyyyYYYYYyyyyYYYYYssssst!
Jäl trippar in och ger mig en ölstinkande puss på pannan. Gull gull.
Vad fan är klockan kräver jag.
Vet inte mumlar Jäl.
Jag kollar min klocka. (Den är halv tre!)
Klockan är ju fan halv tre gnäller jag.
Ja, jag sa ju det, tjugo över två, svarar Jäl.
What!?!
När de båda har somnat ligger jag fortfarande klarvaken. Wacko andas lika högt som en krystande kvinna och Jäls andedräkt skulle kunna få en bebis att dö av alkoholförgiftning.
Får vansinnesattack. Så extremt synd om mig. Här har jag varit duktig och stannat hemma och så kommer de och väcker mig och har dessutom fräckheten att somna före jag hinner somna om! Och så håller jag nog på att bli sjuk. Fy fan vad orättvist allt är.
När jag väl somnar drömmer jag att jag tappar alla mina tänder. Jag går omkring och spottar ut tänder: hela tänder, blodiga tänder, krossade tänder, halva tänder. I drömmen tänker jag ”det här måste vara en dröm… men eftersom jag tänker det så måste det vara verklighet”. Vaknar helt kallsvettig.
Är. Helt. Slut.
Det där yogalägret blir bara mer och mer lockande…
Jag stannar hemma och börjar läsa Breaking Dawn, den fjärde boken om vampyr-Edward och Kåt-Bella, eftersom vårt mobila bredband har kukat ur och vägrar fungera, så jag kan inte blogga. Hade så många roliga saker jag skulle blogga om. Men nu blir det inte så. Jag missar hela Dr House på grund av att jag försöker laga bredbandet. När Dr House är slut skriker jag åt bredbandet att det är ”fult och tjockt”, de värsta skällsorden jag kan, och går istället och lägger mig och läser ungdomsbok. Ska. Koppla. Av.
Så jag är hemma. Och ligger i sängen och läser. Frid och fröjd. Klockan är väl sisådär strax före elva när jag släcker lampan och somnar. Mm. Härligt.
Jag minns att min sista tanke innan jag somnar är att jag hoppas att Kling och Klang kommer ihåg att vara tysta när de kommer hem.
Det är de inte.
De kommer hem, högljutt diskuterandes. Wacko babblar Big bang-teorier och Intelligent design. Jäl predikar inga skillnader mellan män och kvinnors hjärnor.
Det här är diskussioner som de har haft förut.
Och det är egentligen inte en diskussion. De tycker exakt lika. Lite klubb för inbördes beundran skulle man kunna säga.
Så. Jag. Vaknar.
Orka!
TyyyYYYYYyyyyYYYYYssssst!
Jäl trippar in och ger mig en ölstinkande puss på pannan. Gull gull.
Vad fan är klockan kräver jag.
Vet inte mumlar Jäl.
Jag kollar min klocka. (Den är halv tre!)
Klockan är ju fan halv tre gnäller jag.
Ja, jag sa ju det, tjugo över två, svarar Jäl.
What!?!
När de båda har somnat ligger jag fortfarande klarvaken. Wacko andas lika högt som en krystande kvinna och Jäls andedräkt skulle kunna få en bebis att dö av alkoholförgiftning.
Får vansinnesattack. Så extremt synd om mig. Här har jag varit duktig och stannat hemma och så kommer de och väcker mig och har dessutom fräckheten att somna före jag hinner somna om! Och så håller jag nog på att bli sjuk. Fy fan vad orättvist allt är.
När jag väl somnar drömmer jag att jag tappar alla mina tänder. Jag går omkring och spottar ut tänder: hela tänder, blodiga tänder, krossade tänder, halva tänder. I drömmen tänker jag ”det här måste vara en dröm… men eftersom jag tänker det så måste det vara verklighet”. Vaknar helt kallsvettig.
Är. Helt. Slut.
Det där yogalägret blir bara mer och mer lockande…
tisdag 27 januari 2009
Vill du bli min svägerska?
Idag kommer Wacko hit. Wacko är Jäls storebror och han är jätterolig. Han är jämt så nervös över att han ska bli flint så han tar sig på huvudet rätt mycket och så gillar han att dricka mumma på julafton och att göra konstiga miner så fort någon ska ta fina famlijekort.
Och så vill han bara träffa en trevlig fru. Fast han egentligen är ihop med sin tjej men de har gjort slut och flyttat isär men nu tittar de på hus ihop och som svägerska förstår man inte så mycket.
ÄR. DE. IHOP?
LIKSOM!?!
Han kommer hit nu dårå och ska sova hos oss och jag hoppas på en riktig uppesittarkväll. Att jag, Jäl och Wacko ska mysa i våra pyjamasar och äta popcorn och berätta spökhistorier för varandra och kamma varandras hår. Fast inte Wacko då för han har ju knappt nåt.
Och så ska vi spela TP och jag vinner och är smartast och Jäl och Wacko bråkar om vem som är mest lik Frasier och vem som är mest lik Niles. (De vill båda vara Niles men de är båda mest lik Frasier). Och så leker vi att jag är superlik Nina Persson och att jag kan sjunga, spela, dansa, skriva.
Om han nu inte är ihop med henne så kan jag gå i god för honom. Verkligen!
Trevlig. Musikalisk. Jurist. Trevlig familj (inkl. bästa svägerskan ever). Blir lätt brun på sommaren. ENDAST 31 år gammal. Inga barn (=ej begagnad). Och has a body to die for *kryddar lite*.
Enda minus är att han är rätt förvirrad, petnoga och har beslutsångest för minsta lilla sak.
Intresserad?
Någon?
Och så vill han bara träffa en trevlig fru. Fast han egentligen är ihop med sin tjej men de har gjort slut och flyttat isär men nu tittar de på hus ihop och som svägerska förstår man inte så mycket.
ÄR. DE. IHOP?
LIKSOM!?!
Han kommer hit nu dårå och ska sova hos oss och jag hoppas på en riktig uppesittarkväll. Att jag, Jäl och Wacko ska mysa i våra pyjamasar och äta popcorn och berätta spökhistorier för varandra och kamma varandras hår. Fast inte Wacko då för han har ju knappt nåt.
Och så ska vi spela TP och jag vinner och är smartast och Jäl och Wacko bråkar om vem som är mest lik Frasier och vem som är mest lik Niles. (De vill båda vara Niles men de är båda mest lik Frasier). Och så leker vi att jag är superlik Nina Persson och att jag kan sjunga, spela, dansa, skriva.
Om han nu inte är ihop med henne så kan jag gå i god för honom. Verkligen!
Trevlig. Musikalisk. Jurist. Trevlig familj (inkl. bästa svägerskan ever). Blir lätt brun på sommaren. ENDAST 31 år gammal. Inga barn (=ej begagnad). Och has a body to die for *kryddar lite*.
Enda minus är att han är rätt förvirrad, petnoga och har beslutsångest för minsta lilla sak.
Intresserad?
Någon?
Flämt!
Jag gjorde det.
Jag har anmält mig. Och som Ia påpekade för mig. Jag kommer att vara över "strecket" då. Inte säkert att jag överlever alltså.
Åh SHIT vad har jag gjort?
*Panik*
Jag har anmält mig. Och som Ia påpekade för mig. Jag kommer att vara över "strecket" då. Inte säkert att jag överlever alltså.
Åh SHIT vad har jag gjort?
*Panik*
måndag 26 januari 2009
Åh nej
Jag glömde min lapp med smarta frågor om "high yield" och shit på jobbet. Nu måste jag messa chefsstrategen och säga att morgonpromedaden är off.
Hoppas att han vet vad sms är.
Hoppas att han vet vad sms är.
Oj då
Just det. Jag räknade på att jag var 29 fortfarande. 29-22 är sju. 7.
Matte VAR aldrig min grej.
I hate matte.
Matte VAR aldrig min grej.
I hate matte.
Matte är inte min grej
Alla bara ska vara så himla duktiga och bara ha 5:a eller MVG i betyg hela tiden och vara så smarta.
Men, ha - in your face -, ni reagerade inte ens. Är inte 30-22=8? Va? Va va va?
Sopor!
Men, ha - in your face -, ni reagerade inte ens. Är inte 30-22=8? Va? Va va va?
Sopor!
När vita medelålders män försöker vara coola
Nu har han, chefsstrategen, svarat. Vi ska ta morgonpromenad till jobbet ihop (han bor runt hörnet). Han avslutade sitt mail såhär:
"Ja, ses imorgon. Over and out."
"Over and out". Så himla gulligt när Vita Medelålders Chefer försöker vara tuffa.
"Ja, ses imorgon. Over and out."
"Over and out". Så himla gulligt när Vita Medelålders Chefer försöker vara tuffa.
Hjääälp!
Åh nej, nu har listan med mina kursdeltagare kommit för kursen som jag har blivit tvingad att ”hålla i”. De är ju asmånga.
Jag dööör!
Jag dööör!
Stöttning på jobbet
Undra vad vår chefsstrateg tänkte när han fick det här mailet av mig:
Hej! Jag ska göra lite mafö-material för det här med ”high yield” och vad det nu heter och jag behöver fråga dig lite grejer. Tar bara några minuter. Schyrra rå för jag fattar typ nada. Och jag missade såååå ert telefonmöte om det (jag brukar jäääämt lyssna på era möten och missade just det här, så himla typisch). Men jag har bara några små små frågor.
Imorgon?
Onsdag?
Schyrra, schyrra, schyrra!!
Han har iaf inte svarat. Hmpf. Jag har väntat jättejättejättelänge på ett svar. Säkert tjugo minuter.
Hej! Jag ska göra lite mafö-material för det här med ”high yield” och vad det nu heter och jag behöver fråga dig lite grejer. Tar bara några minuter. Schyrra rå för jag fattar typ nada. Och jag missade såååå ert telefonmöte om det (jag brukar jäääämt lyssna på era möten och missade just det här, så himla typisch). Men jag har bara några små små frågor.
Imorgon?
Onsdag?
Schyrra, schyrra, schyrra!!
Han har iaf inte svarat. Hmpf. Jag har väntat jättejättejättelänge på ett svar. Säkert tjugo minuter.
På gymmet
Idag, helt sjukt, träffade jag Mela på gymmet. Tänk att folk i blogosfären finns på riktigt. Det är ju helt stört!
Hon ba: Är inte du emster?
Jag ba: Joooo!
Hon ba: Jag är Mela, Felicitas kompis!
Och jag ba: Åh Mela! Heeeeej!
Sen så sa jag att jag nog skulle anmäla mig till Blogger boot camp (ångest, varför sa jag deeeet?!?). Men Mela räddade situationen och sa vi att vi borde dricka öl någon gång.
Åh, det är mer min kopp te.
Hon ba: Är inte du emster?
Jag ba: Joooo!
Hon ba: Jag är Mela, Felicitas kompis!
Och jag ba: Åh Mela! Heeeeej!
Sen så sa jag att jag nog skulle anmäla mig till Blogger boot camp (ångest, varför sa jag deeeet?!?). Men Mela räddade situationen och sa vi att vi borde dricka öl någon gång.
Åh, det är mer min kopp te.
Jo du Jäl
Idag lovar jag att bli en bättre flickvän. Jag ska:
- diska mer
- slänga mina soppåsar med gamla kläder som har stått i sovrummet i två veckor
- gå upp med planetringsjorden till vinden (helt själv, fast det är läskigt)
- lägga mina smutskläder i tvättkorgen direkt
- lyssna när du pratar
- inte svara "jo jag lyssnar" när jag helt uppenbart inte gör det
- sluta äta på dina örsnibbar eftersom du på ett tydligt sätt har förklarat att du inte tycker om det
- sluta pussa dig på ögonen när du vill titta på tv
- låta dig se på Mythbusters, i alla fall en gång i veckan
- inte vara så högljudd. Jag har förstått nu att du får ont i öronen.
- inte skratta som svar när du säger åt mig att sluta göra något (till exempel äta på örsnibben. Jag ska ju faktiskt sluta äta på örsnibben)
- bli mer insatt i vår ekonomi
- sluta shoppa på HM för mer än 1000 kronor i månaden (det är dumt, dumt, dumt)
För jag älskar ju dig. Förlåt att jag sket i disken igår...
- diska mer
- slänga mina soppåsar med gamla kläder som har stått i sovrummet i två veckor
- gå upp med planetringsjorden till vinden (helt själv, fast det är läskigt)
- lägga mina smutskläder i tvättkorgen direkt
- lyssna när du pratar
- inte svara "jo jag lyssnar" när jag helt uppenbart inte gör det
- sluta äta på dina örsnibbar eftersom du på ett tydligt sätt har förklarat att du inte tycker om det
- sluta pussa dig på ögonen när du vill titta på tv
- låta dig se på Mythbusters, i alla fall en gång i veckan
- inte vara så högljudd. Jag har förstått nu att du får ont i öronen.
- inte skratta som svar när du säger åt mig att sluta göra något (till exempel äta på örsnibben. Jag ska ju faktiskt sluta äta på örsnibben)
- bli mer insatt i vår ekonomi
- sluta shoppa på HM för mer än 1000 kronor i månaden (det är dumt, dumt, dumt)
För jag älskar ju dig. Förlåt att jag sket i disken igår...
Helgens konstigaste...
...var att jag fick reda på att mitt supergamla ex från stenåldern har gift sig.
Han har gift sig!
Stackars, dumma flicka.
Han har gift sig!
Stackars, dumma flicka.
It's a Twilight thing and you wouldn't understand
Han är faktiskt inte alls 17 som de säger. Nä. Han är faktiskt mycket äldre. Mycket. Man behöver inte alls känna sig som en peddotant om salivproduktionen och hjärtfrekvensen ökar när man ser hans intensiva blick.
Han är 22. Det är jättevuxet. Jag menar jag är inte ens trettio och han är 22. Hur vanligt är inte det – sju år? Sju ynka pyttesmå år! Inga konstigheter alls. Jag menar, tänk om man är singel och är på krogen och letar kött, då hade ju sju år varit värsta bedriften. Man hade ju bara ”high five” till kompisarna dagen efter. (Alltså inte jag men jag har hört om andra som gör så)
Och Felicitas: back off bitch, du kan inte claima någonting! Han är min.
Ahhh, Twilight. Det är som "Rory och Jess" i Gilmore girls. Fast bättre! Gå och se gå och se!
Han är 22. Det är jättevuxet. Jag menar jag är inte ens trettio och han är 22. Hur vanligt är inte det – sju år? Sju ynka pyttesmå år! Inga konstigheter alls. Jag menar, tänk om man är singel och är på krogen och letar kött, då hade ju sju år varit värsta bedriften. Man hade ju bara ”high five” till kompisarna dagen efter. (Alltså inte jag men jag har hört om andra som gör så)
Och Felicitas: back off bitch, du kan inte claima någonting! Han är min.
Ahhh, Twilight. Det är som "Rory och Jess" i Gilmore girls. Fast bättre! Gå och se gå och se!
torsdag 22 januari 2009
Nu kom den där präktiga in i rummet stolt viftandes med ett svarskuvert *suck*
När jag kom hem idag hade jag fått post. Så jag klev över posten och gick in och kollade på tv. Så gör man ju!
Sen kommer Jäl hem. Ska, såklart, vara präktig och öppna posten. Och ger mig ett föreläggande om delgivning. Jäl säger att bara kriminella får sådana papper och att jag måste skriva under och skicka in.
Eh... hallå! Jag fattar ingenting. Jag vet inte ens vad en delgivning är! Vad ska jag göra? Snyft, snyft, snyft.
Jag har inte bett om något föreläggande. Inte fick man med något svarskuvert heller. Så nu måste jag köpa porto. Jag hatar att köpa porto. Det är typiskt en sådan sak som jag glömmer.
Och jag vill inte ens ha något nytt körkort. För jag ska gifta mig om fyra månader och jag vet inte vad jag ska heta efter det! Det är ju liksom ingen poäng med att göra nytt körkort nu och så måste jag ändå pröjsa för ett till i maj! Jävla "Transportstyrelse", helvetes översittarsnobberi!
Tänk om jag hamnar i fängelse!
Fanfanfan.
Maaaammaaaaa.
Sen kommer Jäl hem. Ska, såklart, vara präktig och öppna posten. Och ger mig ett föreläggande om delgivning. Jäl säger att bara kriminella får sådana papper och att jag måste skriva under och skicka in.
Eh... hallå! Jag fattar ingenting. Jag vet inte ens vad en delgivning är! Vad ska jag göra? Snyft, snyft, snyft.
Jag har inte bett om något föreläggande. Inte fick man med något svarskuvert heller. Så nu måste jag köpa porto. Jag hatar att köpa porto. Det är typiskt en sådan sak som jag glömmer.
Och jag vill inte ens ha något nytt körkort. För jag ska gifta mig om fyra månader och jag vet inte vad jag ska heta efter det! Det är ju liksom ingen poäng med att göra nytt körkort nu och så måste jag ändå pröjsa för ett till i maj! Jävla "Transportstyrelse", helvetes översittarsnobberi!
Tänk om jag hamnar i fängelse!
Fanfanfan.
Maaaammaaaaa.
På mitt första riktiga jobb, då för länge länge sedan
Innan jag började plugga jobbade jag på ett bankkontor i Stockholm. Jag jobbade i kassan, eller kundtjänst som det kallas. Jag var ganska ung och hade bara något år innan gått ut gymnasiet. Det här var mitt första "riktiga" jobb.
I närheten av kontoret låg ett sjukhus med psykavdelning, ett stort servicehus för pensionärer med så kallad dagverksamhet, ett flertal pensionärsboenden och ett stort postkontor (på den tiden bedrev Posten bankverksamhet och den hade precis lagts ner). Den närmaste tunnelbanestationen var full av hemlösa som inte hade lyckats ta sig från området efter nedskärningarna inom psykvården på nittiotalet. Vi var även det första bankkontoret i stan utmed den blåa tunnelbanelinjen.
Vi hade således ett ganska blandat klientel.
Det här var även kring den tiden då Telia skulle börsintroduceras. De tyckte då att det var en alldeles utmärkt idé att lansera aktien som en lågriskaktie (finns det sådana?). Det var nästan otänkbart att aktiens kurs inte skulle rusa i höjden och bli en gynnsam investering för den som var med redan från början. Och givetvis ville Telia att svenska folket skulle få en del av kakan och så föddes "folkaktien Telia". Ni som inte minns när detta var kan tänka att det var nog ungefär samtidigt som Ricky Martin vickade på höfterna i Allsång på Skansen och väckte något till liv hos gråhåriga tanter i hela landet.
Så Telia lanserade folkaktie som svenska folket skulle göra sitt livs klipp på samtidigt som posten lade ner sin bankverksamhet.
Det var många som hade ärende till oss.
Så det blev kö.
Vi hade kö på cirka sextio personer, konstant, hela dagen. Lokalen var knökfull med lodisar, pensionärer, psyksjuka, postisar, förortsbor (från förorter där vi inte hade kontor), en och annan turist och boende och arbetande i området. Folk blev irriterade. En del var jättearga. Många kände ett behov av att uttrycka denna ilska. "Hur fan kan man sätta någon så lågbegåvad som du i kassan", fick jag till exempel höra vid ett tillfälle då alla kunder inte ens fick plats inne i lokalen. Han hade väntat väldigt länge och när han väl kom fram var jag tvungen att berätta att vi tyvärr inte kunde hjälpa honom med det ärende han hade.
Det var inte så kul. Innan hade nästan alla som kom in på kontoret varit glada; lodisar, pensionärer, lokalbefolkning, you name it. De hade gillat oss och vi dem. Söta små förvirrade pensionärer som kom med peruken bak och fram, psyksjuka som trodde att kontot var ett lotteri (Ja! han hade vunnit IGEN!) och vanliga människor som gillade att vi var ett ganska glatt gäng som slogs om att vara den som först hann trycka på knappen för att få kunden till vår kassa (ja, det är sant - vad kan jag säga - vi var unga). Men under den här våren och sommaren förändrades det. Det slutade att vara roligt. Kunderna var irriterade, pensinärerna vresiga och de psyksjuka (och en och annan "vanlig" kund) ilsknade till, höjde rösten och blev otrevliga.
Så jag tänkte att nu får det vara nog, jag tackar ja till den där platsen på Marknadsföringsprogrammet.
På jobbet kände jag mig helt värdelös (kunderna berättade ju det varje dag) och jag och Bollan brukade turas om att gå bakom till Rosie (vår administrativa dam, den enda människa jag känner som har blivit utesluten ur Viktväktarna) och gråta en skvätt. Hos Rosie fick man alltid en minimorot och en kram. Sedan var det ut till kassan igen.
En dag var det en man som fick en hjärtinfarkt inne på kontoret. Det var så sorgligt. Han bara föll ihop, kissade ner sig och skakade. Hans dotter var med och hon satt brevid, tyst och stilla, och höll i hans hand. Sedan kom en kund fram, sa att han var läkare, att han kunde hjälpa till. En annan kund gav sig till känna, hon var också läkare. Tillsammans höll de honom igång till ambulansen kom.
Det var så sorgligt och det var så fint. Det hade varit en vår full av frustration, ilska och irritation. Irriterade kunder och irriterade anställda. Nu ville alla bara rädda den här mannen som låg på golvet och skakade, med sin dotter brevid sig.
Och det gick inte.
Han dog sedan. Och jag kände mig så tom. Jag bara grät och grät och grät.
Kontoret skickade mig till en psykolog, men jag fick inte ur mig ett ord. Jag bara grät.
När jag kom tillbaka fick jag ont i hjärtat. Det var en ihållande, stickande känsla och jag kunde inte stå upprätt. Efter ett tag kunde jag inte sitta, fick lägga mig ner och det gjorde ont att andas.
Det slutade inte på två veckor.
Så jag fick remiss till en hjärtspecialist på SöS.
Han hittade ingenting på mitt hjärta. Kanske ett litet, litet blåsljud. Men det borde inte påverka.
Och det var ingenting med mina lungor. Inte vad han kunde se.
Allt såg bra ut.
Men för säkerhets skull borde jag kanske sluta med de där nya p-pillerna jag nyss hade bytt till. Kanske är jag allergisk.
Så jag slutade med dem, flyttade från stan och började plugga marknadsföring.
Och det hjärtonda försvann. För att jag var allergisk mot p-piller trodde jag då.
Men nu vet jag.
Jag var stressad.
Det kan jag se nu.
I närheten av kontoret låg ett sjukhus med psykavdelning, ett stort servicehus för pensionärer med så kallad dagverksamhet, ett flertal pensionärsboenden och ett stort postkontor (på den tiden bedrev Posten bankverksamhet och den hade precis lagts ner). Den närmaste tunnelbanestationen var full av hemlösa som inte hade lyckats ta sig från området efter nedskärningarna inom psykvården på nittiotalet. Vi var även det första bankkontoret i stan utmed den blåa tunnelbanelinjen.
Vi hade således ett ganska blandat klientel.
Det här var även kring den tiden då Telia skulle börsintroduceras. De tyckte då att det var en alldeles utmärkt idé att lansera aktien som en lågriskaktie (finns det sådana?). Det var nästan otänkbart att aktiens kurs inte skulle rusa i höjden och bli en gynnsam investering för den som var med redan från början. Och givetvis ville Telia att svenska folket skulle få en del av kakan och så föddes "folkaktien Telia". Ni som inte minns när detta var kan tänka att det var nog ungefär samtidigt som Ricky Martin vickade på höfterna i Allsång på Skansen och väckte något till liv hos gråhåriga tanter i hela landet.
Så Telia lanserade folkaktie som svenska folket skulle göra sitt livs klipp på samtidigt som posten lade ner sin bankverksamhet.
Det var många som hade ärende till oss.
Så det blev kö.
Vi hade kö på cirka sextio personer, konstant, hela dagen. Lokalen var knökfull med lodisar, pensionärer, psyksjuka, postisar, förortsbor (från förorter där vi inte hade kontor), en och annan turist och boende och arbetande i området. Folk blev irriterade. En del var jättearga. Många kände ett behov av att uttrycka denna ilska. "Hur fan kan man sätta någon så lågbegåvad som du i kassan", fick jag till exempel höra vid ett tillfälle då alla kunder inte ens fick plats inne i lokalen. Han hade väntat väldigt länge och när han väl kom fram var jag tvungen att berätta att vi tyvärr inte kunde hjälpa honom med det ärende han hade.
Det var inte så kul. Innan hade nästan alla som kom in på kontoret varit glada; lodisar, pensionärer, lokalbefolkning, you name it. De hade gillat oss och vi dem. Söta små förvirrade pensionärer som kom med peruken bak och fram, psyksjuka som trodde att kontot var ett lotteri (Ja! han hade vunnit IGEN!) och vanliga människor som gillade att vi var ett ganska glatt gäng som slogs om att vara den som först hann trycka på knappen för att få kunden till vår kassa (ja, det är sant - vad kan jag säga - vi var unga). Men under den här våren och sommaren förändrades det. Det slutade att vara roligt. Kunderna var irriterade, pensinärerna vresiga och de psyksjuka (och en och annan "vanlig" kund) ilsknade till, höjde rösten och blev otrevliga.
Så jag tänkte att nu får det vara nog, jag tackar ja till den där platsen på Marknadsföringsprogrammet.
På jobbet kände jag mig helt värdelös (kunderna berättade ju det varje dag) och jag och Bollan brukade turas om att gå bakom till Rosie (vår administrativa dam, den enda människa jag känner som har blivit utesluten ur Viktväktarna) och gråta en skvätt. Hos Rosie fick man alltid en minimorot och en kram. Sedan var det ut till kassan igen.
En dag var det en man som fick en hjärtinfarkt inne på kontoret. Det var så sorgligt. Han bara föll ihop, kissade ner sig och skakade. Hans dotter var med och hon satt brevid, tyst och stilla, och höll i hans hand. Sedan kom en kund fram, sa att han var läkare, att han kunde hjälpa till. En annan kund gav sig till känna, hon var också läkare. Tillsammans höll de honom igång till ambulansen kom.
Det var så sorgligt och det var så fint. Det hade varit en vår full av frustration, ilska och irritation. Irriterade kunder och irriterade anställda. Nu ville alla bara rädda den här mannen som låg på golvet och skakade, med sin dotter brevid sig.
Och det gick inte.
Han dog sedan. Och jag kände mig så tom. Jag bara grät och grät och grät.
Kontoret skickade mig till en psykolog, men jag fick inte ur mig ett ord. Jag bara grät.
När jag kom tillbaka fick jag ont i hjärtat. Det var en ihållande, stickande känsla och jag kunde inte stå upprätt. Efter ett tag kunde jag inte sitta, fick lägga mig ner och det gjorde ont att andas.
Det slutade inte på två veckor.
Så jag fick remiss till en hjärtspecialist på SöS.
Han hittade ingenting på mitt hjärta. Kanske ett litet, litet blåsljud. Men det borde inte påverka.
Och det var ingenting med mina lungor. Inte vad han kunde se.
Allt såg bra ut.
Men för säkerhets skull borde jag kanske sluta med de där nya p-pillerna jag nyss hade bytt till. Kanske är jag allergisk.
Så jag slutade med dem, flyttade från stan och började plugga marknadsföring.
Och det hjärtonda försvann. För att jag var allergisk mot p-piller trodde jag då.
Men nu vet jag.
Jag var stressad.
Det kan jag se nu.
Snart får jag väl vinterkräksjukan också!
Gu va synd det är om mig. Alla bara litar på att jag ska prata hela tiden.
Alltså jag orkar inte. Jag har inget att säga.
Och jag orkar inte bli stressad över tystnad längre. Det får väl vara tyst och tråkigt då, det är inte mitt ansvar. Vem utsåg mig till chef för Prat här i världen? Ingen frågar mig! Inte mer än ”hur är det?”. Jag svarar alltid ”bra”, sen blir det tyst igen och jag måste sätta igång och Prata och Fråga eftersom inte en jävel klarar av det. Jag känner mig som fricking Oprah!
Och sen det här med ugnen och Ikea (motherfuckers). Jag pallar inte. Nu har Jäl ringt och låtsas vara Simon men Ikea vet ändå inte hur de ska göra.
Dessutom, i fredags när jag var ute, så drog cp-restaurangen DUBBELT på kortet. Och nu svarar de inte i telefon när jag ringer och vill skälla, skälla, skälla. Ska verkligen aldrig gå ut på Söder igen. På söder bor bara massa knarkare och folk med konstiga kläder som tror att de är creddiga för att de ”jobbar med media”.
Plus, idag när jag lunchade med mamma så tvingade hon mig att prova en klänning från Tiger och, påträngande som hon är, klev hon in i omklädningsrummet och ”hjälpte till”. När jag sedan tog av mig klänningen, som jag provade utan bh, tyckte mamma att det var en bra idé för henne att gå ut ur omklädningsrummet. Och där stod jag helt topless med en klänning nere vid fötterna och flashade hela NK. Tack mamma. Nä men jag menar det, verkligen, tack som fan.
Alltså jag orkar inte. Jag har inget att säga.
Och jag orkar inte bli stressad över tystnad längre. Det får väl vara tyst och tråkigt då, det är inte mitt ansvar. Vem utsåg mig till chef för Prat här i världen? Ingen frågar mig! Inte mer än ”hur är det?”. Jag svarar alltid ”bra”, sen blir det tyst igen och jag måste sätta igång och Prata och Fråga eftersom inte en jävel klarar av det. Jag känner mig som fricking Oprah!
Och sen det här med ugnen och Ikea (motherfuckers). Jag pallar inte. Nu har Jäl ringt och låtsas vara Simon men Ikea vet ändå inte hur de ska göra.
Dessutom, i fredags när jag var ute, så drog cp-restaurangen DUBBELT på kortet. Och nu svarar de inte i telefon när jag ringer och vill skälla, skälla, skälla. Ska verkligen aldrig gå ut på Söder igen. På söder bor bara massa knarkare och folk med konstiga kläder som tror att de är creddiga för att de ”jobbar med media”.
Plus, idag när jag lunchade med mamma så tvingade hon mig att prova en klänning från Tiger och, påträngande som hon är, klev hon in i omklädningsrummet och ”hjälpte till”. När jag sedan tog av mig klänningen, som jag provade utan bh, tyckte mamma att det var en bra idé för henne att gå ut ur omklädningsrummet. Och där stod jag helt topless med en klänning nere vid fötterna och flashade hela NK. Tack mamma. Nä men jag menar det, verkligen, tack som fan.
onsdag 21 januari 2009
Gyn
Okej okej okej, jag bara måste berätta! Blev så himla inspirerad av Ninde som har varit hos läkaren och jag litar inte på läkare what so ever så jag måste berätta om när jag var hos gynekologen första gången. Och jag vet att alla killar bara kräks av äckel och blir röda i nyllet nu och vill sjunka genom jorden men I don’t care. Jag vill berätta.
Så jag var femton år, va. Värsta lilla spinkiga, rädda, blonderade oskulden.
Hade. Skaffat. Pojkvän.
Och min mamma och hans mamma hade snackat. Kommit fram till att det inte kändes helt stablit. Jag borde gå till en gynekolog och skaffa piller. Fatta pinsamt. De hade diskuterat sex och jag var oskuld. Det var typ värre än döden.
Så var jag var helt:
Eh… Skulle inte tro det, det är lugnt.
Men mamma framhärdade med en dåres envishet:
Man vet aldrig när och bla bla bla…
(slutade lyssna, stampade upp för trappan till mitt rum, smällde igen dörren och satte på en cd med Panthera på högsta volym. Jag vet - Panthera - inte riktigt min kopp te men jag trodde väl att det var coolt eller nåt så jag hade beställt deras cd på postorder: ”välj 5 betala för 1”)
Så mamma sprang efter, babblade på om ”naturligt”, ”måste skydda sig”, ”bättre att fixa nu än när det är för sent”, ”tänk om du blir med barn” och så vidare…
Och jag bara flippade:
JAG BLIR INTE MED BARN!
(högröd i ansiktet, jag kunde liksom inte fatta hur obegripligt pinsam hon var!)
Då går min förrädare till mamma och ringer hans mamma. Och hans mamma, den förrädaren, går till honom och tvingar honom att ”resonera med mig”. Så han gör det. Och jag bara:
Asså jag tänker INTE äta p-piller. Man blir TJOCK!
Och han bara (tänker på sex):
NÄ JAG LOVAR MAN BLIR INTE DET!
Nä, eller hur! Så alla var emot mig och jag var tvungen att ringa ungdomsgynekologen eller vad det heter och beställa tid. Första gången jag ringde fick jag slänga på luren eftersom en killkompis mamma svarade. Andra gången gick det bra. Jag bokade en tid.
Jaha, och så får man gå dit dårå mot sin vilja och allt (i ett land man trodde var FRITT!). Med mamma i släptåg. Blir intvingad till Gyn, som är en tant med häxnäsa och kalla händer (Iiiih!).
Sitter i den förbannade stolen. Skäms ögonen ur mig. Gyn börjar sitt ”lugna ner”-snack som är ungefär såhär:
Det är ingenting att vara orolig för. Nu ska jag stoppa in ett finger i dig och känna lite. Men det gör inget ont alls. Först smeker jag så här lite på insidan av låret .
(Gyn börjar smeka)
Sedan ska jag titta lite på dina flytningar.
(jag tänker: jag har inga flytningar kärring!)
Och vet du, en del tjejer brukar till och med tycka att det är skönt…
WHAT THE FUCK?
SKÖNT?
TROR DU ATT NÅGON ÖVERHUVUDTAGET TYCKER ATT DET ÄR SKÖNT? DET ÄR ÄCKLIGT, DIN INBILSKA KÄRRING!
Värsta övergreppet, om du frågar mig!
Fy fan.
Jag ville bara säga det.
Att det är för jävligt.
Okej. Nu har jag sagt det. Det var inget mer.
Hej då.
Så jag var femton år, va. Värsta lilla spinkiga, rädda, blonderade oskulden.
Hade. Skaffat. Pojkvän.
Och min mamma och hans mamma hade snackat. Kommit fram till att det inte kändes helt stablit. Jag borde gå till en gynekolog och skaffa piller. Fatta pinsamt. De hade diskuterat sex och jag var oskuld. Det var typ värre än döden.
Så var jag var helt:
Eh… Skulle inte tro det, det är lugnt.
Men mamma framhärdade med en dåres envishet:
Man vet aldrig när och bla bla bla…
(slutade lyssna, stampade upp för trappan till mitt rum, smällde igen dörren och satte på en cd med Panthera på högsta volym. Jag vet - Panthera - inte riktigt min kopp te men jag trodde väl att det var coolt eller nåt så jag hade beställt deras cd på postorder: ”välj 5 betala för 1”)
Så mamma sprang efter, babblade på om ”naturligt”, ”måste skydda sig”, ”bättre att fixa nu än när det är för sent”, ”tänk om du blir med barn” och så vidare…
Och jag bara flippade:
JAG BLIR INTE MED BARN!
(högröd i ansiktet, jag kunde liksom inte fatta hur obegripligt pinsam hon var!)
Då går min förrädare till mamma och ringer hans mamma. Och hans mamma, den förrädaren, går till honom och tvingar honom att ”resonera med mig”. Så han gör det. Och jag bara:
Asså jag tänker INTE äta p-piller. Man blir TJOCK!
Och han bara (tänker på sex):
NÄ JAG LOVAR MAN BLIR INTE DET!
Nä, eller hur! Så alla var emot mig och jag var tvungen att ringa ungdomsgynekologen eller vad det heter och beställa tid. Första gången jag ringde fick jag slänga på luren eftersom en killkompis mamma svarade. Andra gången gick det bra. Jag bokade en tid.
Jaha, och så får man gå dit dårå mot sin vilja och allt (i ett land man trodde var FRITT!). Med mamma i släptåg. Blir intvingad till Gyn, som är en tant med häxnäsa och kalla händer (Iiiih!).
Sitter i den förbannade stolen. Skäms ögonen ur mig. Gyn börjar sitt ”lugna ner”-snack som är ungefär såhär:
Det är ingenting att vara orolig för. Nu ska jag stoppa in ett finger i dig och känna lite. Men det gör inget ont alls. Först smeker jag så här lite på insidan av låret .
(Gyn börjar smeka)
Sedan ska jag titta lite på dina flytningar.
(jag tänker: jag har inga flytningar kärring!)
Och vet du, en del tjejer brukar till och med tycka att det är skönt…
WHAT THE FUCK?
SKÖNT?
TROR DU ATT NÅGON ÖVERHUVUDTAGET TYCKER ATT DET ÄR SKÖNT? DET ÄR ÄCKLIGT, DIN INBILSKA KÄRRING!
Värsta övergreppet, om du frågar mig!
Fy fan.
Jag ville bara säga det.
Att det är för jävligt.
Okej. Nu har jag sagt det. Det var inget mer.
Hej då.
Målgrupper, älskade Målgrupper
Har två nya DM-aktiviteter på gång. Börjar redan drömma lite om de nya Målgrupperna. Mina Målgrupper brukar bli lite som kompisar. Jag förstår dem, känner dem, försvarar dem, gullar med dem och blir totalt skitsur om något annat prioriteras före mina målgrupper. Vårens Målgrupper är lite speciella. En av aktiviteterna blir mer av kundvårdande karaktär så vi kanske kan unna oss att ta ut svängarna lite. (Åh, jippie!)
Partner blir (som vanligt) Nita. Det funkar så otroligt bra att jobba med henne. Hon är som en 15 år äldre version av mig själv. En sådan som snöar-in-på-ett-spår och bara kör på. Som tycker att resultatet/utfallet är viktigare än att alla detaljer blir rätt. Som inte ens tänker på att det finns detaljer. Som är med en ”stora-pensel-drag-människa”. Så det brukar funka finemang. Vi kan trigga igång varandra tills vi nästan är höga på kommunikation. Det finns i och för sig tillfällen när vi går igång på olika saker. DÅ kan diskussionerna bli hetsiga. Stamp med foten i golvet, skrik och arga miner, rusa till kaffemaskinen eller ”gå ett varv runt huset”. Men det händer väldigt sällan. Och vi har båda så förfärligt dåligt minne att vi inte brukar minnas vilken ståndpunkt vi hade innan det där varvet runt huset. Det är bara att jobba på.
Till de nya aktiviteterna har vi i alla fall fått en ny kontaktperson från vår ”marknadsavdelning” (som vi alltid gör marknadsaktiviteter ihop med). Vi ska alltså inte jobba med ”hej hej” längre. Nej, nu ska jag och Nita jobba med en kille. Och eftersom vi (mest Nita egentligen) är känd på marknadsavdelningen som envis, framhärdande, tuff och pain-in-the-ass med vissa samarbetssvårigheter så ska vi fan smöra skiten ur nya killen nu (jag är mest känd som gullig, snygg, kompetent och framförallt ödmjuk). Vi håller på och lägger upp värsta planen. Allt han hör om oss (mest Nita) ska han ställa sig mycket frågande till. Han ska bara: asså, jag fattar inte vad ni menar, Emster och Nita är typ askompetenta och hur gulliga som helst. Vad pratar ni för strunt ”måste alltid få sin vilja igenom” eller ”samarbetssvårigheter”? Nänä, vi är ett TEAM gott folk. Vi tar kommunikationen till nya höjder – gemensamt.”
Äntligen nya DM. Men i vår börjar vi med två DM istället för sju stycken som vi hade i höstas. Det visade sig ju vara lite för mycket. Sju DM (exkl. undermålgrupper som får egen kommunikation) är panikångest. Och panikångest går fetbort.
Partner blir (som vanligt) Nita. Det funkar så otroligt bra att jobba med henne. Hon är som en 15 år äldre version av mig själv. En sådan som snöar-in-på-ett-spår och bara kör på. Som tycker att resultatet/utfallet är viktigare än att alla detaljer blir rätt. Som inte ens tänker på att det finns detaljer. Som är med en ”stora-pensel-drag-människa”. Så det brukar funka finemang. Vi kan trigga igång varandra tills vi nästan är höga på kommunikation. Det finns i och för sig tillfällen när vi går igång på olika saker. DÅ kan diskussionerna bli hetsiga. Stamp med foten i golvet, skrik och arga miner, rusa till kaffemaskinen eller ”gå ett varv runt huset”. Men det händer väldigt sällan. Och vi har båda så förfärligt dåligt minne att vi inte brukar minnas vilken ståndpunkt vi hade innan det där varvet runt huset. Det är bara att jobba på.
Till de nya aktiviteterna har vi i alla fall fått en ny kontaktperson från vår ”marknadsavdelning” (som vi alltid gör marknadsaktiviteter ihop med). Vi ska alltså inte jobba med ”hej hej” längre. Nej, nu ska jag och Nita jobba med en kille. Och eftersom vi (mest Nita egentligen) är känd på marknadsavdelningen som envis, framhärdande, tuff och pain-in-the-ass med vissa samarbetssvårigheter så ska vi fan smöra skiten ur nya killen nu (jag är mest känd som gullig, snygg, kompetent och framförallt ödmjuk). Vi håller på och lägger upp värsta planen. Allt han hör om oss (mest Nita) ska han ställa sig mycket frågande till. Han ska bara: asså, jag fattar inte vad ni menar, Emster och Nita är typ askompetenta och hur gulliga som helst. Vad pratar ni för strunt ”måste alltid få sin vilja igenom” eller ”samarbetssvårigheter”? Nänä, vi är ett TEAM gott folk. Vi tar kommunikationen till nya höjder – gemensamt.”
Äntligen nya DM. Men i vår börjar vi med två DM istället för sju stycken som vi hade i höstas. Det visade sig ju vara lite för mycket. Sju DM (exkl. undermålgrupper som får egen kommunikation) är panikångest. Och panikångest går fetbort.
Var är du Ivar Krueger?
Jag längtar efter den jävla Kreugerkraschen. Så trött är jag på den här förbannade finanskrisen vi har nu. Jag orkar inte med den. Krishelvetet är som en usel dagsåpa; den tar aldrig slut. Inte e n e n d a dag utan att våra ”skjutjärnsjournalister” levererar nya skräckstorys om luftslottsfonder, fastighetslån som är falskt paketerade som ”triple A-ratade krediter", baissade börser, krispaket, varsel, konkurser, sjunkande priser på i princip alla tillgångsslag och investmentbanker i kris.
Varje dag.
In absurdum.
Jag orkar inte.
Fucking skrik och panik.
Har man inget bra att säga ska man vara tyst! Så håll käften. Rapportera om nyfödda kattungar med rosa fluffig päls. No more finanskris.
Och jag vill inte få hem fler årsbesked som bekräftar att mina fonder har gått ner 50 %. Jag vill vara lyckligt ovetande.
Men det är väl som min käre sambo säger: Ingen kommer längre att bry sig om ”klimathotet” så länge vi lever under ”finanshotet”.
Varje dag.
In absurdum.
Jag orkar inte.
Fucking skrik och panik.
Har man inget bra att säga ska man vara tyst! Så håll käften. Rapportera om nyfödda kattungar med rosa fluffig päls. No more finanskris.
Och jag vill inte få hem fler årsbesked som bekräftar att mina fonder har gått ner 50 %. Jag vill vara lyckligt ovetande.
Men det är väl som min käre sambo säger: Ingen kommer längre att bry sig om ”klimathotet” så länge vi lever under ”finanshotet”.
måndag 19 januari 2009
Tänd lampa?
Arbetsmiljörond på jobbet. Sitter inklämd på före före detta chefisens rum och svarar på frågor om den fysiska och psykiska miljön på jobbet.
Som alltid på dylika möten får jag ett enormt behov av att klaga. Så jag börjar försiktigt och klagar på min lampa. Det är alldeles för starkt ljus. Jag vill ha glödlampa inte lysrör. Lampan faktiskt sju-hukt dålig nu när jag tänker efter. Jag har ju opererat ögonen; är ljuskänslig. Jag måste ha en ny lampa. De i förrådet funkar inte.
Sedan frågar ffd chefisen mig om jämställdhet och jag säger att jag inte tycker att vi har någon. Paniken sprider sig i det lilla, instängda rummet och det blir genast svettigt:
Hur menar jag? Exempel, exempel! För Guds skull kvinna ge ett exempel!
Så jag exemplifierar. Och exemplifierar. Och se där – en ljusning i den annars så mörka tunneln: efter ett antal exempel kommer han på ett själv. Ett projekt som har drivits av en kvinna, och där nästan alla projektdeltagare har varit kvinnor, har fallit väldigt väl ut. Men inga prestationer har lyfts. Jämför man med det där andra projektet som har drivits av en man så är det ganska tydligt att där har de individuella (manliga) prestationerna lyfts på flertalet möten*.
Ny lampa till mig och tänd lampa hos ffd chefisen – det får jag anse vara en lyckad dag.
*De har lyfts som hjältar, kämpar, klippor, värda bragdguldet, vilka fighters bla bla bla i all oändlighet om och om igen. De kvinnor som har deltagit i de projektet har dock inte lyfts.
Som alltid på dylika möten får jag ett enormt behov av att klaga. Så jag börjar försiktigt och klagar på min lampa. Det är alldeles för starkt ljus. Jag vill ha glödlampa inte lysrör. Lampan faktiskt sju-hukt dålig nu när jag tänker efter. Jag har ju opererat ögonen; är ljuskänslig. Jag måste ha en ny lampa. De i förrådet funkar inte.
Sedan frågar ffd chefisen mig om jämställdhet och jag säger att jag inte tycker att vi har någon. Paniken sprider sig i det lilla, instängda rummet och det blir genast svettigt:
Hur menar jag? Exempel, exempel! För Guds skull kvinna ge ett exempel!
Så jag exemplifierar. Och exemplifierar. Och se där – en ljusning i den annars så mörka tunneln: efter ett antal exempel kommer han på ett själv. Ett projekt som har drivits av en kvinna, och där nästan alla projektdeltagare har varit kvinnor, har fallit väldigt väl ut. Men inga prestationer har lyfts. Jämför man med det där andra projektet som har drivits av en man så är det ganska tydligt att där har de individuella (manliga) prestationerna lyfts på flertalet möten*.
Ny lampa till mig och tänd lampa hos ffd chefisen – det får jag anse vara en lyckad dag.
*De har lyfts som hjältar, kämpar, klippor, värda bragdguldet, vilka fighters bla bla bla i all oändlighet om och om igen. De kvinnor som har deltagit i de projektet har dock inte lyfts.
Härmapan startar blogg!
Nystartade bloggen K som är kollektivet drivs helt ideellt av revolutionären Jäl. Ensam driver han kampen mot staten, religionen, elitismen och pseudovetenskapen.
Och hur Jäl än vrider och vänder på det så är det 40 år kvar till pensionen. Nedräkningen har börjat.
Gå med i kampen du också!
Och hur Jäl än vrider och vänder på det så är det 40 år kvar till pensionen. Nedräkningen har börjat.
Gå med i kampen du också!
fredag 16 januari 2009
Ms boss
Hon som gillar matte får räkna ut vad alla ska betala. Tänk vad komplicerat det är med tjejmiddag efter ett par glas vin!
Going Columbine
Den där grannen igen.
Igår, efter flera veckors behaglig tystnad, satte da neighbour from hell igång med att spela pretentiösa och radiopopulära ”bitar” om och om och om och om och om igen . Man kan säga att hennes ”party” till stor del gick ut på att spela den där jävla Amy MacDonaldlåten på högsta volym, med basen tryckt upp i taket (aka vårat sovrumsgolv). Och efter att vi sa till förra gången, då ett tatuerat muskelberg kom upp och undrade ”vad fan problemet var, han hade precis kommit ut från en sexårig volta så de firade lite, är det så konstigt!? De gnäller ju fan inte om vi spelar musik!?!” så är vi lite tveksamma till att ta oss ton igen. Det var en tisdag, klockan var fem på morgonen, vi hade inte sovit en sekund och Jäl stammade blygt fram att vi skulle jobba imorgon, hade varit himla gulligt om de kunde sänka volymen lite. Och vi lovar, heder och samvete, att sänka vår musik om de någon gång skulle bli stördanär vi spelar, vilket iså fall endast skulle ske på en lördag.
Vi vågar inte utsätta oss för det en gång till. För jag reagerar på rädsla på samma sätt som jag har hört att japanerna gör: jag garvar tills jag inte kan andas längre och det kommer små tårar ur ögonen. Är det riktigt obehaglig kan jag försöka att kväva skrattet, vilket brukar resultera i att jag sitter och guppar upp och ner, blodröd i ansiktet. Folk brukar bli provocerade av det. Tycker att jag inte tar dem på allvar. Att jag tar dem som ett skämt. No respect liksom.
Och Jäl är en konflikträdd jävel. Han blir knäpptyst. Vit i ansiktet gömmer han sig i sovrummet, svarar enstavigt på tilltal. Ibland kan han få retriverögon. Så att man ska tycka synd.
I alla fall.
Vad gör man?
Vad gör man när grannens kille har suttit av ett sjukt långt fängelsestraff? När man liksom inte orkar ta mer? När det inte längre går att hålla tillbaka tillbaka Lille Skuttårarna?
Mammaaaa!
Igår, efter flera veckors behaglig tystnad, satte da neighbour from hell igång med att spela pretentiösa och radiopopulära ”bitar” om och om och om och om och om igen . Man kan säga att hennes ”party” till stor del gick ut på att spela den där jävla Amy MacDonaldlåten på högsta volym, med basen tryckt upp i taket (aka vårat sovrumsgolv). Och efter att vi sa till förra gången, då ett tatuerat muskelberg kom upp och undrade ”vad fan problemet var, han hade precis kommit ut från en sexårig volta så de firade lite, är det så konstigt!? De gnäller ju fan inte om vi spelar musik!?!” så är vi lite tveksamma till att ta oss ton igen. Det var en tisdag, klockan var fem på morgonen, vi hade inte sovit en sekund och Jäl stammade blygt fram att vi skulle jobba imorgon, hade varit himla gulligt om de kunde sänka volymen lite. Och vi lovar, heder och samvete, att sänka vår musik om de någon gång skulle bli stördanär vi spelar, vilket iså fall endast skulle ske på en lördag.
Vi vågar inte utsätta oss för det en gång till. För jag reagerar på rädsla på samma sätt som jag har hört att japanerna gör: jag garvar tills jag inte kan andas längre och det kommer små tårar ur ögonen. Är det riktigt obehaglig kan jag försöka att kväva skrattet, vilket brukar resultera i att jag sitter och guppar upp och ner, blodröd i ansiktet. Folk brukar bli provocerade av det. Tycker att jag inte tar dem på allvar. Att jag tar dem som ett skämt. No respect liksom.
Och Jäl är en konflikträdd jävel. Han blir knäpptyst. Vit i ansiktet gömmer han sig i sovrummet, svarar enstavigt på tilltal. Ibland kan han få retriverögon. Så att man ska tycka synd.
I alla fall.
Vad gör man?
Vad gör man när grannens kille har suttit av ett sjukt långt fängelsestraff? När man liksom inte orkar ta mer? När det inte längre går att hålla tillbaka tillbaka Lille Skuttårarna?
Mammaaaa!
tisdag 13 januari 2009
Jo jag ska la gå på kuss!
Imorgon ska jag ta lokaltrafiken ut till förorten och gå på tvådagarskurs med övernattning.
Jag ska lära mig att presentera.
Jag ville gå på kurs för att lära mig att agitera. Men chefen tyckte inte att det behövdes.
Jag ska lära mig att presentera.
Jag ville gå på kurs för att lära mig att agitera. Men chefen tyckte inte att det behövdes.
Hit med en ugn!
Nu har Jäl ringt och pratat med Ikea igen. Och på ett tydligt, lugnt, harmoniskt, pedagogiskt och lite, lite sarkastiskt sätt förklarat orimligheten och töntigheten i att Simon (Simon!) måste ringa och reklamera. Bara för att vi köpte lägenheten av honom två månader efter det att han köpte ugnen från da mothafuckin’ Ikea. Den nya handläggaren på Ikea förstår också hur nördigt hennes blodsugarföretag är. Hon vill absolut självklart hjälpa. (Jag funderar lite över om hon är kär i Jäl, vill ligga med honom och paja mitt bröllop eller varför har Ikea helt plötsligt blivit hjälpsamma!?). Jäl och originalkvittot ska inställa sig på Ikea för att bevisa sin äkthet. Sedan kan en reparatör komma hem och peta på ugnen, analysera (mutter, mummel),förklara för oss vilket komplicerat och osannolikt fel som inträffat och ta med sig den till ugnsjukhuset. (I don’t care "komplicerat". ).
Får man låneugn under tiden undrar jag? Jäls deg står fortfarande på jäsning under duk och behöver bakas snarast!
Får man låneugn under tiden undrar jag? Jäls deg står fortfarande på jäsning under duk och behöver bakas snarast!
You friggin kiddin me!?!
Vår ugn som är från Ikea (som har visat sig ha samma servicenivå som SJ, det vill säga ingen) har gått sönder. Den tål tydligen inte att rengöras.
Vi har ett kvitto på vår ugn. Den är inköpt 2008-03-20.
Fixalagareparera borde alltså gå på garantin. Det är givet. Så självklart.
Men enligt konsumentkuklagen och den sjukt låga servecinivån på Ikea så gäller inte vårt kvitto.
Det är inte vi som har köpt ugnen. Det är Simon.
Hej då lycka till säger Ikea och lägger på luren.
Lackar.
Lackar så mycket att jag får andnöd.
Ringer sur konsumetkvinna på Konsumentverk.
Hon kan bara bekräfta.
Vi har ett avtal med Simon. Han har ansvar gentemot oss för ”skador som inte kunnat förutses” i två år.
Simon har ett avtal med Ikea.
Simon kan ringa Ikea och reklamera.
Inte jag.
Vekar lite omständligt tycker jag. Kan inte Ikea bara haja så går det här mycket snabbare.
Ja, det kanske man kan tycka säger sura konsumetkvinnan, och suckar sådär trött på ett icke serviceaktigt sätt.
Ja. Det. Tycker. Jag!
Vi har ett kvitto på vår ugn. Den är inköpt 2008-03-20.
Fixalagareparera borde alltså gå på garantin. Det är givet. Så självklart.
Men enligt konsumentkuklagen och den sjukt låga servecinivån på Ikea så gäller inte vårt kvitto.
Det är inte vi som har köpt ugnen. Det är Simon.
Hej då lycka till säger Ikea och lägger på luren.
Lackar.
Lackar så mycket att jag får andnöd.
Ringer sur konsumetkvinna på Konsumentverk.
Hon kan bara bekräfta.
Vi har ett avtal med Simon. Han har ansvar gentemot oss för ”skador som inte kunnat förutses” i två år.
Simon har ett avtal med Ikea.
Simon kan ringa Ikea och reklamera.
Inte jag.
Vekar lite omständligt tycker jag. Kan inte Ikea bara haja så går det här mycket snabbare.
Ja, det kanske man kan tycka säger sura konsumetkvinnan, och suckar sådär trött på ett icke serviceaktigt sätt.
Ja. Det. Tycker. Jag!
Kaffemonstret
Kolla, jag kom på. Tänk om man inte fick kaffe på jobbet. Eller om det inte fanns hur mycket kaffe som helst på jobbet. Att man bara fick en kopp per dag eller så. Eller tänk om kaffet på jobbet inte var gratis. Att man fick pröjsa. Säg att man fick pynta fem kronor koppen. Eller att det infördes förbud mot att gå och hämta kaffe mer än säg sju gånger om dagen.
Asså.
Jag. Hade. Dött.
Hade. Blivit. Sååå. Pank.
Jag måste sluta vara så här djup och tänka så mycket.
Asså.
Jag. Hade. Dött.
Hade. Blivit. Sååå. Pank.
Jag måste sluta vara så här djup och tänka så mycket.
måndag 12 januari 2009
"Jag gick in i en dörr"
Igår hade Jäl sönder vår ugn. Han skulle rengöra den och körde något superhett kick ass-program. Men det funkade inte. Så allt blev svart.
Det var någon slags säkring. Jäl gick ut i hallen (skitsur) för att trycka säkringen på on igen. Då gick han in i en dörr.
DET VAR INTE JAG.
And that is the truth, the whole truth and nothing but the truth.
So help me God.
Eller någon annan högre makt.
Som kungen till exempel.
Det var någon slags säkring. Jäl gick ut i hallen (skitsur) för att trycka säkringen på on igen. Då gick han in i en dörr.
DET VAR INTE JAG.
And that is the truth, the whole truth and nothing but the truth.
So help me God.
Eller någon annan högre makt.
Som kungen till exempel.
Hej hej
"Hej hej".
Jag har en kollega som inleder alla sina mail så. Det stör mig någon helt enormt.
"Hej hej".
Vilken normal människa skriver så? Det låter utvecklingsstört. Som en mupp som är stressad. Jag fattar inte varför hon inte kan hälsa med bara ett hej? Vad är det för fel på "hej"? Inte nog med det. Hon har även någon slags felinställning på Outlooken som gör att alla bokstäver som är på en ny rad får stor bokstav. Jag har haft kontakt med henne sedan i våras och hon har fortfarande inte ringt någon slags IT-snubbe som kan ta bort det! Mitt jobb har fullt med små gulliga, helt sjukligt duktiga IT-snubbar som kan fixa. Jag blir rasande. Så fort jag ser att jag har ett oöppnat mail från "Hej hej" får jag en liten svettattack. Det är nästan som i höstas när jag fick min panikångestattack och trodde att jag skulle dö och gick hem och kräktes för att spänningshuvudvärken blev för mycket och jag inte orkade gråta längre.
Jag vill bara skrika rakt ut.
Men det som är absolut värst är att hon inte använder sig av punkter, kommatecken eller NYTT STYCKE överhuvudtaget. En mening skulle kunna vara såhär:
Nu har Emster Gått ner i vikt två och ett halvt kilo de senaste veckan de Senaste tio dgarna.
Ungefär så fucking illa skriver hon.
Och så kallar hon copyn för "copien".
Det är så ovärdigt att jag ska behöva läsa hennes skitmail med hej hej, obefintliga styckeindelning och stora bokstäver där de inte ska vara.
Varför skall jag straffas hela tiden? Jag är värd mer!
Jag har en kollega som inleder alla sina mail så. Det stör mig någon helt enormt.
"Hej hej".
Vilken normal människa skriver så? Det låter utvecklingsstört. Som en mupp som är stressad. Jag fattar inte varför hon inte kan hälsa med bara ett hej? Vad är det för fel på "hej"? Inte nog med det. Hon har även någon slags felinställning på Outlooken som gör att alla bokstäver som är på en ny rad får stor bokstav. Jag har haft kontakt med henne sedan i våras och hon har fortfarande inte ringt någon slags IT-snubbe som kan ta bort det! Mitt jobb har fullt med små gulliga, helt sjukligt duktiga IT-snubbar som kan fixa. Jag blir rasande. Så fort jag ser att jag har ett oöppnat mail från "Hej hej" får jag en liten svettattack. Det är nästan som i höstas när jag fick min panikångestattack och trodde att jag skulle dö och gick hem och kräktes för att spänningshuvudvärken blev för mycket och jag inte orkade gråta längre.
Jag vill bara skrika rakt ut.
Men det som är absolut värst är att hon inte använder sig av punkter, kommatecken eller NYTT STYCKE överhuvudtaget. En mening skulle kunna vara såhär:
Nu har Emster Gått ner i vikt två och ett halvt kilo de senaste veckan de Senaste tio dgarna.
Ungefär så fucking illa skriver hon.
Och så kallar hon copyn för "copien".
Det är så ovärdigt att jag ska behöva läsa hennes skitmail med hej hej, obefintliga styckeindelning och stora bokstäver där de inte ska vara.
Varför skall jag straffas hela tiden? Jag är värd mer!
fredag 9 januari 2009
Kulturåret 2009
2009 kommer att bli ihågkommet som konsertåret. Jag ska bli sådan konsertsnubba så det fattar ni inte. Värsta poppandan. Eller ja, kanske inte. Men jag ska hänga på konsert i alla fall (med en lätt, fräsch make).
2009 ska jag bli kulturtant. Jag skulle till exempel vilja våga bjuda hem Frasse och Peter Barlach att spela i mitt vardagsrum. Men jag är lite för småborgerlig. Så det får bli Sebastien Tellier, Titiyo, John Legend och Coldplay (yay, Coldplay!). So far.
Och kanske en tur ut till Landet för att checka ut det senaste.
2009 ska jag bli kulturtant. Jag skulle till exempel vilja våga bjuda hem Frasse och Peter Barlach att spela i mitt vardagsrum. Men jag är lite för småborgerlig. Så det får bli Sebastien Tellier, Titiyo, John Legend och Coldplay (yay, Coldplay!). So far.
Och kanske en tur ut till Landet för att checka ut det senaste.
Plötsligt händer det
Bettan har uttryck önskemål om att jag ska "ta med henne ut". Hon är mammeledig och kan bara prata om vilka olika färger hennes bebis bajs har. Hon blir tokig säger hon.
Vi går och simmar.
Nu kan Bettan prata om simningen i några veckor. Om att jag hade ny baddräkt. Att vi båda glömde att ta med oss body lotion (panik!). Att det var lite spännande innan vi visste om Bettans tio-gångers kort var slut eller om det fanns en gång kvar (det fanns det). Hon kan berätta att vi inte fattade hur man satte på duschen och att hennes baddräkt från Hasseludden redan är för stor (yay!).
Tänk vad intressant hon kommer att vara helt plötsligt.
Vi går och simmar.
Nu kan Bettan prata om simningen i några veckor. Om att jag hade ny baddräkt. Att vi båda glömde att ta med oss body lotion (panik!). Att det var lite spännande innan vi visste om Bettans tio-gångers kort var slut eller om det fanns en gång kvar (det fanns det). Hon kan berätta att vi inte fattade hur man satte på duschen och att hennes baddräkt från Hasseludden redan är för stor (yay!).
Tänk vad intressant hon kommer att vara helt plötsligt.
Jag – en bokstavskombination
Äpplet och Mike har varit fjällen. Äpplet krockade med en snowboardåkare och slet av en muskel. Så de kunde bara åka skidor en dag och fick åka hem tidigare. Vi möter dem på stan för en lunch på Tures:
Jag: Harduontvadhändehurmårduharduknark?
Äpplet: Va?
Jag: Harduontvadhändehurmårduharduknark?
Äpplet: Jag vet inte. Det är okej. Jag tål inte knarket. Spydde som en gris. Jag har bara alvedon.
Jag (besviket): Åh. Stackare. Inte ens när du har alla anledningar kan du kliva in i drogdimman. Fy fan vad orättvist!
Äpplet: Eh… Nä just det…
På vägen hem måste vi gå jättelångsamt för annars gör det ont i Äpplets skuldra. Det är säkert tjugoelva minus. Vi går ungefär lika snabbt som en bebis kryper.
”Åh, ser man på. Är det inte herr och fru Escargot som är ute och spatserar?” frågar jag.
Äpplet skrattar. Det gör ont och hon försöker att inte skratta men då får hon ett skrattanfall och börjar gråta av smärtan. Jag blir sjukt triggad. Skuttar bakom och börjar sjunga ”Lilla snigel”. Då måste Äpplet stanna för att återhämta sig. Hon kluckskrattar och gråter om vartannat. Som en crazy person! Det är sjukt kul.
Jag tar Jäl i handen och kör lite hoppsasteg, bara för att visa Äpplet och Mike hur snabbt vi kan skutta.
”Sista gången vi går på promenad med familjen Emsson/Jälström” säger Mike då. ”Jävla bokstavskombinationer.”
Jag: Harduontvadhändehurmårduharduknark?
Äpplet: Va?
Jag: Harduontvadhändehurmårduharduknark?
Äpplet: Jag vet inte. Det är okej. Jag tål inte knarket. Spydde som en gris. Jag har bara alvedon.
Jag (besviket): Åh. Stackare. Inte ens när du har alla anledningar kan du kliva in i drogdimman. Fy fan vad orättvist!
Äpplet: Eh… Nä just det…
På vägen hem måste vi gå jättelångsamt för annars gör det ont i Äpplets skuldra. Det är säkert tjugoelva minus. Vi går ungefär lika snabbt som en bebis kryper.
”Åh, ser man på. Är det inte herr och fru Escargot som är ute och spatserar?” frågar jag.
Äpplet skrattar. Det gör ont och hon försöker att inte skratta men då får hon ett skrattanfall och börjar gråta av smärtan. Jag blir sjukt triggad. Skuttar bakom och börjar sjunga ”Lilla snigel”. Då måste Äpplet stanna för att återhämta sig. Hon kluckskrattar och gråter om vartannat. Som en crazy person! Det är sjukt kul.
Jag tar Jäl i handen och kör lite hoppsasteg, bara för att visa Äpplet och Mike hur snabbt vi kan skutta.
”Sista gången vi går på promenad med familjen Emsson/Jälström” säger Mike då. ”Jävla bokstavskombinationer.”
onsdag 7 januari 2009
Som kidsen
Kan min kille haja att jag så _inte_ orkar kolla dollarpriset varje dag på text-tv. *fetgäspar*
tisdag 6 januari 2009
*undrar*
Igår var Ia här. Vi skulle egentligen gå ut och ta ett glas vin men det var för kallt. Och vi är för fattiga. No money efter jul. Så vi satt och mindes tillbaka. The good old days. När man själv va en av kidsen. Hängde med. Nu gör man ju inte det. Ia berättade om sina kids på jobbet och hur extremt bakis hon blev av att försöka hänga med i tempot när de hade fest. Det funkar ju inte inte längre. Hon är tant jämfört med dem. Det är vi båda två. Som bevis på vår tantighet kan jag nämna att man efter middagen fick en Martini med en massa is och en skvätt citron i(alltså inte en Drya utan en Martini). Tantdricka. Sist vi drack Martini var för några somrar sedan när vi var hemma hos Ias föräldrar i Borran. När vi hade druckit tillräckligt många gick vi ut på piren och tjuvringde till en kille Ia var kär i. Så tuffa.
I alla fall. Vi satt och snackade om att kidsen idag är så bra på multitasking. De kollar på tv samtidigt som de pratar i telefonen, samtidigt som de skickar ett sms, samtidigt som de har typ åtta fönster öppna på datorn och där chattar de och spelar spel och hänger på Fejan och Gud vet allt. Vi hänger inte med längre. Vi bara "åh msn vad häftigt". Som en grandma!
Vi skäms.
Och kidsen har ett helt nytt språk. De skriver typ så här:
Kalle är så himla fin *kär*.
Eller det kanske blev fel. Jag vet inte. Hur gör man undrar jag och Ia? Vi vill också kunna änvända stjärnorna. Vi vill lära oss. Ta det till "the next level" som Tyra Banks skulle säga.
I alla fall. Vi satt och snackade om att kidsen idag är så bra på multitasking. De kollar på tv samtidigt som de pratar i telefonen, samtidigt som de skickar ett sms, samtidigt som de har typ åtta fönster öppna på datorn och där chattar de och spelar spel och hänger på Fejan och Gud vet allt. Vi hänger inte med längre. Vi bara "åh msn vad häftigt". Som en grandma!
Vi skäms.
Och kidsen har ett helt nytt språk. De skriver typ så här:
Kalle är så himla fin *kär*.
Eller det kanske blev fel. Jag vet inte. Hur gör man undrar jag och Ia? Vi vill också kunna änvända stjärnorna. Vi vill lära oss. Ta det till "the next level" som Tyra Banks skulle säga.
Skrivkramp
Har skrivkrampen Orvar: ingenting är tillräckligt roligt, störande, gulligt, intressant eller töntigt att skriva om. Det känns jättekonstigt. Jag (JAG) har ingenting att säga. Är nollställd.
Jaha. Så påven tycker att homosexuella skall jämföras med AIDS. I vanliga fall hade jag raljerat i minst sexhundra ord om hur förbannat jävla skitvärdo det är att en gammal gubbe som är tre steg från döden överhuvudtaget får uttala sig. Stackars alla satar som tror på honom.
Men jag orkar inte.
Och i vanliga fall hade jag åtminstonde nämnt att jag tycker att "Recollection" är ett ganska konstigt (läs töntigt) namn att ha på en platta. Tycker Magnus Carlsson att det är coolt eller vad? Det är det inte. Han och hans hårimplantat är så passé.
Men jag orkar inte bry mig. Who cares liksom.
Och normalt hade jag kanske kluddat ner en rad eller två om vilken pinsam rulle "Australia" är. Ointressant kulissfilm där den verkligt intressanta storyn blev något slags sidospår för att göra rum för Kidmans ego. Hon har redan spelat den här rollen tusen gånger. Vi vet redan att hon är fullt kapabel att spela stiff överklassdam som hamnar i en ovan situation men som efter några små missöden blir ett redigt kvinnfolk som minsann kan ta hand om sig själv.
Men jag har ingen lust. Inte värt energin på nåt sätt.
Och för all del. Hade jag inte varit ur gängorna hade jag kräkits ut mitt förakt mot årets "stjärnor" som tillbringar några patetiska fylledagar tillsammans på ett slott. Till exempel skulle jag kanske skriva att jag tycker att det är direkt motbjudande att se förvirrade tanten Dellert sitta och dynga till på rödvin och inte ha minsta aning om vad konversationen handlar om.
Men jag vill inte.
Det enda jag vill berätta för er är att jag (JAG) har gått ner två kilo!
Så jävla bra start på året!
Jaha. Så påven tycker att homosexuella skall jämföras med AIDS. I vanliga fall hade jag raljerat i minst sexhundra ord om hur förbannat jävla skitvärdo det är att en gammal gubbe som är tre steg från döden överhuvudtaget får uttala sig. Stackars alla satar som tror på honom.
Men jag orkar inte.
Och i vanliga fall hade jag åtminstonde nämnt att jag tycker att "Recollection" är ett ganska konstigt (läs töntigt) namn att ha på en platta. Tycker Magnus Carlsson att det är coolt eller vad? Det är det inte. Han och hans hårimplantat är så passé.
Men jag orkar inte bry mig. Who cares liksom.
Och normalt hade jag kanske kluddat ner en rad eller två om vilken pinsam rulle "Australia" är. Ointressant kulissfilm där den verkligt intressanta storyn blev något slags sidospår för att göra rum för Kidmans ego. Hon har redan spelat den här rollen tusen gånger. Vi vet redan att hon är fullt kapabel att spela stiff överklassdam som hamnar i en ovan situation men som efter några små missöden blir ett redigt kvinnfolk som minsann kan ta hand om sig själv.
Men jag har ingen lust. Inte värt energin på nåt sätt.
Och för all del. Hade jag inte varit ur gängorna hade jag kräkits ut mitt förakt mot årets "stjärnor" som tillbringar några patetiska fylledagar tillsammans på ett slott. Till exempel skulle jag kanske skriva att jag tycker att det är direkt motbjudande att se förvirrade tanten Dellert sitta och dynga till på rödvin och inte ha minsta aning om vad konversationen handlar om.
Men jag vill inte.
Det enda jag vill berätta för er är att jag (JAG) har gått ner två kilo!
Så jävla bra start på året!
fredag 2 januari 2009
Ny start
Inser att dieten börjar idag. Inte imorgon: idag. Det går helt enkelt inte att skjuta upp längre. Jag hade sjuka sjuka mardrömmen inatt. Mamma hade typ femton vackra femtiotalsklänningar på vinden. Inte en endaste liten skavank. Men pucko morsan slängde dem (vilket gör att jag borde fattat att det var en dröm. Hon slänger aldrig något: född i efterkrigstider = tokig hamster). Jag hittade klänningarna men kunde inte dra upp dragkedjan för jag hade ätit för mycket på nyår.
Jag. Värsta. Tjockisen.
Fan.
Jag vill vara en sån där "asså jag kan äta hur mycket som helst jag är pinnsmal ändå oj oj, tre kilo choklad till frukost jag har nog gått neeeer ett kilo nu". Livet är så orättvist. Jag har typ omvänd bullemi. På tal om det: Jäl tror att det heter ätsvårigheter och inte ätstörningar. När jag rättade honom förstod han inte skillnaden. Men det är ju lätt att inte behöva veta skillnaden när man är en sådan där "jag kan äta hur mycket som helst jag är värsta sjuksmala ändå och smäller i mig fettdrypande kebab och gyros (inkl pommes frites) hela jävla tiden medan min flickvän får leka fucking kanin och äta sallad, no dressing, och så kan jag dricka öl eller varför inte 40 %ig grädde till maten". Men nu är jag inte sån. Jag är mer: Hjälp! Det luktar chips jag kommer gå upp ett kilo runt höften om ingen dödar chipsen, ja jag vet att det bara är 200 gram chips i en chipspåse jag går ändå upp ett kilo bara av att vara i närheten, det är sjukt men nu är det så och jag säger bara det tack gode gud (?) att det inte finns vitt bröd eller pasta i närheten för då hade min mage spruckit av fetma".
Kul.
Men nytt år innebär ny fresh start. Så då gör jag det.
Jag. Värsta. Tjockisen.
Fan.
Jag vill vara en sån där "asså jag kan äta hur mycket som helst jag är pinnsmal ändå oj oj, tre kilo choklad till frukost jag har nog gått neeeer ett kilo nu". Livet är så orättvist. Jag har typ omvänd bullemi. På tal om det: Jäl tror att det heter ätsvårigheter och inte ätstörningar. När jag rättade honom förstod han inte skillnaden. Men det är ju lätt att inte behöva veta skillnaden när man är en sådan där "jag kan äta hur mycket som helst jag är värsta sjuksmala ändå och smäller i mig fettdrypande kebab och gyros (inkl pommes frites) hela jävla tiden medan min flickvän får leka fucking kanin och äta sallad, no dressing, och så kan jag dricka öl eller varför inte 40 %ig grädde till maten". Men nu är jag inte sån. Jag är mer: Hjälp! Det luktar chips jag kommer gå upp ett kilo runt höften om ingen dödar chipsen, ja jag vet att det bara är 200 gram chips i en chipspåse jag går ändå upp ett kilo bara av att vara i närheten, det är sjukt men nu är det så och jag säger bara det tack gode gud (?) att det inte finns vitt bröd eller pasta i närheten för då hade min mage spruckit av fetma".
Kul.
Men nytt år innebär ny fresh start. Så då gör jag det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)