Jäl har ont i ryggen. Jag har sagt (i nio månader) att han bör gå till en naprapat. Jäl vägrar. Ryggen blir värre. Jäl stelare. Jag tycker att Jäl borde börja träna. Nej, han ska vila sig i form. Jag tycker att han borde börja stretcha. Det är för mesar och dessutom har han inte tid. Jäl kan inte röra nacken. Jag lägger fram förslaget om naprapat igen. Jäl surar. Han tänker inte gå till någon humbug-mambo-jambo-naprapat! Så det så!
Jäl vill istället att vi ska hitta på egna huskurer. Fungerar minst lika bra tycker han. Jag är mer tveksam. Jag kan väl gå på hans rygg? Inget skämt. Han vill det. Så jag gör det. Jag går. Det knakar. Jäl stönar. Sen sover han på golvet i vardagsrummet. Ända tills balle-grannen börjar spela musik. Då kommer han in och lägger sig bredvid.
Jag låtsas att det är för att han saknade mig…
2 kommentarer:
Haha! Jag får gå på min sambo också. Fast det brukar fungera ganska bra. Man får liksom gå rätt mjukt. Och på rätt ställen. Bäst vore om man var en sån kinesisk liten flicka med åtsnörda fötter, tror jag...
Ja tänk om man kunde få vara så fjäderlätt och näpen :-)
Skicka en kommentar