Nu har han åkt. Jag kramade honom jättehårt, ville inte släppa taget och sa att jag kommer sakna honom så mkt att mitt hjärta kanske brister. Han sa att jag skulle skärpa till mig, att det bara är två dagar och att jag inte ska försöka ge honom dåligt samvete, att han måste kunna åka bort två dagar utan att få dåligt samvete.
Jag följde med honom ut på gatan och krävde hångel. Jag vill ha offentligt hångel sa jag och tryckte mig mot honom. Han gav en puss. Lite kram och lite puss. Jag försökte köra in min tunga i hans mun men han stretade emot. Vi står mitt i gatan sa han. Det är romantiskt svarade jag. Ta det lite lugnt nu. Så sa han. Men du är ju så snygg och jag kan inte släppa för jag kommer sakna dig så mkt sa jag. Jag lyckade nästan klämma fram en tår. Vi har ju gått igenom det här sa han då. Släpp nu.
Men jag då ylade jag.
Men jag då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar