En annan människa

Igår träffade jag mitt ex. Tänk vad sjukt sånt är. Där sitter jag och pratar med hans fru. Hon säger att jag ska hälsa hem till min man. Jag svarar att det ska jag göra. Jag sitter brevid exet och frågar lite om hans jobb, hur de trivs i New York och om det ska bli kul att flytta hem. Vi kommer fram till att min pappa och hans lillasyster nog kommer att bli kollegor i höst. Vi pratar lite om hans mamma.

Jag funderar över hur civilserade vi är. Vi som brukade bråka så mycket att det kändes som att min kropp skulle explodera och implodera på samma gång av ilska och frustration.

Om man bortser från mig själv och exets fru så är alla fulla. Både hon och jag är chaufförer. Vi är ute hos Felicitas och Krille. Det är trettioårsfest men vi festar som när vi var tjugo. Jag har roligt och dansar och skojar med dem. Många av de som inte känner mig tror att jag är full. Jag presenterar mig som "Terrtu" för några av de som kommer. Det är ett gammalt internt skämt från en gång när Fredde ringde till Mackan och låtsades vara Terrtu, Philles mamma. Vi leker bonnläppar och har "globänk" när det kommer folk, folk som är uppklädda och har klackskor.

Efter tolvslaget blir alla vansinnigt fulla och det blir långsamt att vara den som är nykter. Vi har lyssnat på samma skräpiga låt med Petter fyrtioelva gånger och varje gång jag försöker byta låt går någon fram och sätter på den där låten igen. Orka det liksom. Jag orkar inte så vi åker hem. I bilen säger Ia att han är väldigt trevlig, exet. När hon säger det inser jag att jag faktiskt inte känner honom. Inte längre. Men jag tror på något sätt att människor inte ändras så mycket, så jag tycker att jag känner honom ändå. Därför svarar jag inte att "ja, han är trevlig". Utan jag minns hur han var. Jag blir småsint och säger att "ja, han är mycket trevlig men med psykopatiska drag som inte når solens ljus och man inte är tillsammans med honom". Jag säger det jag insåg för flera år sedan, att han och jag aldrig skulle ha blivit tillsammans, för vi hade verkligen kunnat vara bra vänner. På riktigt bra vänner. Men vi förstörde det genom att förvirra vänskap med kärlek.

Men när jag sitter där i bilen funderar jag på om han faktiskt inte har förändrats. Han har blivit äldre. Det har hänt saker i hans liv. Saker som påverkar. Jag tror nog att den där empatiska sidan har utvecklats i rätt riktning nu. Så här sju år senare kan jag nog, för första gången, säga att han är en bra kille. Tro på det. Och mena det fullt ut och utan tillägg.