Jag håller på att bli en katt

Det börjar gå till överdrift. Det här med att jag gillar katter. Jag gillar verkligen katter supermycket. De är mitt bästaste djur. I absolutely love cats.

På fritiden brukar jag öva på att jama. Jag har blivit rätt duktig faktiskt. Inte för att skryta men jag har faktiskt det! Jag kan få andra katter att mjaua tillbaka och få hundar att titta sig intresserat omkring.

När jag kommer hem från jobbet säger jag "miao!" till Jäl. Inte "hej". Och jag säger "miaooooo" på morgnarna när jag sträcker ut mig (som en katt). Ibland på dagarna går jag in på google och söker på "kattunge". Kollar på bilderna och skrattar lite. Jag pratar rätt mycket om Rasse fast det är typ fem år sedan han försvann. Alltid har jag en liten lustig historia om Rasse - världens roligaste katt - på lager. Pang, pang, jag kan ta fram dem utan förvarning!

Mitt roligaste som jag och Jäl gör tillsammans är när han härmar en katt. Det är skitroligt och jag skrattar så jag storknar. Får ont i magen så rolig är han. Och visst, jag erkänner, det är lite psycho. Men det är ändå under kontroll kan jag tycka.

Fast idag på jobbet. Jag tänkte mig inte för. Sitter på ett möte och luften tar slut i rummet så jag blir lite trött. Måste gäspa. Kan inte hålla inne gäspen. Jag sträcker på mig: kastar upp händerna i luften och vrider mig åt sidan.

Och mjauar.

Jag m j a u a d e på jobbet. På ett möte!

Det blev helt tyst. Jättejättejätteknäpp stämning. Gubbarna bara stirrar, fattar ingenting.

Panik!

"Hahahahaha" skrattar jag hysteriskt. "Det är det nya. Kidsen gör det hela tiden. Everybody wants to be a cat! Mjau, mjau."

Fortsatt gubbstirr.

Jag: Eh... skämta bara fattar ni väl!

(Fuck.)