Jag och Nita står borta hos Cissi och Mallan och diskuterar nytt säljstöd till en av våra säljkårer. Vi tycker lite olika, det blir lite högljutt. Men av någon anledning är jag ganska tyst. Jag känner mig matt. Helt plötsligt känner jag hur det börjar pirra i vänster hand. Den somnar och fingrarna svullnar upp. Jag tar av mig ringen. Får knappt av den. Det börjar göra ont. Jag slår handen mot knät. "Fan" säger jag. "Min hand har somnat". De andra tittar upp på mig. Då känner jag att hela armen börjar somna, det pirriga vandrar uppåt, efter ett tag har baksidan på huvudet somnat och det börjar vandra ner på vänster sida av ryggen, ner på rumpan, ner på baksida lår. Det gör ont. Jag kan knappt röra mig, jag kan inte greppa med handen. Känslan är obekant och jag börar att bli rädd. Jag får rådet att ringa Företagshälsan. Det här låter ju bara för skumt. Jag ser att de andra nästan tror att jag hittar på. Men det gör jag ju inte! Jag lommar iväg ocg ringer. De vet inte alls vad det kan vara (vem är chockad?) och rekommenderar mig att uppsöka akuten.
Ser på skärmen till datorn att ett mail från Jäl trillar in. Jag läser det inte utan trycker på svara på en gång. "Går till Cityakuten nu" skriver jag och trycker på sänd.
Jag får inte luft. Hela min värld brakar samman. Jag viker mig framåt och tårarna rinner okontrollerat. Jag drar efter andan men får inte in någon luft. Jag sjunker ihop på golvet, jämrar mig, gungar kroppen i en icke existerande takt. Precis då kommer chefen in. Han tar tag i min arm, drar med mig in på hans rum. "Vad händer?" frågar han mig. Jag bara skakar på huvudet och tårarna fortsätter att rinna. "Jag vet inte" svarar jag sanningsenligt. Jag förklarar att jag var på väg till cityakuten när han kom för det pirrar i vänster sida. Vänster sida är borta!
Nita följer med mig. Väl där kommer Jäl inspringande (min bästaste bästaste Jäl). Jag får komma in till läkaren efter bara några minuter. Han konstaterar rätt snabbt att det inte är något medicinskt. Det här är stress. Jag har fått en panikångestattack. Jag bör stanna hemma några dagar. Bara ta det lugnt, OK?
Jag.Har.Fått.En.Panikångestattack? Vad menar han? Jag förstår inte.
Jäl tar mig under armen. Vi går hem. Vi går för jag vill få frisk luft.
Jag mår så illa. Jag har så ont i huvudet.
När vi kommer hem går jag och lägger mig. Kan inte sova. Har aldrig haft sådan huvudvärk förut. Efter en timma kravlar jag mig till badrummet och spyr.
Jag är så matt.
Jag är så ledsen.
Jag är inte jag. Det här är inte jag. Var är jag nu när jag uppenbarligen inte är här?
Hjälp.
7 kommentarer:
stor bamsekram. vila upp dig ett par dagar och jag hoppas du känner dig bättre snart. man måste lyssna på sin kropp
Aj. Fick det också nån enstaka gång när det var som jobbigast med exet. Men jag hade haft kompisar som upplevt samma sak och hade således turen att förstå vad det handlade om.
Ser det som kroppens sätt att tala om för dig att "men vafan det här funkar inte, ta och lugna ner dig lite." Var inte rädd men ta det på allvar. Ta väl hand om dig, vila och se till att ladda lite positiv energi från människor och saker som får dig att må bra.
*Stor Kram*!
Men gumman?!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Älskade, älskade du!!! Usch, jag läser med tårar i ögonen. Lovalovalova att vara rädd om dig!! KRAM!
Karro: Gulle, kram på dig med!
Ninde: Ja, man får sig en tankeställare. Kram!
Felicitas: Kram gumman, du behöver inte vara orolig - du känner ju mig. En liten gummiboll som snart studsar tillbaka!
Alltså inte bra. Man måste ta det lite lugnt ibland.
Sen så tycker jag att Jäl skötte sig exemplariskt. Jag ska inte hacka på att han är rädd för högljudda-musikspelar-tanten något mer.
Oj. Det där inte bra alls ju. Hoppas du kan ta några steg bort från den där gränsen man knuffas mot hela tiden. Du måste lova att vila. Minst hela helgen! Det är okej att vara utklädd och vila samtidigt. Kram
A: Ja visst var han bra!
S: Ska vila massor. Promise. Kram
Skicka en kommentar