Brett

Jag och Jäl är på Chinateatern. Brett Anderson ska spela. Vi är förväntansfulla. Kanske mest jag som obsessade över Suede något enormt på nittiotalet. Han var jättesexig då. Jätte verkligen! Han kommer säkert att vara det nu med. Och som han sjunger! Åh vad bra det ska bli tänker jag. Precis vad jag behöver efter en förskräcklig dag på jobbet.

Brett kommer in. Han ser lite uttråkad ut. Och gammal. Och inte så sexig. Inte sexig alls faktiskt. Usch, det här börjar inte bra. Brett sätter igång. Sjunger gudomligt. Men efter fyra exakt likadana låtar som dessutom är väldigt deppiga börjar jag tänka på jobbet igen. Och lågkonjunktur. Jag är trött. Och Brett fortsätter att sjunga samma låt om och om igen. Jag kollar klockan. Kvart i nio. Då meddelar Brett att han ska ta en paus. Så gammal har han alltså blivit. Han har ingen aning om att han har sjungit samma låt i fytriofem minuter. Men nu är han trött och måste ha paus. Jag frågar Jäl om vi ska gå. Men Jäl vill inte. Det kanske blir bättre. Vi stannar. Jäl säger att är inte Brett en blandning mellan Mads Mikkelsen och Fredrik Wikingson? Jo mest Fredrik. Vi undrar om de två inte är bästa kompisar för Brett verkar ha lånat Fredriks jeans.

Efter pensionärspausen fattar Brett att alla egentligen bara vill höra gamla Suedelåtar. Han kör några stycken och vill att vi ska stå upp och klappa och sjunga med och så. Han påpekar det flera gånger, att vi får göra det om vi vill. Jo, vi hajar, men du har blivit gammal, grå och har fula jeans och vi har haft en skitdag och vill inte ställa oss upp när du inte ens anstränger dig! Nu har jag tröttnat på dig Brett. Och du, jag vet inte ens var jag har din autograf sen sist vi sågs. Nu går jag och min kille hem. Hej då Brett. Hej då forever!