onsdag 3 oktober 2012

The final countdown

Nu är det vecka 35+2 eller 35+3, beroende på vilken av gravidapparna jag litar på. Jag börjar oroa mig för förlossningen. Även om det kanske finns en viss sanning i att ”man glömmer” jobbiga saker, till exempel outhärdlig smärta under en förlossning, så visar det sig att när det närmar sig igen, ja då kommer man ihåg. Helt plötsligt får jag flashbacks, fragment av minnen. Detaljer dyker upp. Saker jag sa. Och jag minns smärtan i kroppen.
Nu är jag rädd. Jag vill inte föda barn. Jag vill inte heller göra ett kejsarsnitt. Jag tror jag skulle kunna snacka mig till ett med tanke på att jag bröt svanskotan när jag födde Didi. Men jag tycker det verkar läskigt. Läskigare än att föda? Ja. Jag tror det.
Jag är otroligt trött på jobbet. Dels rent fysiskt. Jag är trött, matt, orkar inte. Men jag har även tröttnat. Det är fortfarande inte klart med en ersättare till mig, jag har inte kunnat trappa ner något, har ingen att lämna över arbetsuppgifter till. Och jag blir indragen i rekryteringsprocessen. Jag känner att jag får ta ett lite större ansvar än vad jag vill där. Jag vill inte rekrytera min ersättare. Det ska en chef göra. Tycker jag. Jag vill inte ha den pressen på mig: att hitta rätt person.
Daisy har blivit ”mammig”. Hon kör med mig. Typ vägrar hjälpa till att ta på sig skorna. Och jag är för tjock för att kunna ta på henne skorna utan att klämma ihjäl magen eller trilla ner på rumpan på golvet och sedan ha fem svettiga minuter då jag försöker ta mig upp medan hon springer runt och kastar stövlar och skrattar hysteriskt. När jag väl tagit mig upp kastar hon mössan osv. Men hon är också ängslig så fort jag viker från hennes sida. Jag kan knappt lämna på föris, eller hämta för den delen. Hon blir så känslosam. Kastar sig på marken och gråter. Vi som alltid haft det sjukt smidigt med att natta henne eller lägga för vila har nu en ”process” varje kväll. Och med ”vi” menar jag ”jag”. För om Jäl lägger henne är hon nöjd och somnar på en gång. När mormor och morfar var här igår och passade henne (jag och Jäl var ute och åt) hade hon bara sagt ”gonatt” efter tandborstningen och gått och lagt sig själv. Alltså?
På nätterna har jag förvärkar. Jag visste inte att det var förvärkar. Jag har mest konstaterat att jag vaknar av ”mensvärk”. Men BM börjar bli irriterad på mig. Hon menar att förvärkar på nätterna, i mitt fall, antagligen tyder på för tuffa/stressiga dagar. Jag ska trappa ner tycker hon. Och jag börjar känna själv nu att det inte riktigt går ihop sig. Men hur trappar man ner när man inte har någon att lämna över till?
Jag jobbar nästa vecka också.
Nästa vecka bara. Sen.
(Sen ska jag förneka att jag ska genomlida smärtan av att föda barn)
Nedräkningen har börjat.



7 kommentarer:

Johanna sa...

Du BRÖT svanskotan?! Herregud alltså. Är så sjukt impad av alla kvinnor i hela världen som fött barn. Och är ganska livrädd inför den dagen jag ska göra det, när det än må bli, men trots skräcken hoppas man ju ändå på att få vara med om det.

Är ju iaf en go bonus att man får en bebis efteråt, som är ens egen!

(Men om jobbet: behöver du gå hem redan nu så GÖR DET. Hälsan är ju viktigare än jobbet, och har de inte fixat ersättare en vecka innan du ska sluta är det inte ditt problem.)

emster sa...

Jag håller med dig om allt. Men är tydligen en riktig mes i verkliga livet som inte vågar säga ifrån :(

Pea sa...

kan du inte bli sjukskriven då? så kan du skylla på det typ.

håller med ovanstående, hälsan är viktigare än jobbet!

emster sa...

pea: jag håller också med. är född mes bara. :-( men jag ska - SKA - skärpa mig och säga ifrån.

Camilla sa...

Håller med föregående talare om att antingen säga ifrån på jobbet eller helt sonika gå hem redan nu. Vem din ersättare blir är ju, som sagt, inte ditt bekymmer. Du skulle ju i princip kunna föda redan nu - vad skulle de göra då då? De måste ju vara förberedda på att du kan försvinna från jobbet innan det är planerat liksom.

Nu är du ju stressad och det ligger säkert en hel del i det din bm säger, men det är även sjukt vanligt att man får mycket förvärkar med barn nr. 2 (typ som att kroppen ba: "åh fan, det här känner jag igen, men vad sjutton var det jag skulle göra? Så här? Så här då? Eller så här? Bäst en tränar och ligger i!"). Så du skulle möjligtvis ha lika mycket förvärkar även om du tog det lugnt. Bara så att du vet ifall det inte lugnar ner sig bara för att du gör det.

emster sa...

camilla: skönt att veta, det där att det kan fortsätta ändå.

Colombialiv sa...

Hoppas att du får sluta i tid. Det verkar ju lite oansvarigt av ditt jobb, faktiskt.

Jag var förresten också räddare för kejsarsnitt än för förlossning. Sen blev det kejsarsnitt ändå, och det sög, men det var inte så farligt som jag varit rädd för.