Min d-vitaminbrist och allmänna tröttma har gjort att jag (liksom alltid när jag är less) suktar efter ett enkelt liv på landet. Jag vill inte ha en karriär. Jag vill bara gå hemma och lalla och ha naturen om knuten. Leva i gamla jeans, smutsig skjorta, tofs i håret (måste spara ut håret inför flytt), gröna gummistövlad (EJ Hunter) och ha fräknar året om.
När jag flyttar till landet ska jag bli ”bohem”. Måla, sticka, skriva, gå på promenader, lyssna mkt på radio och ”grammofon”, läsa slitna gamla böcker och sitta framför brasa med virkad filt över benen. Fundera över livet. Ej ha bråttom.
Jag ska göra om alla stall och uthus till gästhus på tomtem och få massor med långväga gäster. Middagar med vänner = långkok och rötjut och tända stearinljus i hela huset. De står i gamla vinflaskor, ej i dyra ljusstakar från designföretag.
Finns inga lekparker pga ungarna leker i skogen och är lyckliga etc.
Är allt stabilt, typ inget förändras. Samma tant på ica varje dag.
Vi har en åkgräsklippare men vi använder den inte. Vi använder den handdragna och skrattar åt att vi var så dumma stadsbor som köpte en åkgräsklippare. Typiskt nybörjarfel.
Familjen skaffar en katt. Den ska heta George efter George Costanza.
8 kommentarer:
Kan vi bli ihop då? Jag vill också leva det där livet.
Kan vi väl.
Schyrre du!
Puss! (eller vad säger man till en blivande fru?)
puss känns lämpligt. puss puss!
Fetgilla. Du har ju redan en fru men vi kanske kan bli grannar? Med LÅNGT emellan alltså. För så är det på landet.
Gärna. Vi kommer över till varandra och fikar. bara hembakt. och så lånar vi en skopa socker eller ett par ägg vid behov.
Ja alltså, så tänker jag ofta! Tex tänker jag så när min kusin i Hylte (där bor 11.000 inv typ) pekar på det där fantastiska huset med den inredda ladan och den JÄTTEstora trädgården precis vid sjön (som ligger vid vår sommarstuga), och säger "det där huset inkl allt kostar väl runt en miljon". Typ samma som man får en etta för i stan. När jag tänker på det tänker jag att jag vill bo där på landet och vara idyll every day resten av mitt liv.
Sen kommer jag på att jag skulle få panik och att jag sagt till min sambo att jag vägrar bo med än 10 min med bil från stan den dag vi köper hus. Såatte. Vi får väl se vad framtiden bringar...(Sorry för lång monolog.)
Alltså det är ju nästan så jag lever nu, på riktigt! Ibland kommer jag på mig själv med att tänka "Just ja, jag ska ju in till stan idag. Kanske borde fixa håret och byta kläder först". Älskart! Fast ibland får jag lite storstadsabstinens...
Skicka en kommentar