onsdag 11 april 2012

När hjärtat spricker

Det absolut sorgligaste med hela förskolegrejen är att Dejan var så otroligt positiv och glad under inskolningen. Hon tyckte att allt var spännande. Kramade försskolläraren flera gånger, det vill säga stod vid mitt ben, tittade upp på henne (Anna) och sedan sprang fram och kramade henne hårt, hårt.
Allt de gjorde på föris sög Dejan i sig. När Anna visade sin ”hemliga låda” och plockade upp saker ur den, kunde Dejan inte stå stilla, så spännande var det.
 Allt med föris var fantastiskt.
Sen började vi ”vinka hej då”. Och Dejs förstod att vi inte alltid tänkte vara där med henne. Vi tänkte gå, utan henne.
Besvikelsen i hennes ögon, vill inte veta, minnas, se den.
Sedan följde dagar när Dejan började gråta redan hemma, när vi hämtade overallen på morgonen. Gråten kulminerade sedan i host-med-kräkreflexer vid hej-då-vinkandet.
Hämtningarna. När hon såg oss sjönk axlarna ner och tårarna började rinna. Hon sprang med uppsträckta armar och ville inte bli nedsatt på golvet igen, klamrade sig fast som en liten apunge.
Men igår började det alltså vända. Hon blev ledsen när jag kom, men inte förtvivlad. Hon var glad igen redan på vägen ut, lekte lite på vägen till hallen, hoppade upp i en soffa. Och imorse började hon alltså inte gråta förrän vi kom in på själva avdelningen. Ett stort framsteg från att börja grina hemma redan i soffan när hon ser att vi hämtar overallen.
Det går åt rätt håll. Men det gör ändå ont.

9 kommentarer:

It's all gonna be fine sa...

<3 vbm.

emster sa...

<3 <3 <3

Hanna sa...

Du skriver så fint! Thanks for sharing.

Colombialiv sa...

Aj i hjärtat!

emster sa...

gullungar!

emdu sa...

That's it! Ringer och tackar nej till vår plats i förskolekön nu. Nej men allvarligt talat så blir det säkert jättebra för er (och för oss också, fast jag får vänta tills 1/8). En stor omställning! Men bra. Kram till er!

emster sa...

emdu: det kommer säkert gå TOPPEN. och det blir kanon här med säkert. men det är inte så kul just nu :-(

Johanna sa...

Åååh, fy farao vad jobbigt. Men troligtvis är det allra värst för er, jag tror det faktiskt. Det är kanske en liten tröst ändå? Rätt vad det är kommer hon ju älska föris och då glömmer hon det här.

emster sa...

ja det går faktiskt bättre redan nu! :-)