Tillbaka på jobbet

Bonjour, meine Damen und Herren. Have you missed me?
Fy fan vad pissigt det är att vara tillbaka på jobbet. Jag går omkring med iskall blick och sammanpressade läppar och bara hatar. Asså på riktigt jag ba osar hate. Folk försöker skämta med mig och jag sitter så där stel och rak i ryggen och rör inte en min och helt sakligt ba ”jag tror inte att vi har samma ’humor’”.

Folk är idioter. Så är det bara.

Och snart smäller det. Ska ha ”coachsamtal” med chefen på fredag. Urlöjligt. Vadå ”coachsamtal”? Kan vi kalla det vad det är: ett onödigt avrapporteringsmöte! Men den här gången ska jag gnälla av mig. Totalt! Jag ska ba ”jo du chefen, kul att du frågar, jag ska minsann tala om för dig hur det är: FÖR JÄVLIGT! Hör du det, ingenting fungerar, det är rörigt, jag vill inte att dina andra sk anställda ska komma till mig och be mig göra saker, de håller inne på information vilket gör att man aldrig kan börja jobba och… PISS I HELVETE!” *yyyyyl*

Jag börjar nästan grina när jag tänker på hur hemskt jag har det. Nu kanske ni blir så där pretto och ba ”åh det finns massa stackars barn som svälter och fattiga utan hem som är drabbade av jordbävning och bla bla”. Visst, stackars ungar och fattiga. Men jag då? Jag måste stå ut med idioter - i d i o t e r - på jobbet! Är inte det värre??

Nu har det gått ngt jävla larm här också så det bara tjuter överallt. Inkompetenta jävla halvmänniskor som inte ens kan öppna dörren på rätt sätt!
Fy fan.

*snyft*