På jobbet har jag tagit armkrok med en småbarnspappa när det
gäller träningen. Vi bestämde i fredags (efter ett glas bubbel) att vi
1)
Skulle packa träningsväskan i helgen
2)
Skulle ta med oss den på måndag
3)
Känna efter ordentligt på måndag om vi ville
träna. Annars träna på tisdagen men absolut senast på onsdagen.
Det känns bra att armkroka med den här kollegan. Jag känner
att vi är på samma nivå, att vi förstår varandra. Hans två barn är precis lika
gamla som mina kottar. Då liksom fattar man hur det är med total utmattning och
skör rygg. Och man kan peppa varsamt. Inte som TT på jobbet som ba ”TJEEEENA
Emster, du ser ju ut att vara i fin form, ska du med till gymmet?!?!” (tror
inte han var ironisk, tack och lov) och jag ba ”eh… nej?” och han ba ”att sköta
träningen är nog så viktigt som att sköta kosten vettu” och jag ba ”Sluta
prata. SLUTA PRATA MÄNNISKA!”. Okej, jag sa inte så. Jag bara nickade och sa ”nästa
vecka”. För det är viktigt att inte börja för tidigt kan jag känna. Dessutom är
TT en sån där träningsmänniska som öppnar ytterdörren i bara kalsongerna och
lägger ut bilder på sig själv i bar överkropp på fejsbox. En väldigt, väldigt
rolig och trevlig prick. Men dock en träningsmänniska. Kan inte relatera.
Men den här andra snubben. Vi kan liksom lite försiktigt
stötta varandra. Utan press. Vi kan ta våra omsorgsfullt packade gympapåsar och
slå följe till gymmet. Vi kan säga saker som ”det ser bra ut” på gymmet och
fnissa i smyg. Tillsammans.
Det är mycket viktigt att ha en sån träningskompis.
Nu måste jag gå runt på avdelningen och ragga vattenflaska. Hörs
sen, yo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar