Idag på lunchen gick jag förbi PUB. En helt förtvivlad kvinna satt på huk och försökte prata i en mobiltelefon, men hon fick liksom bara fram läten. Två personer stod bredvid och klappade henne på ryggen. Hon verkade inte märka det. Hon bara fortsatte att försöka prata med personen i mobiltelefonen. Men allt som kom fram var ångest och förtvivlan.
Jag hoppas så djupt och intensivt att hon har blivit dumpad. Det är ett best case scenario här tror jag.
Men jag tror alltid det värsta. Jag tror att hon har förlorat någon. Att någon har dött.
Det här är något som börjar bli ett verkligt problem för mig. Jag kan inte koppla bort, jag kan inte distansera mig, jag kan inte låta bli att tänka att det kan hända mig. Jag bär med mig den här känslan länge. Ibland flera dagar. Jag vill inte säga att jag får ångest, men jag är orolig och tänker mycket på det. Jag är livrädd att något ska hända, att jag ska behöva sörja.
Jäl har föreslagit att jag kanske ska gå och prata med någon. Han tycker inte att det är helt normalt att jag så intensivt sätter mig in i situationer som jag uppenbart mår dåligt av. Men jag vill inte prata med någon. Jag tycker att det verkar jobbigt. Jag vill inte ta tag i ett problem som säkert bottnar i något som kommer göra ont att bearbeta. (Jag undrar dock väldigt mycket varför/vad det är som gör att jag reagerar så starkt. Men jag vill ändå inte veta, om ni förstår vad jag menar.)
Jag förstår att det tar lite väl mycket energi från mig. Att jag borde kunna ”skaka av mig” känslan relativt fort. Att jag inte ska oroa mig för att det ska hända mig och min familj.
Som ett led i detta, som ett försök att värja mig, har jag slutat läsa både Aftonbladet och Expressen. De skriver alldeles för ofta om mördade, misshandlade, utnyttjade barn, kvinnor och gamla på ett sätt som gör att jag inte kan ”skaka av mig”. Andra tidningar skriver lite mer sakligt. Även om jag fortfarande mår dåligt, får ilningar genom kroppen när jag läser om hemskheter, kan jag lättare få det ur mina tankar om det är skrivet kort och sakligt.
En sak som börjar bli ett riktigt problem är att jag oroar mig så mycket för Didi. Läser jag om barnmisshandel tittar jag efter tecken på att hon blivit slagen. Hör jag talas om ett barn som är sjukt, letar jag symptom. Så här håller det på. Jag är riktigt rädd. Både för att något ska hända henne och att jag själv håller på att förlora förståndet.
Jag har alltid varit lättpåverkad på det här sättet. När jag var liten låste jag in mig på toaletten, grät och bad till gud att mina föräldrar skulle överleva, om de till exempel åkte bil utan mig. När jag träffade Jäl har jag vid ett flertal tillfällen ringt runt till sjukhus för att höra om de fått in någon med hans beskrivning då jag inte kunnat få tag på honom. Men sedan vi fick Didi har det eskalerat. Och sedan jag blev gravid har det fullkomligt exploderat. Jag kan inte värja mig men jag kan inte heller ta tag i det. Och om någon av er kommer att försöka pusha mig att faktiskt ta tag i det, kommer jag slå bort det med motiveringen att en sådan drama queen som jag såklart har överdrivit i texten och att det inte alls är så farligt som det verkar, att jag skrev detta i ”stundens hetta”, då jag fortfarande hade kvinnan vid PUB i mina tankar.
Och så är det.
Så nu talar vi inte mer om detta.
15 kommentarer:
Jo, jag tycker visst vi talar om det. Daniel har rätt. Det låter som en bra idé att prata med någon. Och visst, det kommer vara jättejobbigt. Asjobbigt. Men inte lika jobbigt som att konstant ha det som du har det. Du ska inte behöva ha det så. Och även om det är jobbigt att prata med någon så kanske det i längden gör att du inte kommer ha det jobbigt så länge. Ska inte pusha men jag vet en bra person om du vill ha tips, och jag är dessutom säker på att du fixar detta. Klart du gör! Du är Emst.
KRAM
Jag kan också ha perioder när jag är så livrädd för saker och ting. I helgen trodde jag att Mikael och Tintin hade blivit rånade/mördade/låg blödande och skadade någonstans på vägen mellan Gråberget och Majorna. Jag trodde alltså detta på riktigt för att de inte kom hem vid 21 som jag gissade(!!!) att de skulle göra utan lite efter 22. Jag började tänka på hur jag skulle hantera det när det skulle ringa och nån skulle säga att allt var över. Men det låter ju som att du har mycket djupare och tyngre rädsla/oro så jag säger som R ovan. Jäl har rätt. Klart du ska prata om det. Man blir utmattad av att vara orolig på det viset. Och det är onödigt när det finns hjälp att få.
Okej, men OM du pratar med någon om det, och denna någon säger något smart, kan du snälla vidarebefordra det då?
Mvh
ungefär likadan
Jag är team Jäl på det här. Det behöver inte vara nåt jättejobbigt som har hänt tidigare som är orsaken heller. Det kan vara att du behöver ett verktyg för att hantera oro bara.
Sen vill jag säga att jag är lite likadan. Jag läser inte aftonbladet/expressen/kollar inte på nyheter/lyssnar inte på radio/gör rent generellt ingenting som är jobbigt för hjärtat. Jag är medveten om att det är ilandsaktigt att ba "jag orkar inte se allt hemskt", men jag går sönder inuti av hemsket så jag har valt bort nyheter för att kunna vara en bra, trygg person för de i min omgivning och för mig själv istället. Varsågod för text om mig själv.
Oj, vi är visst rätt många om det här. Jag kan ge min mammas råd till mig: "Du kan inte gå omkring och oroa dig för saker som kan hända. Då missar du det som är fint och bra och händer nu." She would know tänker jag.
It's all gonna be fine: ska nog kanske prata med ngn. men i framtiden. inte just nu för just nu vill jag verkligen inte.
josefine: förstår precis. och ändå lite skönt att veta att det finns fler som nojar.
lisa: jag lovar. och som sagt, skönt att veta att jag inte är den enda som nojar.
linn: haha. du är rolig. och ja, din mamma borde veta. slutsats: vi borde både sluta oroa oss för saker vi inte kan påverka. men det är nog därför jag nojar så. för att jag INTE kan påverka. det tycker jag är mkt mkt obehagligt och läskigt.
Jag är likadan och jag har precis sökt hjälpt för det. Vi pratar väldigt lite om mina skräckscenarion. Har bara behövt nämna dem i början. Nu pratar vi mer om varifrån de kommer! Har fått två övningar som jag kör med varierande framgång när de dyker upp:
1) när det handlar om att något händer mitt barn ska jag låta fantasin gå vidare till ett scenario där jag räddar honom. Funkar ibland.
2) när tankarna rusar ska jag stanna upp, dra tre djupa andetag, observera tanken, acceptera att den finns där, släppa den. Är inte jättebra på det där sista med att släppa än...
Det är en mindfulnessövning det där sista. Har tidigare avfärdat mindfulness som livsbejakande blajblaj, men har nu på inrådan av min psykolog köpt boken "Mindfulness i vardagen". Och den är faktiskt bra. Inte lysande, men bra. Jag är ganska ny i det här men kan absolut se att jag med hjälp av de olika övningarna i boken en dag ska lära mig att hantera ond bråd död-tankarna.
Hoppas att du hittar ett sätt att komma ifrån dem du med! Det tar så himla mycket energi.
Åh Fiat, tack! Har du en blogg? Hör gärna av dig med hur det går. Och lycka till, hoppas du blir av med tankarna!
Klart du inte ska göra det nu om du inte vill! Verkar ju som att bara ("bara") genom att prata om det här så rasslade det till med människor som känner lika. Heja dela med varandra. Kram kissen!
Jag har aldrig varit så förut, men det här att få barn, alltså. Vad det gör med en och ens tankar. Herreminje.
Fiats blogg: http://the-unsatisfactory.blogspot.com/
jag vet!
och oj, nu får jag skylla på gravid-virr-hjärna. för den bloggen har jag ju i min reader...
Åh jag har inte barn, men tänker ungefär som du. Kanske inte lika mycket, men ändå. När någon i min familj ska åka långa sträckor med bil, när sambon ska gå hem när han varit ute och druckit öl, när jag själv ska åka buss åka bil flyga osv. Värst oro för andra. Fast jag kan tvärtom inte sluta läsa aftonbladet mfl, på nåt sätt besatt av detaljerna i alla dåd och dödsfall och olyckor. Och tankarna liksom drar iväg, kan hulkgråta en kväll för jag gått igenom ett helt scenario där jag förlorat någon i familjen. Tänker också att prata med någon kan vara bra, om man vill och kan. Det är något sjukt onödigt att lägga energi på. Men känns som en såndär grej som stannar på "borde"-listan och aldrig blir verklighet.
Exakt så koftan! Exakt så.
Idag på flygplanet hem läste jag i DN om gamla människor som har en hund på sitt demensboende, och om att en av tanterna hade somnat in stilla dagen efter att DN var där på besök.
Då började jag gråta lite, för att jag blev så rädd över det där med att folk "kan dö". Satt där och torkade tårarna i mittensätet på plats 31 E, mellan Linn och en okänd snubbe. För det ÄR ju ashemskt att man "kan dö". Men jag tycker som folk ovan att man såklart ska lära sig lite trix för att hantera den oron (och lika såklart ska man göra det när man känner för det, eller när man känner att man måste. Vilket du inte verkar göra just nu, ju).
Alltså jag tycker hela grejen låter så fin ändå, som att du har en jättemassa kärlek inombords som tar sig uttryck i den där oron. Utan att på något sätt förringa problemet (!!) tänker jag att det finns värre egenskaper man kan ha än just den..
Stor kram!
Är så himla dålig på att gå tillbaka och kolla kommentarer och såg nu att du redan hade fått svar om min blogg - men måste bara skriva ett litet ååååh, för jag blir alltid lite rörd när jag får veta att jag ligger i folks readers. Du ligger i min med!
Och tack och lycka till du också!
Skicka en kommentar