Nedräkning, tre två ett

Efter den här veckan jobbar jag två veckor till. Är lite lätt överlycklig över detta. Man kan säga att jag har börjat räkna ner. En av anledningarna till att jag räknar ner och räknar ner är att jag faktiskt inte har kunnat trappa ner. Och med trappa ner menar jag engagemang i jobbet. Jag slits mellan att utan förbehåll älska marknadsföring + ha mycket att göra + ingen att lämna över till - till att vara gravidtrött + längta besinningslöst efter bebisen + vara irriterad över stelheten i att jobba med marknadsföring i en stel bransch.

Hängde ni med? Om ni inte förstår mina inlägg just nu är det pga jag är mkt förvirrad och vahettere, inte surrar. Men typ yrar runt och inte kan hålla koll på vare sig mig själv eller begreppen. Idag fick jag till exempel ursäkta mig på ett möte och säga att jag inte vet om eller när eller var jag har nästa möte så jag måste faktiskt gå och kolla. Alla ba "okej gör du det...weirdo" *tänker*

När jag jobbat dessa två och en halv veckor är det tre veckor kvar till beräknad förlossning. Jag blundar inför det faktum att Daisy kom tre veckor för tidigt och att om nya bebisen är likadan hinner jag vara ledig 0 dagar. Jag räknar kallt med att nya bebisen kommer på utsatt dag. Möjligtvis ett par dagar innan så jag slipper bli otålig.

Innan bebisen kommer har jag nämligen tänkt att:

- måla om två gamla stringhyllor
- testa galltvålen och tvätta briovagnen
- färga syskonvagnen vi köpt av Daniels bonussyster (en Urban Jungle Duo)
- klippa mig
- göra iordning sängplats åt nya bebisen (inkl sy madrass)
- sy en grej till köket

Men jag tänker ändå packa bb-väskan redan i helgen. Det var faktiskt lite panikartat att packa den halv fem på morgonen när vattnet gått och sipprade ut över hela golvet samtidigt som jag försökte komma på vad man behöver ha med sig. Till exempel packade jag tre storlekar för stora bebikläder samt ingen amningsbehå, endast ett ombyte till mig själv, handkräm men inte tandborste (prioriteringen?) och den största och varmaste kofta jag hade (detta var i juli). Samtidigt grät jag i bilen på väg in för att vi inte hade hunnit köpa kakor att ha i bb-väskan.  Vi blev kvar på bb i nio dagar, Daniel körde och hämtade grejer från lägenheten varje dag. När vi äntligen blev utsläppta glömde vi ALLA mina kläder. Vi ringde inte ens och kollade om de var kvar utan antog bara att Daniel råkat ta med sig fel påse till skroten och slängt mina kläder där. BB ringde efter två veckor och undrade om vi inte skulle hämta påsen någon gång.

Det här med barn och graviditet gör en verkligen förvirrad.