Detta är inte utlämnande på ett gränslöst sätt, det är bara en ventil så att jag kan gå vidare. Mkey?

Idag på lunchen gick jag förbi PUB. En helt förtvivlad kvinna satt på huk och försökte prata i en mobiltelefon, men hon fick liksom bara fram läten. Två personer stod bredvid och klappade henne på ryggen. Hon verkade inte märka det. Hon bara fortsatte att försöka prata med personen i mobiltelefonen. Men allt som kom fram var ångest och förtvivlan.

Jag hoppas så djupt och intensivt att hon har blivit dumpad. Det är ett best case scenario här tror jag.

Men jag tror alltid det värsta. Jag tror att hon har förlorat någon. Att någon har dött.

Det här är något som börjar bli ett verkligt problem för mig. Jag kan inte koppla bort, jag kan inte distansera mig, jag kan inte låta bli att tänka att det kan hända mig. Jag bär med mig den här känslan länge. Ibland flera dagar. Jag vill inte säga att jag får ångest, men jag är orolig och tänker mycket på det. Jag är livrädd att något ska hända, att jag ska behöva sörja.

Jäl har föreslagit att jag kanske ska gå och prata med någon. Han tycker inte att det är helt normalt att jag så intensivt sätter mig in i situationer som jag uppenbart mår dåligt av. Men jag vill inte prata med någon. Jag tycker att det verkar jobbigt. Jag vill inte ta tag i ett problem som säkert bottnar i något som kommer göra ont att bearbeta. (Jag undrar dock väldigt mycket varför/vad det är som gör att jag reagerar så starkt. Men jag vill ändå inte veta, om ni förstår vad jag menar.)

Jag förstår att det tar lite väl mycket energi från mig. Att jag borde kunna ”skaka av mig” känslan relativt fort. Att jag inte ska oroa mig för att det ska hända mig och min familj.

Som ett led i detta, som ett försök att värja mig, har jag slutat läsa både Aftonbladet och Expressen. De skriver alldeles för ofta om mördade, misshandlade, utnyttjade barn, kvinnor och gamla på ett sätt som gör att jag inte kan ”skaka av mig”. Andra tidningar skriver lite mer sakligt. Även om jag fortfarande mår dåligt, får ilningar genom kroppen när jag läser om hemskheter, kan jag lättare få det ur mina tankar om det är skrivet kort och sakligt.

En sak som börjar bli ett riktigt problem är att jag oroar mig så mycket för Didi. Läser jag om barnmisshandel tittar jag efter tecken på att hon blivit slagen. Hör jag talas om ett barn som är sjukt, letar jag symptom. Så här håller det på. Jag är riktigt rädd. Både för att något ska hända henne och att jag själv håller på att förlora förståndet.

Jag har alltid varit lättpåverkad på det här sättet. När jag var liten låste jag in mig på toaletten, grät och bad till gud att mina föräldrar skulle överleva, om de till exempel åkte bil utan mig. När jag träffade Jäl har jag vid ett flertal tillfällen ringt runt till sjukhus för att höra om de fått in någon med hans beskrivning då jag inte kunnat få tag på honom. Men sedan vi fick Didi har det eskalerat. Och sedan jag blev gravid har det fullkomligt exploderat. Jag kan inte värja mig men jag kan inte heller ta tag i det. Och om någon av er kommer att försöka pusha mig att faktiskt ta tag i det, kommer jag slå bort det med motiveringen att en sådan drama queen som jag såklart har överdrivit i texten och att det inte alls är så farligt som det verkar, att jag skrev detta i ”stundens hetta”, då jag fortfarande hade kvinnan vid PUB i mina tankar.

Och så är det.

Så nu talar vi inte mer om detta.