Hjälp, vad min mamma är bra på att vara irriterande. Det är faktiskt en sjukt utvecklad talang hon har. Som alldeles nyss. Hon ringer. Jag tror att det är Jäl och blir glad. Och när jag ser på displayen att det är hon börjar det koka i mig. Varför ringer hon mig liksom!
Hon vill ju aldrig ngt. Hon hittar bara på anledningar till att få ringa och störa! Och gudarna ska veta att jag behöver lugn och ro.
Men nej, nu vill hon veta - asså det här är sant, jag hittar inte på - om hon ska ange mitt/Jäls namn när hon lämnar in vår bil på verkstan på onsdag (hon ska lämna in den på landet åt oss, det var 6000 kr billigare att lämna in där mot i Stockholm, helt sjukt) eller om det är registreringsnumret. Man ba men hallå! Är det ett stort problem? Det är väl bara att säga att "ja, här kommer jag med lilla bilen. Behöver du veta namn eller regnummer?"
Exakt hur svårt kan det vara?
Jag blev ju skitsur - satt och åt helig frukost - och kände mig väldigt störd av detta tjat. Och nä, jag kanske inte borde bli kylig isdrottning när hon ringer och tala ö v e r t y d l i g t med henne och trycka på varje s t av e l s e som om jag pratar med utvecklingsstörd/efterblivien el likn.
Men jag kan inte låta bli.
Så jag bad om att få ringa upp när jag hade ätit klart och så la jag på. Sedan fick jag panik och ba "SHIT, är det mors dag idag?!?" Det är det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar