Jag känner mig verkligen fast i det här patriarkala mediehetsande kapitalistiska reklamsamhället. Tänker jätteofta att jag vill gå ner i vikt och bli av med rynkor och sen blir jag förbannad för att jag tänker det för jag duger fan som jag är och vadå om jag är tjock om magen och har gropiga ben, jag är väl en fin människa för det.
Min före detta boss som är norsk skickade vidare mitt cv till en rekryterare i Oslo som han känner idag och i mailet han skickade skrev han (förutom att jag är en regelrätt superwoman) att jag har "litt dårlig humor og er politisk sensitiv, men det er fordi hun er svensk, ikke fordi hun er dum" och min man kommenterade det hela med "vad menar han, du är väl inte politiskt känslig, du är ju högerliberal" och då gick jag fan i taket och ba "högerliberal, vad menar du!?" och sen hade vi en lång diskussion kring definitionen på "liberal" och ”höger” och Daniel var helt "herregud vi har ju blockpolitik i det här landet bla bla och kom inte med någon GAL-TAN-skala tjat tjat". Men ursäkta mig för att jag har en unik politisk inriktning utan motsvarighet i den svenska blockpolitiken. Dessutom blev det jättesvårt att svara på det där mailet till rekryteraren, för om jag skriver att jag visst har humor framstår det ju som att jag är värsta snarstuckna haggan och att kommentera politik i ett första mail är bara weird. Kände mig som en grådassig PEP-person med noll fun factor som flyr Sverige pga politisk förföljelse och/eller inga vänner.
Jag svarade typ ”haha, tack Fredrik” och fyllde i att jag skulle maila hon rekryteraren separat. Det blev ett jävligt kort mail, men kändes omöjligt att fortsätta i samma mailkonversation. Needed a fresh start.
Vilket fall som helst. Känsla idag: Jag duger inte/Jag duger fan visst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar