Man sätter sin heder på spel

Imorse såg jag på Disneydags. Jag vaknade strax före klockan nio av att jag hade legat konstigt på mitt pekfinger. Kunde inte ligga kvar i sängen. Jag tänkte bara på den enorma smärtan i pekfingret. För övrigt hade jag drömt om en liten kissemiss. Och en sportarena. Sportarenan var skitstor och låg nog i Australien. Jättestor bassäng. Jag var kissnödig och fick gå upp i ett torn för att komma till toaletten. Carman var drug dealer och bjöd mig på en fetjoppe. Jag tackade ja (?!?) och efter det ville Carman ha betalt. Jag blev så ledsen, arg och besviken att jag började ha sönder saker och grät okontrollerat. Men Carman var stenhård. Hon kan fan inte ge en massa kompisrabatter.

Nog om drömmen och tillbaka till Disneydags. Det var bumbibjörnarna. Jag har inte sett bumbibjörnarna på hundra år. Men fyfan vad BRA det är. Så spännande och roligt och mysigt. Ibland blir det ju liksom så jobbigt när man ser ngt som man gillade apmkt förut. Så kollar man nu och ba "var jag utvecklingsstörd?! Det här är ju skit!".

Som Blood in blood out. Det höll ju nästan på att ta slut mellan mig och Jäl då. Jag var så här "den e så jävla bra, du kommer DÖ". Sen var den värsta skiten och Jäl var på vippen att ba "jag känner inte dig. Jag kan inte va ihop med ngn som gillar det här. Det är oacceptabelt". Jag fick dra ngn story om att jag hade haft en tuff period då när jag såg filmen och var lite förvirrad.

Det är ff lite känsligt det där. Vi försöker att inte prata om det.